Söndagen före pingst (årg. 2)

Hjälparen kommer, Joh 16:23–33 (årg. 2)

Den aktuella evangelietexten avslutar Jesu avskedstal(1)
i Johannesevangeliet och åtföljs direkt av Jesu förbön. Innan Jesus håller sitt tal har han tvättat lärjungarnas fötter och delat måltid med dem. Judas har lämnat dem för att fullgöra sitt uppdrag att förråda Jesus och det är inte svårt att tänka sig att oron börjar sprida sig i gruppen. Ingen vet vad som är att vänta, även om någon kanske börjar ana vart det är på väg. När Jesus har hållit sitt tal och bett för lärjungarna kommer de alla att gå till den trädgård där Jesus fängslas för att sedan förhöras och korsfästas.

Inför texten

Avskedstalet har några återkommande teman som upprepas gång på gång, så även i vår text, vilket är ett retoriskt sätt att inpränta viktiga teman i åhörarna/läsarna. Några exempel på detta är bönen, betydelsen av Jesu namn och Faderns omsorg och kärlek till lärjungarna. Även gemenskapen mellan Fadern och Jesus är ofta återkommande och denna gemenskap blir än tydligare en bit in i denna söndags text, se till exempel v 32 där Jesus konstaterar: »Den stund kommer, den är redan inne, då ni skall skingras, var och en åt sitt håll, och lämna mig ensam. Men jag är inte ensam, eftersom Fadern är med mig.«

»Ännu har ni inte bett om något i mitt namn.«(2) Ett återkommande tema i texten är Jesu namn och den kraft som verkar finnas i det. Namnet är förstås starkt förknippat med personen men också de handlingar som tillskrivs personen. Att be om något i Jesu namn hade man dittills naturligtvis inte gjort då lärjungakretsen var judar. Men i och med Jesus började ju något nytt, och Jesus försöker förbereda lärjungarna på den förändring som väntar. En helt ny religion är på väg att startas där Jesus själv – deras lärare och mästare – är centralfiguren! Därför ska de be i hans namn och det är ett återkommande tema i Jesu avskedstal.(3)

»Detta har jag sagt er i bilder.«(4) Ibland kan en bild förtydliga det budskap man vill ge, det är dock inte innebörden i det grekiska ord (paroimias) som används i denna vers. Snarare avses en liknelse eller ett ordstäv som är på gränsen till att fördunkla och som gör det svårare att förstå. Det »sedan« som Jesus talar om är en tid då han ska tala med klara ord så att lärjungarna förstår, i motsats till dessa dunkla bilder som han nu får använda för att försöka förklara. Här finns en tydlig anspelning på den hjälp som är att vänta av Anden på pingstdagen. Man kan också, om man vill, se det som en eskatologisk utsaga och jämföra med Paulus ord: »Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.«(5)

V 26–28 ger oss predikotextens centrum. Dessa verser, framför allt v 28, klargör Jesu identitet och sätter på det sättet in alla de händelser som Jesus talar om i ett större sammanhang. Jesus har kommit till världen från Fadern och nu är snart tiden inne då han ska återvända dit. Som jag ser det är den mest centrala versen v 27där Johannes skriver: »Fadern själv älskar er eftersom ni har älskat mig och trott att jag kommer från Gud.« Hur vackert det än är, är det dock inte helt okomplicerat. Ska alltså detta att de (lärjungarna) älskat honom (Jesus) förstås som ett villkor för Faderns kär- lek? Är det ett villkor även för Faderns kärlek till oss idag och hur hanterar vi i så fall det? Ytterligare utsagor att jämföra med finns i till exempel Joh 14:21, 23.

I v 29–30 hör vi för första gången lärjungarnas röst i denna text då de gensvarar på Jesu undervisning. Det är som att ett ljus går upp för dem och de återknyter till det som Jesus talat om i inledningen av texten. De dunkla liknelserna som Jesus tidigare har talat om och i, verkar för lärjungarna ha förbytts i de klara orden. Detta leder fram till talets avslutning där Johannesevangeliets motsatsförhållande mellan Jesus och världen (åter) blir synlig. Det som världen och det yttre livet ger är ångest och splittring, medan det Jesus står för och det som lärjungarna har i honom är inre liv och frid. Därför blir också syftet med Jesu undervisning att ge frid och uppmuntran inför den oroliga tid som är att vänta – så klart angivet i den avslutande versen: »Detta har jag sagt er för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen.«(6)

Inför kyrkoåret

Söndagen före pingst är den sjunde söndagen i påsktiden och temat är »Hjälparen kommer«. I vissa kristna traditioner kallas denna del av kyrkoåret för pingstnovenan. Det innebär de nio dagar av väntan och förberedelse som är mellan Kristi himmelsfärd och pingsthögtiden och anknyter i texter och böner till de första lärjungarnas väntan på Anden som beskrivs i Apostlagärningarnas första kapitel. Precis som lärjungarna lever vi denna söndag i kyrkoåret i spänningsfältet mellan det som har varit och det som ska komma. De texter som föreslås har alla ett tydligt tema där uppmuntran och att inte ge upp hoppet står i centrum och de anknyter därför på ett fint sätt till den period som pingstnovenan vill påminna om.

