Söndagen efter jul (årg. 3)

Guds barn, Matt 18:1–5 (årg 3)

Matteus porträtt av Jesus inleder Nya testamentet. Därmed ligger det närmast Gamla testamentet, inte bara rent konkret utan även innehållsmässigt och teologiskt. Ingen av de 27 skrifterna i NT har så många reflektionscitat och så många anspelningar på GT som Matteus. De flesta bibelforskare tror att han tänkte sig judarna som mottagare när han skrev och därför var det viktigt att redan i släkttavlan visa att Jesus hörde ihop med David och Abraham, förgrundsgestalter i judarnas historia. Jesus kallas ofta Davids son och i nästan varje kapitel finns formuleringen »då fullbordades vad som var sagt«. Evangelium enligt Matteus blir något av de uppfyllda profetiornas bok.

Inför texten

Evangeliet är tydligt inramat med utsagorna om Jesus som Immanuel – Gud med oss (1:23, 28:20), Judarnas kung (2:2, 27:37) och Guds son (2:15, 26:63–64).

En bärande tankegång i dåtidens judendom var att Gud var närvarande i templet. Därför är orden av Jesus själv i 12:6 uppseendeväckande: »Här finns en som är större än templet.«

Väl känt är struktureringen av materialet i fem stora tal som avslutas med ungefär samma ord (7:28, 11:1, 13:53, 19:1, 26:1). Kanske ska det påminna om de fem Moseböckerna.

Märkligt nog har det fjärde talet, det 18:e kapitlet i vilket dagens text finns, inte fått någon rubrik i våra biblar. Men det handlar om ordningen i församlingen, ibland kallat kyrkoordningstalet. Matteus är ensam om att återge Jesu undervisning om kyrka/församling (ekklesia). Och han beskriver apostlarna som grunden för ett nytt folk (16:18, 18:17). En gemenskap som: – förlåter varandra (6:14–15, 18:21–35) – lever ett annorlunda liv grundat på relationen till Jesus (7:21–27, 12:41–42, 25:31–46) – bär frukt för Gud (21:28–22:14) – lever i det nya förbund som Jeremia profeterat om (Jer 31:31–33).

Matteus återkommer till att det finns ett mönster och en konsekvens i Guds handlande. Det Gud gjort i GT gör han nu på nytt i Jesus Kristus, men nu på ett fullkomligare och mer slutgiltigt sätt.

Ser man till strukturen och innehållet i det fjärde talet finns det jämförbart material från samtiden dels i Didache och dels i Disciplinrullen från Qumran med texter som ger undervisning om församlingsordningar när det gäller liturgi, etik och ämbetssyn.

Det hierarkiska tänkandet som frågan i v 1 avslöjar diskuterades också bland fariséer och esséer. Jesu svar i v 3 avslöjar tomheten i den ställda frågan. Det är inte barnets oskuldsfullhet som poängteras utan att det ställs där framför lärjungarna utan meriter, utan status och social betydelse. Alltså visar Jesus att ett hierarkiskt tankemönster inte hör hemma i Guds rike (eller himmelriket som Matteus konsekvent väljer att kalla det). Jfr Luk 22:26: »Men med er är det annorlunda«. Jesus vänder än en gång på perspektivet och menar att det är stort är att våga bli liten! Ja, han t o m identifierar sig med barnet (v 5)!

Enligt Tord Fornberg har Matt 18 följande uppbyggnad:

1) Omsorgen om »de små«, v 1–14. Vem är störst i himmelriket? (v 1–5). Varning för att förleda en av dessa små (v 6–10). Liknelsen om det förlorade fåret + slutsats: Gud vill inte att någon ska gå förlorad.

2) Förlåtelse, v 15–35. Regler för kyrkotukt (v 15–17). Kyrkans makt att binda och lösa (v 18). Guds bekräftande av kyrkans beslut (v 19f ). Obegränsad personlig förlåtelse (v 21f). Liknelsen om den obarmhärtige medtjänaren + slutsats: Gud förlåter inte den som inte själv är beredd att förlåta (v 23–35).

