En av de saker som särskiljer Johannes evangelium från de synoptiska är dialogerna. Här återges inga slagfärdiga lättmemorerade Jesus-citat, utan istället har dessa ersatts med samtal och tal (monologer) fulla av teologi. Genom evangeliet sker en utveckling bland människorna omkring Jesus, i det att de blir mer och mer införstådda i vem Jesus är. I den första dialogen i evangeliet möter vi en förvirrad Nikodemos som inte förstår att Jesus talar i bilder. Medan vi mot slutet av evangeliet möter Tomas vittne och bekännelse: »Min Herre och min Gud.« I den aktuella söndagens text står Jesus inför Pilatus som försöker få svar på en till synes enkel fråga: Är Jesus kung?
Inför texten
Jesus har fängslats och blivit förhörd under natten av översteprästen Hannas. Via Kajafas har han nu blivit förd till Pilatus av »judarna« i hopp om att få honom dömd. Johannes användande av »judarna« är grovt genom hela evangeliet, vilket får många forskare att anta att den johanneiska församlingen tillhör en av de första grupper som inte klassar sig själva som judar. Dessa motståndare står nu utanför Pilatus residens medan Pilatus och Jesus står öga mot öga där inne och samtalar. En spänning har byggts upp i texten mot detta ögonblick och läsaren (åhöraren) får en känsla av att ögonblicket nu har kommit då domen över Jesus kommer att falla. Denna söndag trillar vi in i början av deras samtal.
Jesu tal om sitt rike är en replikation på den allra första fråga Pilatus har ställt till honom – »Så du är judarnas konung?« – och som Jesus första gången besvarat med en motfråga – »Frågar du det av dig själv?« När Pilatus sedan undrar vad Jesus har gjort för att provocera sin »landsmän«, svarar Jesus med utläggningen om sitt rike. Även om han inte kallar sig själv för kung, så är det inte heller en tanke han slår bort. Han beskriver istället sitt rike och sitt syfte – att vittna om sanningen. Det grekiska ordet basileia översätts här med rike, men skulle kanske mer hjälpsamt översättas till kungarike eller kungadöme, då det handlar om ett rike som förutsätter en regent. Till skillnad från hos synoptikerna verkar Jesus här alltså inte komma undan benämningen kung, utan vill istället förklara vad för slags kung han är, nämligen inte av denna världen. Att Jesu rike inte är av denna världen innebär att hans makt inte heller är av denna världen. Jesus är inte kung på det sätt som judarna och Pilatus förväntar sig att en kung ska vara. Hans makt kommer ovanifrån, precis som all makt, vilket Jesus snart deklarerar för Pilatus angående hans egen makt över Jesu liv och död. När Pilatus sedan, istället för att lyssna till Jesu beskrivning, försöker få tag på det denne tycks vara anklagad för frågande utropar »Du är alltså kung?«, svarar Jesus med ett slags syftesförklaring. Han har kommit för att vittna för sanningen. Det är inte titeln som är viktig, utan uppdraget. Genom evangeliet är detta med att se, veta och förstå viktigt. Lärjungarna ska förstå vem Jesus är, Jesus ska visa vem fadern är genom att förhärliga fadern. Här säger Jesus själv, att han har kommit för att vittna, och den som tillhör sanningen lyssnar till hans röst.
En intressant koppling finns här till Jesu liknelse om den gode herden i kapitel 10, där Jesus talar om sig själv som herden vars får lyssnar till honom. Herde är ju ingen ovanlig benämning på kung David.
Inför kyrkoåret
Första advent – »kyrkans nyår« – är söndagen som markerar början på något nytt, som inleder fastetiden fram till jul, som inleder vår väntan på Kristi ankomst. Bakom oss har vi allhelgonatid och domssöndag, framför oss har vi adventstid och jul. Detta är en glädjens söndag, som markerar början på något nytt – i kyrkan och i våra liv.
Med domssöndagens stora perspektiv – med texter om en yttersta tid, någonstans bortom – bakom oss landar vi nu plötsligt mitt i passionsberättelsen. Från att förra söndagen ha vår egen dom i fokus, står vi nu och väntar på domen över vår frälsare. Mot den glada evangelietexten, som föreslås för varje årgång där Jesus rider in på en åsna, förefaller vår text något dyster för att ligga på denna glada högtidsdag. Men vid närmare genomläsning är ändå likheterna slående – de handlar båda om att förklara Jesus som kung. Inridandet på åsnan är en tydlig manifestation som knappast kan ha misstolkats, och i vår text förklarar Jesus själv vad hans konungaskap innebär.