I söndagens gammaltestamentliga text från 5 Mos 31:6–8 möter vi Mose som förbereder folket på sin bortgång och att han inte ska följa med dem in i det nya landet efter vandringen genom öknen. Hans avsked består i uppmuntran och dessa tre verser kan sammanfattas: Var inte rädd och tappa inte modet!(7)

Söndagens föreslagna psaltartext, Ps 33:18–22, följer väl det tema som finns i söndagens övriga texter. Budskapet är att Herren vakar över dem som hoppas på honom och om texten läses i inledningen av gudstjänsten slår den an en ton av förtröstan och trygghet som sedan kan prägla gudstjänsten. Inte minst blir detta tydligt i textens tydliga vi-form, det vill säga det är vi tillsammans som kommer till gudstjänsten och som sätter vårt hopp till Gud.

Episteltexten är hämtad från Rom 8:31–39 och utgör höjdpunkten i Romarbrevets beskrivning av frälsningsverket. Paulus utläggning om Guds kärlek i Kristus Jesus är även den en text som syftar till uppmuntran och påminnelse om allt det som de kristna har genom sin tro. Det är svårt att beskriva det vackrare än med Paulus egna ord: »Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? ... Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.«8

Inför predikan

Här finns möjligheter! Evangelietexten tycker jag är svår att göra en utläggning av eftersom den i sig själv redan är en predikan av Jesus själv. Den inbjuder snarare till återkommande meditation och reflektion än dogmatiska utsagor, och det tror jag är något att ta fasta på denna söndag.

Alla texterna kan gott tjäna syftet att beskriva och känna in den verklighet som de första lärjungarna levde i efter att Jesus lämnat dem och innan de fått del av Anden på pingstdagen. Med detta i tanken skulle man kunna forma inte bara en predikan, utan en hel gudstjänst utifrån texternas tema. Jag tror att det skulle ge gudstjänstbesökarna gott om kunskap om händelserna, samtidigt som det finns uppenbara möjligheter att denna kunskap inte enbart tas in med hjärnan utan även med övriga sinnen.

Det finns som bekant olika diken att hamna i när det gäller känslor. Ibland har vi i den kristna kyrkan hamnat i tanken att det bara är känslan och upplevelsen av Gud som räknas, och ibland hamnar vi så mycket i det motsatta att vi i det närmaste försöker undvika detta helt och hållet och istället gör tron till något som enbart rör intellektet. Att hitta en balans mellan de båda är eftersträvansvärt, särskilt en söndag som denna. Om vi ska försöka förstå den verklighet som denna söndag i kyrkoåret försöker ge uttryck för, tror jag nämligen att vi måste våga närma oss alla de känslor som finns där och som präglar texterna.

De lärjungar som vi möter i evangelietexten är förvirrade och oroliga. De står inför en verklighet som de kanske anat ska komma, men som de ändå förmodligen inte kan greppa. Att beskriva den tid de levde i som turbulent är förmodligen en underdrift. Ovisshet, rädsla och förvirring känns inte heller som särskilt långsökta känsloyttringar. Detta kan naturligtvis vara svårt för oss att ta in eftersom vi ser händelserna ur ljuset av det som hände sedan! Vi vet vad påskmorgonen innebar. Vi vet att Kristus uppstod och vi vet att fastän han lämnade lärjungarna för att gå tillbaka till Fadern så blev de inte lämnade ensamma, utan fick fortsatt hjälp av Gud. Vi vet att Anden – Hjälparen – kom. Vi har så att säga facit i hand. Vi vet allt det där. Och ändå kan deras känslor inför framtiden vara våra. Vi kan också känna ovisshet och rädsla. Vi kan känna förvirring och oro inför framtiden. Trots att vi egentligen vet. Och på samma sätt som budskapet kom till de första kristna en gång kan det idag komma till oss:

Var inte rädda och tappa inte modet! Ty jag är viss om att varken död eller liv ... Var inte oroliga, ni är inte övergivna. Hjälparen kommer!

- Sara Lindström - Tro & Liv 2010

1. Joh 14–16.

2. Joh 16:24.

3. Se t ex Joh 14:13–14, 15:16.

4. Joh 16:25

5. 1 Kor 13:12

6. Joh 16:33.

7. 5 Mos 31:8.

8. Rom 8:35, 38-39.