Sjätte söndagen efter trefaldighet (årg. 1)

Efterföljelse, Matt 5:20–26 (årg. 1)

Texten finns i bergspredikan i Matteusevangeliet. Den kopplas ibland till Matt 13:52 »Varje skriftlärd som har blivit himmelrikets lärjunge är som en välbärgad man som ur sitt förråd kan ta fram både nytt och gammalt.« Matteus är en man som använder sig av stor judisk kunskap när han förmedlar det nya budskapet, evangeliet om Jesus Kristus och det kommande Gudsriket. Bergspredikan med sina höga etiska krav har lett teologer till olika synsätt. Är detta uppmaningar som inte kan uppfyllas utan som skall leda till att varje människa ser sin ofullkomlighet, upplever »syndanöd« och därefter nådens budskap om förlåtelse? Eller kan det vara möjligt att bergspredikan är uppmaningar till en ny livsstil, ett nytt etiskt synsätt på medmänniskan, skapelsen och Gudsförhållandet? Ska man ställa de två synsätten mot varandra eller kan man se båda två samtidigt, en paradox? »Du behöver inte och du ska«, på samma gång, i samma text?

Verskommentarer

V 20: »er rättfärdighet« . Detta är temat för resten av kapitlet. Observera att denna vers är en varning för de kristna. Texten säger inte uttryckligen något om fariséernas plats i himlen.

V 21 till 26 handlar om ilska, i form av sex teser. De kallas vanligen antiteser, eftersom översättare varit imponerade av Jesu suveräna auktoritet över gt:s tora och de exempel där hans undervisning verkar motsäga gt eller ifrågasätta det, t ex angående skilsmässa, vilket gt förutsätter och Jesus förbjuder (eller ger restriktioner för). Istället för att se det som antiteser, motsatser, kan man istället välja att se det som om Jesus går in gt genom att fördjupa och radikalisera det, genom att återvända till Guds ursprungliga vilja.

V 21: »Ni har hört« förutsätter åhörare som blivit lärda den judiska lagen.

»det blev sagt«. Verbet har en teologisk passiv form; Gud har sagt. Passiva verbformer används ibland med Gud som underförstått subjekt, s k passivum divinum.

»till fäderna«. En hänvisning till det folk som först hörde lagen från Mose.

»Du skall icke dräpa« (2 Mos 20:13, 5 Mos 5:17). Den bibliska lagen finns i två former apodiktiskt och kasuistisk. Den apodiktiska formen hämtar uttrycket »Du skall inte« från dekalogen. Den kasuistiska uttrycks »Om någon« eller »Den som« eller »Ifall«. Här har vi ett apodiktiskt bud följ av en kasuistisk lag »den som dräper undgår inte sin dom.« Detta är en traditionell tolkning av budet.

V 22: »Men jag säger er«. Jesu ändrar den traditionella tolkningen utan att säga att den är osann. Han växlar perspektiv från mördarens handling till den känsla som finns före mordet; vreden. Eftersom mord är ovanlig frestelse medan vrede är en vanlig erfarenhet, kan vi se en tendens till ett demokratiserande av torah. Buden handlar om den vanlige israelen. (Även fariseerna rörde sig i denna riktning men skillnaden finns i att de valde komplexitet stället för enkelhet.)

V 23–24 förutsätter att templet fortfarande står kvar och måste alltså vara skrivet före 70 e Kr. Det förutsätter också att Jesus erkänner templet och offersystemet. Efter korsfästelsen ansåg en del kristna att systemet i templet var andligen förfallet, vilket också Qumran-gemenskapen ansåg, andra höll inte med, utan fortsatte att tillbe där.

»först ... sedan«. Denna prioritering av det etiska före kulten återger en bild av den profetiska undervisningen i gt: Det kan inte finnas någon sann tillbedjan av Gud utan rättfärdighet.

