Första söndagen i advent (årg 1, 2, 3)

Texten från Matt 21:1–9 är av tradition förknippad med första advent och läses varje årgång. För övriga årgångar finns alternativa predikotexter men det har inte hindrat textutredarna för Tro & Liv att kommentera texten även utanför den första årgångens sammanhang. Texten är karaktärstext för söndagen och central för den kristna identiteten. Parallelltexter finns i alla evangelierna. 

 
Texten förbinder på ett särskilt sätt Gamla och Nya testamentet, Jesu övergång från landet till Jerusalem och den nya tidens ankomst. 

 
Då en ny textutredningsmall nu ska redovisas har jag sett tillbaka på några av de senaste decenniernas kommentarer över denna text. Berit Åqvist gör en utredning (1989) vers för vers med exegetiska kommentarer och sakupplysningar till platser, händelser och begrepp som förekommer i texten. I sin homiletiska kommentar anknyter hon till söndagens tradition av ljuständning och psalmsång. På ett motsvarande sätt som då får församlingen stämma in i lovsången och välkomna konungen som kommer, ödmjukt ridande på en åsna. 

Per-Magnus Selinder har ett kortare exegetiskt avsnitt (1990) och betonar tematiskt sambandet mellan advent och framtidshoppet, åsnan som ett vardagsmedel som bär hoppet till oss samt lovsången från himlen som sätter oss i förbindelse med dem som mest behöver hoppet idag. Även Selinder har en kort notis kring de liturgiska förväntningar som omgärdar dagen. 

 
Med Lennart Thörns utläggning (1993) används modellen med textanalys, textutläggning, textaktualisering och textförmedling på texten. Den omfångsrika artikeln utreder motsvarande exegetiska teman som Åqvist och Selinder, men med större djup. Thörn diskuterar den tänkta Matteusförsamlingen som en brygga till nutida församlingar och brukar kunskapssociologiska betoningar av symboliskt universum, pluralistiskt samhälle, legitimering och självförståelse. Jesus kommer från en annan värld, till vår värld, med en annan värld. Även Arne Fritzson följer Thörns mönster men betonar, till skillnad från Th örn, tydligare det liturgiska sammanhanget (1996). Han lyfter upp de traditionella exegetiska anmärkningarna kring Betfage, åsnorna, profetcitaten, Hosiannaropet och skildrar kungsförväntningar om Messias i brytpunkten mellan Gamla och Nya testamentet. Fritzson använder liksom Åqvist kyrkans liturgiska fest i första advent som bakgrund för att välkomna den Kristus som kommer till oss i en tid när det finns hot om att glädjen tas ifrån oss. 

 
Ylva Larsson gör en helt annan utredning av texten (1999) och kombinerar notiser om texten med rent återberättande. Hon använder en berättelse om en illegal flyktingfamilj boende ibland oss. Larssons text är ett exempel på en artikel som helt avviker från det gängse mönstret med exeges och tillämpning. Med sin narrativitet sammanvävs motiven kring Kristi ankomst och kyrkans ansvar med hopp för dem som finns gömda med hot om utvisning hängande över sig. 

 
Även Valborg Lindgärdes textutredning (2003) bär drag av en omedelbarhet i framställningen, även om innehållet är nästan enbart baserat på exegetiska upplysningar. Den omfångsrika texten återberättar texten som om intåget i Jerusalem skedde här och nu, alltså närmast som en narrativ framställning. Fokus i framställningen koncentreras till att utifrån exegetiska frågeställningar utreda vad Matteus säger om Jesus som profet, som Messias och som ödmjuk. 

 
När jag för egen del skrev en utredning över texten (2002) var jag tydligt inne på att tillämpa en del av erfarenheterna från mitt avhandlingsarbete. Jag börjar med att kommentera textens genre, retorik och tolkning: den symbolhandling som intåget innebär och den utmaning till deltagande i lovsången som texten väcker hos läsaren. Med termerna spiritualitet och identitet anknyter jag till inkarnationen och pilgrimsmotivet i den kristna tron, särskilt som detta kan gestaltas i adventsgudstjänstens liturgi. 

