Söndagen före domssöndagen (årg. 1)

Vaksamhet och väntan, Matt 25:1-13 (årg. 1)

Jesus var en eskatologisk predikant som förkunnade att himmelriket är nära och vilka konsekvenser det skulle få för människan och skapelsen. Hans apokalyptiska budskap syftade till att sätta människor fria. I Guds kraft är vi uppmanade att leva i denna sanning för att riket skall utvidgas här på jorden. Att himmelriket var närvarande, men ännu inte till fullo, märktes på fyra sätt: Jesus vandrade omkring bland folket, han undervisade i synagogorna, förkunnade om riket och han botade sjuka.

För att förstå vad som i Matteusevangeliet presenteras som Jesu hjärtefråga, måste vi sätta oss in hela sammanhanget: Det finns cirka femtiotvå hänvisningar till »riket« i Matteusevangeliet. Inget annat tema i detta evangelium hänvisas till så många gånger som himmelriket. När man läser alla dessa bibelställen får man känslan att Jesus ständigt tänkte på himmelriket – allt han gjorde hade som syfte att proklamera och demonstrera himmelrikets närvaro och konsekvenser för människan. Kort sagt: Jesu förkunnelse och undervisning om Guds rike var Matteus huvudtema i sitt evangelium – Jesus var en befriare och himmelriket en välsignelse i människors liv. 

Inför texten

Matt 25:1–13 är ett av de många sammanhang i Matteusevangeliet som handlar om himmelriket. Med hjälp av en jämförande liknelse ville Jesus undervisa sina lärjungar om gudsrikets hemligheter. Någon reaktion från lärjungarna när Jesus var färdig är inte återberättad, men visst måste lärjungarna ha blivit omskakade över möjligheten att missa himmelriket om man inte vara beredd på dess ankomst. Poängen med liknelsen var knappast att skämta om något, utan allvaret i liknelsen nådde full slagkraft när Herren svarar de utestängda fem jungfrurna: »Sannerligen, jag känner er inte.« Poängen med liknelsen, som också måste ha framkallat det förmodade gensvaret hos lyssnarna, förklaras av Jesus själv i den avslutande trettonde versen: »Håll er därför vakna. Ni vet inte när dagen och timmen är inne.«

Jesu liknelse om de tio jungfrurna kräver alltså ett gensvar. Det är viktigt att här konstatera att lärjungarna uppfattade himmelriket i Jesu liknelser som redan annalkande, att Jesus ville få dem att förstå att gudsriket var en realitet som inte låg långt fram i framtiden, att det inte fanns tid att ta det lugnt. Enligt Jesu undervisning i Matt 25:1–13 var tiden snart inne för ropen om brudgummens ankomst. Liknelsen vill ha ett gensvar nu, och lärjungaskap innebär att alltid vara redo för Jesu återkomst och domedagen. Sanningen »redan och ännu inte« gäller således även Matt 25:1–13, där budskapet handlar om kommande olyckor och katastrofer (för de fem oförberedda jungfrurna). Men samtidigt måste det observeras att liknelsen handlar lika mycket om hopp, nåd och frälsning för de jungfrur som hade olja till sina lampor.

Genren i Matt 25:1–13 är alltså en liknelse som vill säga något om himmelriket, men textens inramning är apokalyptisk. Miljön i liknelsen är de tio jungfrurnas väntan på en bröllopsfest och vad som sker när brudgummen har kommit. Brudgummen själv är ett tecken på Guds rike. Detta tema anspelar på flera texter med eskatologiska måltider. I Jes 24–271 beskrivs bland annat hur Herren i ett kosmiskt slag (en upprepning av den förhistoriska bataljen) skall bekämpa onda kaosmakter och besegra dem en gång för alla, vilket följs av en eskatologisk kröningsmåltid som leder till proklamationer att Herren är kung. Det gammaltestamentliga och judiska hoppet om en sådan slutlig segermåltid överförs till Nya testamentets apokalyptiska eskatologi, där Kristus är befriaren och Guds enfödde son. Bilder från den mytologiska världen i antika Mellanöstern blev en del av den kulturella bakgrunden till bibeln, judisk och kristen apokalyptik. Men när vi tolkar dessa texter får inte språkets form automatiskt likställas med dess teologiska innehåll. Däremot kan vissa tankemönster och symboler i apokalyptisk eskatologiska texter bli tydligare när de studeras i ljuset av den värld som bibeln tillhörde. Poängen med den apokalyptiska miljön i Matt 25:1–13 är att framställa den kommande brudgummen som en befriare och segrare över ondskan i världen.

