Söndagen före pingst (årg. 1)

Hjälparen kommer, Joh 15:26–16:4 (årg. 1)

Vår text den här söndagen speglar kristider, på flera nivåer. På textens egen nivå står Jesus och lärjungarna inför ett avsked. Efter att ha levt nära varandra under flera år ska de nu skiljas åt. Jesus går mot påskens lidande och död, prövningar som han kommer behöva möta ensam. Lärjungarna ska snart lämnas ensamma med sin unika upplevelse av en ovanlig rabbi. Kommer det alls att finnas någon framtid för dem, när den friska, kraftfulla, sanna relation som förändrat deras liv faktiskt dör? Enligt vad Jesus nyss sagt till lärjungarna ser det dystert ut. Framtiden verkar inte innehålla något annat än hat från omgivningen.

Inför texten

På tillkomstnivå är den kristna gemenskapen, vid nedtecknandet av Johannes evangelium, i konflikt med den judiska. De första decennierna efter Jesu död stod de kristna ännu nära den judiska traditionen och identiteten. Men mot slutet av det första århundradet blev de kristna utslängda ur synagogorna och relationen till judarna blev ansträngd. Bland annat fanns bland de välsignelser som varje from jude vid den tiden dagligen reciterade, en särskild »välsignelse för kättare«, som syftade på judisk-kristna. Alla kättare skulle enligt denna helst raderas ur Livets bok, för deras arrogans skull. Det sammanhang av ett helt folks historia och kultur, som varit även de kristnas identitet och styrka, rycktes alltså ifrån dem. Frågan är nu vilka de egentligen ska vara, vem de tillhör, och vad splittringen innebär för deras liv och tro.

I texten är Jesus den ende som talar. Det är av stor vikt nu att lärjungarna uppfattar vad han menar. Både vad han säger, och varför han säger det. Frasen »Detta har jag sagt er för att« upprepas två gånger. I 16:4b har frasen ett annat tempus och är dessutom negerad. Men temat förstärks likväl – vad säger han/säger han inte, och varför? Det är alltså inte bara detaljer i innehållet i Jesu monolog som är intressant, utan också just detta att det sägs.

Den hjälpare (gr parakletos) som Jesus i inledningen av söndagens text lovar att sända till lärjungarna är omtalad redan tidigare i detta som traditionellt kallas Jesu avskedstal. En exakt översättning av det grekiska ordet är svår att göra. Det närliggande ordet paraklesis betyder tröst, hjälp, uppmuntran, vädjan. Kanske är det p g a den lite oklara betydelsen som evangelisten själv alltid preciserar eller förklarar vem som avses, »sanningens ande« eller »den helige ande«. Hur som helst är funktionen hos denna person det viktigaste. Hjälparen utgår ifrån Fadern, bär sanningen, och ska alltid vara närvarande. Han ska lära och påminna lärjungarna om Jesu ord. Jesus måste först lämna lärjungarna för att hjälparen ska komma.

Enligt vår text har denna parakletos till uppgift att vittna, inte bara inför lärjungarna utan även inför andra, om Jesus. Idag förknippas kanske ordet »vittna« framför allt med ett verbalt framförande i en tvist eller rättssak – eller, i kyrkliga sammanhang, med att med ord berätta om sin tro. Men jag tror att vittnesbördet här är större än så. Genom Johannes evangelium beskrivs hur Jesus gör olika s k tecken. Efter att ett mirakel har utförts säger evangelisten att Jesus har gett ett av sina tecken, tecknet på att han är Guds son. Nu har Jesus just sagt att världen hatar honom (och kommer att hata lärjungarna) fastän den hört vad han har sagt och fastän den sett vad han har gjort. Det är inte bara ord utan även gärningar som visar världen vem Jesus är och vad en relation med honom innebär. Att vittna om Jesus, att berätta, peka, bekräfta, bevisa, handlar alltså om vad lärjungarna gör och inte gör. Och det främsta bud de har fått av Jesus, den viktigaste förhållningsregeln, är att de ska älska varandra. Genom deras inbördes kärlek ska omvärlden se vem de tillhör, och att det liv Jesus erbjuder är sant. Så ska lärjungarna vittna om Jesus, och detta ska de göra tillsammans med Hjälparen, sanningens ande. Lärjungarna älskar, trotsigt inför omgivningens hat, medan Anden verkar för att tecknen ska få fäste i omgivningens inre.

Det betonade »Detta«, som inleder kap 16, syftar sannolikt på det Jesus sagt om hur världens hat och förföljelser kommer att drabba inte bara Jesus utan även lärjungarna. Han säger inte detta för att skrämma dem. Han säger det inte för att fösa ihop dem till en rädd liten sekt med stort avstånd till den farliga omvärlden. Han säger det för att de, när allt detta sker, inte ska komma på fall, dvs förlora tron, synda. När tvivlet smyger sig in i dem och ingen Jesus längre finns där för att bevisa sin sanning, ska de veta, att också detta visste han om. När det avskyvärda slår dem att deras Messias besegras och ger sin kropp och sitt blod för deras skull, ska de veta att också detta hör till kärleken. När rädslan inför lidandet griper tag runt dem, ska de veta att Jesus haft rätt och därför går att lita på också nu, även om få andra litar på honom. De ska inte vittra sönder; de ska inte bli förlamade. När hatet når dem ska de fortsätta att älska. Det är därför han har sagt allt detta.