 
Ett gemensamt drag för många av dessa tidigare utredningar är inlevelsen i texten som den preciseras genom de historisk-kritiska metoderna. På något vis söker alla författarna att också anknyta till nuet genom associationer i kontinuitet med den textnära läsningen. Det hopp som folket i Jerusalem mötte förs vidare genom kyrkan, där förkunnelsen är en viktig del. 

 
I det följande kommer jag att instrumentalisera frågeställningarna till möten med texten genom den tidigare i tidskriften (se s 4) presenterade nya textutredningsmallen. Genom rekontextualisering av texten vill jag visa på möjliga brytpunkter till större inlevelse och förståelse av olika tolkningar: inför texten, inför kyrkoåret och inför predikan. 

 
Inför texten – Jesu symboliska ritt i ljuset av utsagorna om den kommande fredsfursten 
Matt 21:1–9 fungerar som en symbolberättelse, det Jesus säger och gör tolkas av evangelisten som den förväntade uppfyllelsen av de gammaltestamentliga utsagorna från Sak 9:9, Jes 62:11 och som en parallell till Ps 118:25 f. Direkt på predikotexten följer v 10 som redaktionellt beskriver den uppmärksamhet Jesu intåg rönte i Jerusalem och v 11 som låter folket tolka Jesus som profeten från Nasaret i Galileen. Dessutom tillkommer en rad indirekta mer eller mindre tillämpbara anknytningar till platser, personer och händelser i det judiska folkets historia som hjälper till att ladda berättelsen med mening och innehåll. 

 
I kommentarerna förekommer därför inte sällan en reflektion kring hur utbredda dessa av senare tiders uttolkade föreställningar om Jesus egentligen var och i hur hög utsträckning han själv omfattade dem. I en artikel i samband med ett symposium i Princeton 1992, diskuterar James D G Dunn några av de traditionella attributen tillskrivna Jesus som Messias: den ödmjuke konungen, den eskatologiske profeten och den lidande rättfärdige. Sammanfattningsvis hävdar Dunn att Jesus inte entydigt gick in i de olika samtida föreställningarna utan också omformade dem och gav dem ett delvis nytt innehåll. 

 
Även Matteus förhåller sig alltså på motsvarande sätt relativt fritt i uttolkningarna av profetorden när han sätter dem i samband med intåget. Det finns både kontinuitet och kontrast med de traditionella förväntningarna. Jesus hyllas som kung, men rider på en åsna. Han ses av folket som en profet, men går sin egen död till mötes. Frågorna om hans identitet väcks, men det råder fortfarande ganska stor förvirring, både bland folket och bland lärjungarna, om vem han egentligen är. Detta är inte unikt för dagens predikotext utan förekommer löpande genom evangeliet. Uppenbarelsen på berget med Mose och Elia kan vara ett annat exempel på hur Jesus hos Matteus både går in i under gängse föreställningar och omtolkar dem. Gång efter annan väcks frågan om vem Jesus är och här fungerar både de gammaltestamentliga profetorden och bekännelser från enskilda och grupper som ledtrådar. Det finns flera lager av symboliska tolkningar som både fullbordar och vidareutvecklar uppenbarelsen av Jesus som Kristus. 

 
Framför allt indikerar detta intentionen hos Matteus att genom sitt evangelium ställa läsaren inför frågan om Jesu identitet och möjligheten att leva ett annat liv inom ramen för det som benämns himmelriket. I Matt 21 blir det tydligt att de som kunde identifiera sig med folket i Jerusalem och som var förtrogna med tolkning och tillämpning av de inlagda citaten också förväntades reagera på texten. Inte minst tydliggör liknelsen om vingårdsarbetarnas lön i Matt 20, liknelsen om arrendatorerna i Matt 21 och liknelsen om bröllopsfesten i Matt 22 att budskapet om Jesus har en eskatologisk dimension. Detta understryks ännu tydligare i Matt 25 samtidigt som där konflikten kring tolkningsföreträdet om Jesu person hårdnat ännu mer. 