Temat Ett nådens år anknyter tydligt till den tredje årgångens alternativa evangelietext där Jesus förklarar att Jesajas ord i själva verket handlar om honom själv. Något som sågs ligga långt i framtiden, i en yttersta tid, förklarar Jesus äga rum här och nu. Detta har ibland kallats för Jesu »programförklaring«, något som även den föreliggande texten skulle kunna kallas. Här förklarar ju Jesus varför han har kommit – för att vittna för sanningen. Guds rike är i världen, men inte av den.
I Johannesevangeliet är det tydligt att Jesu korsfästelse (inte bara uppståndelsen) är ett upphöjande och ett förhärligande av Gud. Av denna anledning är Jesus aldrig osäker på vägen mot korset. Förhärligandet är en pågående process som varken börjar eller slutar på korset, utan börjar redan i människoblivandet. Hela Jesu gärning är ett förhärligande. Av denna anledning kan rubriken Ett nådens år passa in på vår text – Guds rike är ju här. Samtidigt blir det krystat att försöka pressa in texten i rubriken. Om man vill, kan man anknyta tematiken och glädjebudskapet som ligger i uttrycket ett nådens år till det glädjebudskap som Johannes verkar vilja visa finns även i domen över Jesus, som är en del av vägen mot upphöjelse.
Inför predikan
I de flesta kyrkor runt om i landet förväntar vi oss fler gudstjänst-
besökare än vanligt denna söndag. Framför allt är det barnfamiljer som strömmar till. Det är ovanligt trångt i kyrkbänkarna och många i bänkarna går sällan i kyrkan, för en del är detta kanske det enda gudstjänstbesöket på året. I många kyrkor är de aktiva i gudstjänsten också fler än vanligt – det är både barn- och vuxenkörer, präster/pastorer, pedagoger och andra ledare som går in i procession. Kyrkorna fylls av liv och »Hosianna«-rop.
Mitt i denna glädjeyra går predikanten upp och lyfter berättelsen om en fängslad Jesus inför Pilatus i väntan på sin dödsdom – glad advent! Gott nytt kyrkoår!
Samtidigt är det just här nådens år tar plats, det är just detta klimax som gör att glädjen ska vara just så stor. Det är mitt i hopplösheten som förhärligandet och upphöjandet växer – »mitt rike är inte av denna världen«, Guds rike, Guds frälsning kan inte besegras av världens hot och smärta, det är inte av världen, men det är i världen. Vår kung är inte av världen – det är inte någon statsminister eller rektor, kan inte styras av pengar eller världslig makt, utan är större än världen. Och ändå finns denna kung här, och detta rike finns här.
Det finns en hel del spännande aspekter att lyfta fram i denna text. Ett tydligt fokus i texten ligger på Jesus som kung. Predikanten kan fundera över vad det innebär att Jesu rike inte är av denna världen. Vad innebär det för oss att Jesus är vår kung? Och hur sällar vi oss till hans rike? Hur lever vi i världen utan att leva av den?
Ett annat tema i texten, som hänger ihop med att sälla sig till Jesu rike, är detta med att höra Jesu röst. Kanske kan man även koppla detta till Jesu liknelse om den gode herden, där fåren lyssnar till herdens röst.
Vi går in i adventstid vilket för många innebär en förändring av vardagen, en tid av både förberedelse och avslut – en termin och ett år börjar gå till ända och en jul och en eventuell ledighet stundar. För många innebär det stress och trängsel i affärer. Vi omringas av röster i form av tradition, reklam, släkt, vänner, skola, arbete med mera. Alla dessa röster vill göra anspråk på oss. Är det detta som är av världen till skillnad från det rike Jesus talar om, eller finns det riket där någonstans? Kan vi leva i det utan att leva av det? Mitt i detta möts vi av Jesu ord som ger oss ett svar på den frågan: »den som hör till sanningen lyssnar till min röst«.
Här väcks många frågor som kan vara intresse för predikanten att lyfta: Vad är det att lyssna till Jesu röst? Vilka röster lyssnar vi till? Hur kan vi öva oss att lyssna till Jesu röst? Hur kan vi urskilja Jesu röst bland alla röster i världen? Och inte minst stämmer vi kanske in i Pilatus berömda ord: »Vad är sanning?«
-Cecilia Södertun -2009