Konstateranden om genre och miljö leder oss vidare till kontexten. Jag har redan inledningsvis reflekterat över det stora sammanhang som Matt 25:1–13 ingår i, men textens mer omedelbara sammanhang är Matt 24–25. Denna närkontext innehåller det som allmänt kallas för Jesu tal om den sista tiden och styrker intrycket av att liknelsen om de tio jungfrurna tillhör den tidiga kristna apokalyptiska världsbilden och fyller en funktion i de skeenden som leder fram till den slutliga domedagen, som avslutar Matt 24–25. Men innan allt detta slutliga skall ske, måste Människosonen bli utelämnad och korsfäst som ett försoningsoffer för mänsklighetens synd, temat som inleder Matt 26 ff.

Förutom genre, miljö och kontext, finns det begrepp och detaljer i Matt 25:1–13 som är värdefulla att notera för en djupare förståelse av dess budskap. Jag har nämnt i generella ordalag om »himmelriket«, som mer specifikt kan definieras i Nya testamentet som ett rike utan geografiska gränser, där Gud är i kontroll osynligt och senare i framtiden synligt genom Messias. Bilden härstammar från Gamla testamentet, där Guds rike på ett tvåfaldigt sätt beskriver hur Herren styr över allt, utan gränser: 1) Hela universum är Guds rike (osynligt); 2) Löfte om ett synligt rike på jorden då Messias kommer och Herren erkänns av alla. Så när Matt 25:1–13 vill säga något om himmelriket, är det Guds rike liknelsen syftar på, en bild av hur Gud genom Jesus Kristus tar kontroll över situationen och återupprättar den trofasta människan till hennes forna status innan syndafallet.

Ordet som Bibel 2000 har översatt med »unga flickor« är det grekiska parthenos, som syftar på en ung ogift kvinna, men kan ock- så användas på en biologisk jungfru som exempelvis Jesu moder Maria. I Matt 25:1–13 är de tio unga flickorna (parthenois) jungfrur, där oskulden symboliserar den rena tron som väntar på Människosonen från ovan, och representerar troende som inte förnekar sitt hopp. Antalet jungfrur i texten behöver inte heller vara en tillfällighet – varhelst tio judar bodde på samma plats fanns en församling/synagoga, vilket innebär att Jesus i liknelsen hade i åtanke sin egen församling på jorden samlad för att vaka och invänta honom som sin brudgum.

Det finns flera andra detaljer i liknelsen som är kopplade jungfrurna: deras lampor, som påminner oss om Jesu ord i bergspredikan: »På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen«, och detta ljus är Kristi liv: »I Ordet var liv, och livet var människornas ljus.« Det paradoxala i texten är att hälften av jungfrurna beskrivs som oförståndiga därför de saknade olja för sina lampor. Representerar de den del av Guds folk som tror och väntar, men ändå saknar kärlek och längtan efter Kristus, att deras vittnesbörd mot omvärlden inte är vad det borde vara? I så fall betonar texten bildligt hur viktigt det är att ha olja i våra lampor – att gudsrelationen är sådan att Kristi flamma i våra liv hålls brinnande och dess ljus sprider sig över hela världen. 

När brudgummen dröjde, slumrade de tio till och somnade, något Paulus varnar för: »Därför får vi heller inte sova som de andra utan måste hålla oss vakna och nyktra.« Att det är just vid midnatt som brudgummens ankomst annonseras, kan syfta på den tidpunkt då sömnen är som djupast och att händelsen överraskade de tio. Först efter ett abrupt uppvaknande gjorde de i ordning sina lampor, en sista-minuten-handling, eftersom de hade slarvat med det kontinuerliga underhållet. Tillämpningen finner vi i frågorna: Varför har vi inte alltid våra lampor redo? Varför prisar vi inte ständigt Gud och ropar till Honom, istället för att vänta tills vi inser hur nära döden vi är?

De oförståndiga vänder sig nu till de kloka om hjälp istället för till Gud, den ende som kan hjälpa dem i en sådan situation. Kristna är inte ytterst ansvariga för varandras frälsning, utan var och en är ansvarig för sin egen frälsning genom att nalkas Herren i tro. De oförståndiga fick rådet av de kloka att skynda iväg och köpa olja, men när de kom tillbaka var det försent ... porten till festsalen var stängd. Här har vi möjligtvis en parallell till Matt 25:31–46 när Herren svarar de oförståndiga jungfrurna, som trodde att de tjänade Honom: »Sannerligen, jag känner er inte.«

När Jesus säger de avslutande orden i 25:13, förklarar han att tidpunkten för hans återkomst är okänd, och att lärjungaskap handlar om vaksamhet. Jesus vill med sin liknelse varna för självbelåtenhet och tillbakalutande attityder. Efter en inledning (v 1), förklarar Jesus en hemlighet om himmelriket för sina lärjungar så att de inte missar himmelriket: 1. Var vaksam över din gudsrelation (v 2–4)! 2. Var vaksam över vår Herres ankomst (v 5–9)! 3. Var vaksam över vem du är beroende av (v 10–13)!