 
Så att bejaka Jesus som Kristus beskrivs även inom evangeliet som ett konfliktfyllt beslut. Det är inte det som står i kontinuitet med lagen utan det som kontrasterar lagen som vållar problemen. Att välsigna Honom som kommer ridande på en åsna, att bekänna att Han kommer i Herrens namn, att identifi era Honom mot bakgrund av de eskatologiska förväntningar som i någon bemärkelse måste ha varit rådande i evangelistens samtid; detta måste också ha varit ett ställningstagande som kostat på för den som gjorde det. Här råder alltså en kontrast med omgivningen som bara kan uppvägas av kontinuiteten i uppenbarelsen. Med himmelriket är det som … 

Inför kyrkoåret – att fira kyrkans nyår 
Den kristna kyrkan gestaltar denna söndag att Kristus kommer till oss – fattig, ödmjuk och redo att ge sitt liv. Med Kristus kommer ett rike av ett annorlunda slag, ett sätt att leva som utgör själva pulsen i kyrkans självförståelse. Söndagen är tydligt insatt, inte bara i adventstidens perspektiv, utan i hela det kommande kyrkoåret. Här slås tonen an för året som kommer, reflektion, lovsång och tillbedjan befruktar varandra för världens skull. Valet av Matt 21:1–9 som karaktärstext, i evangelieboken anbefallen för läsning under alla årgångar, signalerar tydligt textens historiska och teologiska betydelse. Det är lätt att dras med i feststämningen som gärna infinner sig, med sång, musik, rörelse och gemensam tillbedjan. Efter att lärjungarna hämtat åsnan och Jesus påbörjat intåget är han tyst under intåget. Nu mottar kyrkans Herre gensvaret i lovsång och tillbedjan. Det ger all anledning till att markera dynamiken också i gudstjänsten, med tilltal och gensvar. 

 
Samtidigt inleds julens fastetid som en förberedelse för inkarnationens fest. Jesus mötte bara för en kort tid folkets och lärjungarnas hyllningar. Snart nog skulle tonen ändras, med konflikter, stridssamtal och konfrontation till döds. I kyrkoåret illustreras detta med de följande söndagarnas betoning av Gudsrikets kommande med vedermödor. Johannes Döparen och jungfru Maria fick var och en på sitt sätt uppleva kampen som en del av förberedelsen för att ta emot Guds människoblivande. Även om kyrkan här i tiden får höja jubel och lovsång till Gud, är den fortfarande den kämpande kyrkan som väntar Herrens ankomst på motsvarande sätt som förbundsfolket en gång gjorde. 

 
Den gammaltestamentliga texten från Sak 9:9– 10 är även den påbjuden för läsning varje årgång som en av de tydligaste påminnelserna om sambandet mellan det gamla och det nya förbundet. Det ges faktiskt inga alternativa gammaltestamentliga texter för söndagen, bortsett från den nytillkomna psaltarpsalmen. Läsningen av Sakarjatexten och återupprepningen i evangelietexten understryker än mer detta samband. Med Jesus som Kristus kommer en ny tid i Guds frälsningsplan. Tonen är framåtblickande och inger folket hopp. Med den hebreiska parallellismen, som delvis kan förklara oklarheterna kring en eller två åsnor, skapar Sakarjatexten underlaget för hela Messiasförväntningen genom sin växling mellan kontinuitet, förstärkning och kontrast. De inledande ropen om glädje och jubel, den kommande konungens rättfärdighet och seger, bryts snabbt mot framhävandet av hans ringhet, illustrerad av ritten på åsnan. Krigets vapen kan därför förintas och freden förkunnas med ett välde som sträcker sig till världens ände. Den äldre provinsialismen bryts mot ett universellt perspektiv. Man kan nästan fråga sig om det inte är den här texten som sätter den starkaste prägeln på hela högtidsfirandet. 

 
Episteltexterna varieras från årgång till årgång, och första årgångens text från Rom 13:11–14 skapar en tydlig hälsning till de kristna att leva värdigt sin kallelse utifrån det kommande Gudsrikets perspektiv. Om den gammaltestamentliga texten öppnade bakåt och förberedde den första ankomsten, adventus, anspelar episteltexten på den kommande, parousian. Kopplingen till evangelietexten skapar närmast en samhörighet med den jublande folkmassan utanför Jerusalem, men nu med det nya Jerusalem i sikte. Sett i det perspektivet framstår de etiska kraven på nykterhet, återhållsamhet och fördragsamhet i sitt rätta ljus. 