Talet i kap18 innehåller alltså två övergripande teman: Kyrkans omsorg om de små och betydelsen av att leva i förlåtelse. Båda avsnitten avslutas med en liknelse och en kort summering och slutsats, v 14 och 35.

Att Jesus ställer ett barn i centrum och gör det förebild är något mycket uppseendeväckande i dåtiden. Barnet bland judarna sågs visserligen som en Guds gåva (Ps 127:3–5). Och att få barn var något som hörde till skapelseordningen och därför vilade under Guds välsignelse (1 Mos 1:28, 24:60). Men det var främst i relation till förbundet, landet och lagen som barnet hade någon betydelse. Där fanns inte värdet främst i att barnet var barn utan att det var någon som skulle formas och bildas. Ja, målet för uppfostran bland judiska föräldrar var att forma barnen till gudfruktiga medlemmar i förbundets folk.

I den grekisk-romerska världen var det ännu tydligare att barnen skulle uppfostras och bli något, härdade soldater, ansvariga medborgare eller visa filosofer. Barnet hade sitt värde bara som möjliga framtida produkter av uppfostrandets konst. I Jesu samtid var undervisningen enkelriktad, från de vuxna till barnen. Barnet hade bara betydelse som mottagare av undervisning. När Jesus svarar lärjungarna genom att ställa ett barn i centrum, inte som mottagare av undervisning utan bara genom sin närvaro vara ett svar på deras fråga vänder han på hela perspektivet. Och det går som en röd tråd genom evangeliet att den förste ska bli den siste och den minste ska bli den störste. Hos Markus finns den här händelsen beskriven i kap 10:13–16. Där är det Jesus som frågar lärjungarna vad de talar om. Här, hos Matteus är det lärjungarna som på äkta rabbinskt vis frågar Jesus och i sättet att berätta och strukturera texten blir det mer av en lärofråga, en teologisk debatt om rangordningen i himmelriket.

Inför kyrkoåret

Vi befinner oss mellan jul och nyår. Söndagen ligger i anslutning till värnlösa barns dag (28/12) och i den nya evangelieboken har den fått temat »Guds barn«. I förra evangelieboken fanns texten på den helige Mikaels dag och parallelltexten från Mark 10:13–16 den 20 söndagen efter trefaldighet. GT- texten är profetian ur Jesaja 11:1–9 om ett kommande rike där fara, ondska och kamp är borta, harmonin återställd och barnen leker utan att vara rädda. Episteltexten ur Apg 7:17–22, kopplar ihop dagens tema med notisen om Mose som barn.

Julen är barnens högtid, sägs det. Men vilka villkor gäller för barnen – både världens barn och många barns situation i vårt land och vår tid? Texterna och temat för dagen i kombination med placeringen på kyrkoåret gör det motiverat att reflektera både över barnen och barnaskapet.

Inför predikan

Barnet, som Jesus lyfter in i centrum, är inte bara utan meriter utan exemplet pekar på en oerhört central tanke i evangeliet, nämligen att Jesus identifierar sig med den som inte har något eget att komma med. Ingen prestige, ingen social status, inte makt eller pengar, det är som om han vill ge ytterligare ett exempel på att tron är inte prestation utan relation!

Därför blir barnen vägvisare i dagens text. Det gåtfulla folket, de som är vaggade i nåden.

»Barnet buret bär den vuxne« är titeln på Gunnar Edmans sista bok. Bara titeln är värd att meditera över. Eller för att citera Dostojevskij som låter en av sina romanfigurer säga: »Tack vare barnet läktes själen.«

Barn är kanske inte mer ödmjuka än vad vuxna är men eftersom de är beroende behöver de hjälp från vuxna. Barnen tar emot, de måste öva sig i tillit. Att ta emot himmelriket som ett barn är därför att ta emot med tomma händer. Texten ger oss barnet som vägvisare och förebild. Och det kanske gäller både barnen runt omkring oss och barnet i oss.