Att de judisk-kristna till slut stängdes ute från synagogorna är dokumenterat. Att det fanns något systematiskt och legitimerat dödande är inte lika uppenbart, så vad som avses i v 2b är oklart. Men vi vet att romarna avrättat människor för att de inte böjt sig inför »rätt« gudar, och vi vet att Stefanos blev stenad inför det judiska rådet, anklagad för hädelser. Vi behöver dock inte gå särskilt långt för att se människor som dödar i villfarelsen att det skulle vara ett offer åt Gud – inte längre än till vår egen tradition. Så kal- lade heliga krig förekommer än idag, inom alla religioner och på olika sätt, och de är lika vansinniga nu som alltid. Vad gäller tidpunkten för allt detta, så syftar »den tid kommer« ofta på Herrens dag i en eskatologisk framtid. I Johannes evangelium har den framtiden brutit in i nuet. Uppståndelsen sker nu, domen sker nu. Också lidandet ska ske nu.

I hela evangeliet lyser ett dualistiskt perspektiv igenom, där det gudomliga står på ena sidan i ett motsatsförhållande, och världen på den andra. Jesus är en främling i världen, och den som väljer att tro på Jesus tillhör därför inte längre denna världen. Världen hatar Jesus och de troende, den ler åt Jesu lidande och skapar lidande för den som tror. Detta synsätt speglar bl a konflikten mellan den kristna gemenskapen och synagogan som var mycket aktuell då evangeliet skrevs. Det fanns inga gråzoner, konflikten gjorde det nödvändigt att välja sida – antingen lärde man känna Fadern och den ende Sonen, eller också lät man bli. Här kan finnas en risk för sekterism. »Innanför eller utanför?« kan bli den enda frågan som ställs, när pressen är stor, och så distanserar man sig från omvärlden. Men även denna konflikt har Jesus vetat om. I och med att han nu berättar om den för sina lärjungar kommer de förhoppningsvis att vara beredda, och minnas sitt uppdrag för denna svåra tid. De ska vittna om Jesus, tillsammans med Hjälparen. De ska berätta om och visa tecken på vem Jesus är. De ska älska varandra och på sätt visa att Jesus är sann. De ska tillsammans med den helige Ande vara Jesu närvaro bland människor. Det kan man inte vara på avstånd. Stängda dörrar håller hoten borta men gör det också omöjligt för någon att se in. Därför är varken rädsla eller hat ett alternativ för dem, även om det verkar vara det enda möjliga för de utstötta och förföljda.

Detta att hålla minnet i trim är ett återkommande tema i bibeln. Psaltaren är full av tillbakablickar och uppmaningar att minnas vem Gud är och vad Gud har gjort för sina barn. Guds omsorg och räddande gärningar måste upprepas igen och igen, eftersom människan är benägen att glömma. Och den som glömmer löper stor risk att komma på fall. Jesus betonar vikten av att minnas vad han har sagt. Under press kan man förlora det stora perspektivet för att endast ägna sig åt det egna och akuta. Det är inte säkert att lärjungarna just nu är intresserade av teologi, av vad som är riktigt i Guds verklighet. Kanske är de mest upptagna med sitt eget. Men det är när det hettar till runt en som det är viktigast att minnas vad som är falskt och vad som är sant.

Johannes evangelium inleds med att Ordet blir kött, att Gud tar boning bland människor. Så länge Jesus varit närvarande har lärjungarna inte behövt veta allt. Men nu ska han lämna dem och hans närvaro finnas för världen på ett annat sätt. Genom Hjälparen. Genom lärjungarnas vittnesbörd. Den närvaron kommer leda både till kärlek och till hat. Då behövs extra styrka, och den finns i tilliten till Jesus, upplivad av sanningens ande.

Inför kyrkoåret

Den pingsthögtid som närmar sig förknippas med andens utgjutelse, då eldslågor visade sig över människor, man talade främmande språk, och alla möjliga märkliga saker skedde. I söndagens gammaltestamentliga text, Joel 2:28–29, ges löftet om denna utgjutelse, som ska visa sig genom profetior, drömmar och syner. Jag tror att kyrkan runt pingst kan fokusera väl mycket på de karismatiska uttrycken för anden, som om det är just dessa uttryck som är poängen. Men andens funktion är att visa att Gud är närvarande i världen. Det är för att förmå människor att fortsätta lita på Gud fast det känns ensamt, att hjälpa oss stanna kvar i relationen till Jesus eftersom det är vägen till livet (se episteltexten Gal 3:14, där tron och anden hör ihop), som anden rör sig bland oss –inte som en underhållare eller måttstock på andlig nivå eller identifiering av samfund, utan som en hjälpare.

Inför predikan

Även om pingsten för oss hör ihop med ljuvlig vår och vackra bröllop, så beskriver dagens text kärvare tider. Det verkar som att anden är till just för kärvare tider. Kanske för en sådan tid som vår: ekonomisk kris, klimatkris, hot om terrorism. Även vi är benägna att glömma sanningen när pressen blir för stor. Vi ser om vårt eget hus och våra egna fonder; sticker huvudet i sanden och struntar i översvämningar på andra sidan jorden; bygger murar. Men uppdraget, som anden påminner oss om och hjälper oss med, är att vittna om Jesus, d v s att peka på hans närvaro i världen; att älska, när andra hatar; att tro, när andra förtvivlar; att stanna, när andra flyr. Här kan finnas något för en predikant att jobba med. Poängen är ju att Gud fortfarande är närvarande, genom oss och anden. Det är en tillit och glädje som inte blundar. Inte ens för de mest skrämmande omständigheter.

- Miriam Kjellgren, Tro & Liv 2009