Tankar inför predikan

Det Jesus gör är en prioritering mellan det etiska livet och kulten. Han visar tydligt i denna text att relationen till andra människor, det etiska livet, är en viktig förutsättning för tillbedjan av Gud. Tron uttrycks inte i någon egen exklusiv del av verkligheten utan är djupt förankrad i den jordiska, vardagliga, världen där vi lever våra liv.

Det är inte möjligt att gömma sig bakom budorden och säga: »Jag har inte mördat alltså har jag följt lagen och kan tillbe inför Guds ansikte«. Då sker ett missbruk av det Gud gav som stöd för det etiska livet och buden blir istället ett skydd för ett oetiskt liv.

Detta är inte att förväxla med att det är vår egen rättfärdighet som ger oss tillträde till Gud, nej då skulle det var omöjligt. »Liksom Herren har förlåtit er skall ni också förlåta« (Kol 3:13). Det är Guds handlande som gör det möjligt, men försoning och försonlighet hänger intimt samman och kan inte skiljas åt. »Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss ... Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader förlåta er era överträdelser. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser.« (Matt 6:12, 14,15).

Så fungerar den nya rättfärdigheten som överträffar fariséernas. Den tar emot försoningen för Jesu skull och lever i försonlighet.

Vad säger texten oss som firar gudstjänst denna söndag mitt i den vackraste av årstider i detta land, mitt i juli? Vad ska vi göra med vår vrede? Den som vi ibland bara känner oss uppfyllda av och den som vi ibland också uttrycker genom att »okväda« eller till och med förbanna någon? Sommaren är en tid för ledighet och vila, men många berättar också om erfarenheter av att sommaren är en tid för gräl, orsakerna till det kan vara många. Våra förväntningar på denna korta tid skiljer sig åt, vi vill så mycket och så olika. Dessutom ska vi umgås med släktingar och vänner på ett sätt som kan skapa konflikter och nu har vi tid att lufta vår irritation, den som vi i vinterns stress ofta kanske bara trycker ner inom oss. Handlar texten om att vi inte får blir arga? Jag har svårt att tro att den Jesus som körde ut månglarna ur templet och även vid andra tillfällen blev arg skulle se själva ilskan som något förbjudet. Däremot är våra medmänskliga relationer viktiga, så viktiga att Jesus använder ord som »dom« och »helvetets eld«.

Vi kan inte separera våra relationer till andra människor från vår relation till Gud. De hör ihop och vi har ett ansvar för att arbeta med dem. Även de gånger som vi själva kanske känner att det är ganska ok, men vi vet att »vår broder«, någon vi känner, har något emot oss, till och med då har vi ett ansvar att ta tag i den problematiken. Orden i Rom 12:18 sätter dock en ram som kan vara möjlig att leva med: »Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er.« Men kanske ska vi inte gå för snabbt till de orden, utan stanna en stund i dag inför uppmaningen att skynda oss att komma överens med vår motpart. Vad är det som händer när vi inte är överens? Den dom och den eld texten talar om har vi nog alla känt någon gång, smärtan i att vara i konflikt. Det oläkta såret som inte helas av vår tillbedjan av Gud utan som bara kan läkas i mötet med vår motpart.

Uppmaningen från honom, han som kallar oss till efterföljelse kan verka större än vi klarar av, då måste vi minnas vem han är: »Vad du vill är helighet, men du är barmhärtighet« (Psalmer och sånger nr 217, v 5). Ända sedan jag fastnade för de raderna för många år sedan har jag känt att jag skulle vilja sjunga: »Vad du vill är helighet och du är barmhärtighet« – inte en förmildrande barmhärtighet som tar bort utmaningen till helighet. Då blir det en bild av Gud som inte är lätt att förstå, som inte »går ihop«. Kanske är detta också dagens budskap om efterföljelse från bergspredikan: paradoxen »Du ska och du behöver inte«, på samma gång.

- Ann-Christine Falk, Tro & Liv 2003