Jesus kallade till sig ett barn, står det. Men det är inte barnet som ska undervisas utan lärjungarna. Det är barnet som blir det lärande exemplet, som illustrerar viktiga kvalitéer in i vuxenvärldens värderingar.

Ett annat stråk ur texten: Precis som lärjungarna var fyllda av konkurrenstänkande så genomsyrar det vår samtid. De grundläggande värderingarna i TV-program som Idol, löpsedlarnas budskap och reportagen i många tidningar ger näring åt konkurrensen. Vem är störst? Vem tjänar mest? Vem har den dyraste villan? Vem vinner? Det är inte lika kittlande att undersöka baksidan. Hur känner och upplever den som inte får plats? Som blir förlorare och drabbas av utslagning. Kanske också konkurrenstänkandet ibland smyger sig in i kyrka och församlingar. Vem har störst framgång? Var är det mest folk? Var händer det mest?

Också här ger oss dagens text en utmaning att fundera över riktning och centrum.

Så till frågan om barnaskap. Är Jesu svar en uppmaning till omvändelse? Många exegeter och textutläggare har uppfattat det så. Men orden riktas ju till redan troende lärjungar! Hans Ruedi Weber har i sin bok Jesus och barnen pekat på det faktum att det grekiska ord som används här (strefein) har samma rot som det ord som vanligen används i NT för att beteckna omvändelse (epistrifein). Men vid de tjugoen tillfällen i NT där verbet strefein förekommer betyder det nästan alltid att bokstavligen vända sig mot någon. Alltså betonar inte Jesus hur man ska komma in i de troendes gemenskap utan mer vad som förväntas av medlemmarna som finns i denna gemenskap. Vilket förhållningssätt gäller? Hur var det för lärjungarna då och hur är det för oss idag?

En kolumnist i en tidskrift skrev för en tid sedan om begreppet frihet. Hon ifrågasatte påståendet som ofta citeras, nämligen att frihet är att vara oberoende. Kanske är det precis tvärtom, skrev hon. Att frihet är att våga bli beroende.

Är det inte det som är något av den här textens budskap. Att våga släppa taget, att öva sig i tillit, att våga bli beroende. Som jag läser Paulus så är det precis detta han tagit upp från Jesu undervisning och för vidare i sina brev. Gång på gång säger han att himmelriket (Guds rike) ges endast av nåd och kan bara tas emot i tro. Himmelriket tillhör barnen och de som är som barn, utan några kvalifikationen, gärningar eller förtjänster.

Ytterligare en notis från texten och då handlar det inte om barnen utan om mansrollen. Jesus gav definitivt de närvarande ett nytt synsätt men i sitt exempel också ett nytt förhållningssätt mot barnet. I parallelltexten hos Markus blir det ännu tydligare, där tar han barnen upp i famnen. Han visar närhet och ömhet mot barnen, lyfter fram omsorgen om de små och utsatta.

Eller som han säger längre fram i Matteusevangeliet: »Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.« (Matt 23:11–12).

Ylva Eggehorns text, tonsatt som 818 i Psalmer och Sånger får avsluta reflektionerna kring tema och text denna söndag:

Barn och stjärnor föds i mörkret
Utan skydd av våld och vapen.
Mitt i mörkret bjuder livet
oss att växa som en låga.
Ljuset bär oss. Gud är nära
I ett litet barn som ser oss.

Bär vi barnet i vårt hjärta
Blir vi bot för världens plåga.
Gud är hos oss, ljus i natten,
För att hjälpa oss att våga.
Ljuset bär oss. Gud är nära
I ett litet barn som ser oss.

-Lars-Bertil Florén, Tro och liv 2007