 
Med temat »Ett nådens år« understryks aspekten av att fira kyrkans nyår. Med den årligen återkommande textläsningen påminns kyrkan om dess fundamentala grund i Herrens ankomst och handlande. Ett nyårsfirande innebär inte sällan möjlighet till både framåtblickande och tillbakablickar och tematiken understryker den kyrkliga tolkningen av »ett gott nytt år«, nämligen betoningen på Guds nåd: »ett nådens år«. Det är Guds handlande i Jesus Kristus som ligger till grund för vårt hopp och vår framtid. Det är genom Guds nåd människan lever och blir till. 

Inför predikan 
– intågsberättelsen en gång till 
Någon av de tidigare textutredarna uttryckte svårigheten med att återigen närma sig en text som använts så ofta och där det mesta redan verkar uttömt. Det viktiga inför predikan måste då vara att inte i första hand se förnyelsen i förkunnelsens utifrån en betoning av nya tankar, utan en förmedling av hopp och beredskap. I hoppet får vi fröjdas och bereda oss för den kommande frälsningen. En viktig tradition i Svenska missionskyrkan betonar Jesus som de fattigas konung, en betoning som går tillbaka till väckelserörelserna under 1800- talet men som fick förnyad aktualitet i samband med Kyrkornas världsråds möte i Uppsala 1968. Här kom eskatologi och förkunnelsen av det kristna hoppet att sättas i samband med ett socialt patos. Kristus kommer oss till mötes ur framtiden och blir samtidig ett med oss genom sitt människoblivande. Kyrkan är kallad att resa ett hoppets tecken mitt i mänskligt lidande och död. Ett tydligt exempel kan vara Walter Perssons predikan vid generalkonferensen 1985 där han introducerar temat »Den nya sången« för det kommande förbundsåret. Med exempel från lovsång mitt under vidriga yttre förhållanden betonas det kristna hoppet i Kristus. Den kristna lovsången blir en symbol för det kristna livet som ger hela världen hopp. Åke Jonssons studiebok Den nya sången från samma år, kopplar samman Uppenbarelsebokens eskatologi med kyrkans liturgi, diakoni och protest mot politiska missförhållanden. 

 
Evangelietexten är direkt avläsbar inom ramen för församlingens gudstjänst. Erik Nyströms Gå, Sion, din konung att möta kan vara ett exempel bland de många adventspsalmer som direkt anknyter till intåget. Men också Anders Frostenssons Dig vi lovsjunger, ärar, Jesus, de fattigas konung , som normalt räknas till fastetidens psalmer, anspelar direkt på denna sida av intåget. Till rikets fest inbjuds hela världen, fattiga som rika, att ta del i lovsången. 

 
I den gudstjänstfirande församlingen är vi där tillsammans, även om inte alla kan sjunga lovsången just nu. Kristus kommer till oss just där vi är, inte där vi borde vara. I församlingens gemenskap välkomnar vi alla som vill sjunga med i lovsången. Det får naturliga konsekvenser på hur vi bemöter utsatta människor i vår omgivning, om det så gäller flyktingar, invandrare eller människor med sociala svårigheter. I gudstjänsten gestaltar vi vår övertygelse om att Kristus kommer med ett rike av ett annat slag. Det riket är ännu inte här, men i spänningen mellan då, nu och sen, får vi resa ett hoppets tecken i minne av den framtid som kommer. 

 
För den enskilde kan tillägnelsen av högtiden och gemenskapen vara ett bärande tema. Liksom Kristus kommer i sin kyrka och kyrkan ger sitt återsvar i lovsång, tjänst och bekännelse, kommer Kristus till den enskilde med hopp för dagar som kommer. Den andliga tillämpningen att i Jerusalem se en symbol för människohjärtat har djupa rötter i vår gemensamma kristna tradition. Den erbjudna nåden motsvaras även av en mottagen nåd. »Låt hjärtat öppna sig, bjud Kristus hem till dig. I dag vill han dig gästa och sitt förbund befästa. Hosianna, pris och ära! Vår konung är nu nära.« (Psalmer och Sånger 104:4) 

-Hans Andreasson -2005