Inför kyrkoåret

Vaksamhet och väntan är ett passande tema inför den kommande domssöndagen, som är den sista söndagen i kyrkoåret. Martin Modéus förklarar att kyrkoåret kan liknas vid en »röd tråd som gör att söndagarnas teman kommer i en naturlig följd. Alla delar av den kristna livshållningens erfarenheter och svårigheter skall bli speglade i texter och böner ... Om man jämför de fyra adventssöndagarnas ämne på domssöndagen och söndagen före domssöndagen är det ganska lätt att se de hör ihop«.

Budskapet i dagens text är att vi ska stå färdiga för den eskatologiska bröllopsfesten. De som inte är redo för Jesu (brudgummens) återkomst riskerar att missa himmelriket. Vaksamhet och väntan syftar på domedagen, som ger hopp men också förtvivlan, då människan skall möta Gud. Vaksamhet och väntan handlar alltså om allvar och hopp. Allvaret är att redan nu vara redo, så att inte livets slut kommer som en fullständig överraskning. Hoppet är att vara redo för befrielsen då det onda i tillvaron slutligen besegras genom Jesus Kristus.

Den stämning som präglar domssöndagen präglar således också söndagen före domssöndagen, då Guds folk står i förväntan inför det nya. Modéus gör en fin tillämpning när han säger: »Därför är det hopp, glädje och triumf som är grundstämningarna på domssöndagen... Detta är dagen då Guds rike – kärlekens rike – återupprättas, dagen då allt vi hoppats på visar sig vara sant.« Men allvaret i Matt 25:1–13 bör också prägla förkunnelsen och gudstjänsten denna speciella söndag: Finns det något i mitt liv som jag behöver reda ut för att vara färdig? Hur lever jag mitt liv? Hur är min relation med Jesus, brudgummen? Hur tjänar jag honom med mitt liv?

De andra texterna som läses denna helg är Sef 3:8–13 och Upp3:10–13. Profeten Sefanjas förkunnelse är kanske den allra mörkaste av alla gammaltestamentliga profeter. I Sefanjas bok är Guds vrede över synden bland sitt folk så stor att total utplåning verkar oundviklig. Men i tredje kapitlet bryter ljuset fram – ett nytt hopp tänds och befrielse väntar. Nyckeln är att hålla fast vid frälsningen och de trofasta skall få kliva fram inför Gud som segrare. Så lyder löftet i texten från Uppenbarelseboken. Helgens alla tre texter handlar om stora prövningar, men parallellt finns det hopp och befrielse för de som förtröstar på Guds nåd. 

Inför predikan

Eftersom det har gått snart två tusen år sedan liknelsen om de tio jungfrurna muntligt framfördes till lärjungarna, och senare skrevs ner av Matteus, kan det vara svårt att idag via en predikan uppleva liknelsens budskap så som lärjungarna och de första kristna gjorde det. Våra associationer och kontaktpunkter är inte de samma, och det som upplevdes som akut kring himmelrikets närvaro då, kan upplevas som ganska avlägset idag. Eskatologi är kanske inte idag det vanligaste temat som förkunnas, utan snarare vardagsnära saker som påverkar den troendes andliga liv. I vilket fall blir det predikantens uppgift att ändå, i enlighet med liknelsens huvudsanning, mana till vaksamhet – att gudsriket kan komma i sin fullhet vid en tidpunkt när vi minst anar det.

I profan film, litteratur och andra media fortsätter apokalyptiska framtidsscenarier att vara i ropet. Sådant tilltalar människans fantasi och skräck, och vi är villiga att betala för att uppleva det om och om igen. Men texter som liknelsen om de tio jungfrurna har inte som syfte att underhålla, och här tror jag predikanten har ett problem. Hur kan vi få människor idag att ta himmelrikets närvaro på fullt allvar? En annan viktig skillnad är att tecknet för det apokalyptiska skeendet i liknelsen är brudgummens ankomst, som annonseras med ett rop. I mötet med dagens gudstjänstfirande församling har texten därför inte syftet att skrämma de troende, utan snarare att uppmana dem till att alltid vara färdiga för gudsmöten. 

I en tid när individen lever under hotet av miljöförstöring och terrorhandlingar på platser där man ibland minst anar det, kan liknelsen om de tio jungfrurna inge hopp för framtiden. Det är inte på något vis kört – om jag är vaksam över min gudsrelation. Det finns en bättre framtid än den många just nu upplever med sina sinnen, och med förnyade trosögon kan de börja leva i hoppet som himmelriket inger. Det innebär inte att individens ansvar för sitt liv just nu upphör, men att mening med livet är absolut möjlig för den som vaksamt väntar på brudgummen.

-Stefan Green -Tro & Liv 2009