Tjugoförsta söndagen efter trefaldighet (årg. 2)

Samhällsansvar, Luk 19:1–10 (årg. 2)

Den så kallade lukanska reseberättelsen(1) domineras främst av liknelser och Jesusord av olika slag. Några få berättelser avbryter talandet, fyra underberättelser och fyra andra berättelser om enskilda episoder under vandringen mot Jerusalem.

Inför texten

En av dessa är berättelsen om Jesu möte med Sackaios.(2) Denna berättelse förekommer av naturliga skäl i slutet av resan mot Jerusalem, eftersom den är förlagd till staden Jeriko som låg 8 km väster om Jordan och 24 km nordost om Jerusalem. Även den föregående perikopen om hur Jesus botade en blind tiggare är förlagd till området kring Jeriko.(3) Resan avslutas med en lukansk variant av liknelsen om de tio punden(4). Lukas kommentar i 19:11 avslöjar med vilket perspektiv författaren berättar om avslutningen av resan: »... eftersom de trodde de redan nu skulle få se Guds rike komma.« Liksom resan bromsar in mot Jerusalem, bromsar berättaren upp förväntningarna om det kommande riket.

Berättelsen om Sackaois består av två delar: Jesus som självbjuden gäst hos Sackaios, v 1–7, och Sackaios och Jesus i samtal, v 8–10. Den första delen liknar delvis i sitt innehåll men särskilt i sin struktur berättelsen om Jesu kallelse och besök hos tullindrivaren Levi.(5) Jesu besök hos en tullindrivare ogillas och ifrågasätts uttryckligen.(6) Andra delen avslutas med ett svar av Jesus som också påminner om hur Jesus motiverade sitt umgänge med »syndaren« Levi inför sina kritiker. I det ena fallet motiverar han sitt umgänge ironiskt med orden »Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga till omvändelse, utan syndare«(9), och i det andra fallet med orden »Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det« .

Själva berättelsen om Jesu möte med Sackaios är enkel och okomplicerad. De första fem verserna handlar om hur den lille mannen klättrar upp i ett träd för att få se Jesus. Berättaren ger läsaren intryck av en statsmans intåg i den gamla staden omgiven av en folkmassa. Olika översättningar har gett olika uppgifter om vilket slags träd Sackaios klättrade upp i. SvK 1917 betecknar det som ett »mullbärsfikonträd«. Sammalunda gäller Hedegårds, Giertzs och Folkbibelns översättningar. Bibel 2000 betecknar däremot trädet som en »sykomor« och förklarar i noten att en sykomor är en släkting till fikonträdet och liknar mullbärsfikonträdet utan att vara släkt därmed. Sykomoren är ett storväxt träd med kort stam och vid krona med kraftiga grenar som höll för en vuxen man.

Trots hur berättelsen oftast återges i barnundervisning eller förkunnelse är inte den lille mannen Sackaios huvudperson, utan det är Jesus. Han går in i staden omgiven av en folkmassa. Han ser Sackaios och bjuder sig själv till Sackaios hus. Han får sista ordet i samtalet med Sackaios, men talar på ett sådant vis att det även tystar hans kritiker. Sackaios däremot har en respondents roll. Han svarar på Jesu självinbjudan med att både ta emot honom som gäst och ge hälften av sin egendom till de fattiga samt återbetala fyrdubbelt utpressade pengar. Sett ur den judiska lagens perspektiv lovar Sackaios en extrem återbetalning av vad han stulit och ett radikalt förändrat förhållningssätt gentemot de fattiga.

Berättaren vill utan tvekan ge en bild av att Sackaios efter mötet med Jesus valde att göra rätt för sig mot de fattiga och mot dem han bestulit. Men han vill också få läsaren att förstå, att han genom detta förhållningssätt avslöjade sig som en lagtrogen israelit. Första delen av Jesu kommentar tar fasta på detta: »Han är också en son till Abraham.« En sann Abraham-son följer lagen och gör rätt för sig. Men ingen ska tro att berättaren därmed skulle ha velat säga till läsaren: Sackaios förtjänade sin frälsning. Jesus hade hela tiden initiativet och det var hans besök som förlöste Sackaios att bli vad han i släktskapet med Abraham förväntades vara.

Slutorden av Jesus sätter in Sackaios löfte om socialt engagemang i ett bestämt perspektiv. Sackaios responderade på Människosonens uppsökande räddningsaktion. Först Människosonen, sedan Sackaios, först abrahamsförbundet, sedan laglydnad. Människosonens gärning var främst att rädda förlorade abrahamssöner inför det kommande gudsriket.

Inför kyrkoåret

Texten hör hemma i trefaldighetstiden, då det kristna livet är föremål för förkunnelse och undervisning. Söndagens tema »samhällsansvar« är ett relevant tema för undervisning om det kristna livet. Att kristna tillsammans och enskilt har samhällsansvar är givet eller borde vara det. Budet om nästankärlek kan inte tillämpas som en abstrakt idé, utan måste betyda att en kristen människa bryr sig om sin nästa såväl andligt som socialt. Problemet är inte att en kristen har ansvar för sitt samhälle, utan hur. Hur ska en kristen relatera sitt ansvar till de politiska ideal och värderingar som företräds i samhället? Är det givet att kristna ska välja konservativa ideal? Eller borde sanna kristna bli vänsterradikala? Varför inte liberala? Eller är det så att kristna företräder så unika värderingar att bara genom ett kristet parti kan sådana värderingar kanaliseras? Här visar sig kyrkan i stort gå bet på att kunna ge vägledning. Nästan alla slags förhållningssätt tycks rymmas, om än inte alltid samsas, inom kyrkan. Måhända beror det på kyrkans självbild att vilja rymma alla utan att såra någon, men kanske också på Jesusgestalten och de bibliska texterna. Jesus var eller kan åtminstone tolkas som både en radikal samhällskritiker med djupt bibliskt konservativa värderingar. Efter mer än 200 års diskussioner är exegeterna alltfort inte helt överens. Var Jesus en samhällsomstörtare eller samhällsbevarare?

Valet av text för en sådan förkunnelse om samhällsansvar kan dock diskuteras. Det finns en risk att själva frågeställningen lägger ett raster över texten, så att läsaren, det vill säga förkunnaren, ser det han vill se. Det gäller för övrigt varje läsare. Risken är att texten inte får komma till tals på sina egna villkor. Det är ingen tvekan om att berättelsen om Sackaios bottnar i en judisk syn på samhällsansvar för fattiga, änkor, föräldralösa barn och invandrare samt syn på rättvisa, återbetalningsskyldigheter och skuldavskrivningar. I den meningen var Jesus en konservativ traditionalist. Till hans vision hörde att lagens rättvisekrav skulle slå igenom i samhället. Det gjorde honom ytterst samhällskritisk mot ledarskapet i Jerusalem, mot medelklassens bristande engagemang och mot de rikas själviskhet. Syndare för honom var främst inte sådana som samverkade med den romerska ockupationsmakten, utan sådana som inte följde lagens bud om samhällsansvar. Sackaios blev ett exempel på dem han kunde rädda från förtappelsen.

Å andra sidan ger oss som sagt berättaren storyn om Sackaios med ett perspektiv, som lätt förbises av nutida läsare. Sackaios upprättades som lagtrogen israelit inför det kommande gudsriket. Samma perspektiv finns faktiskt redan i tredje kapitlet i Lukas evangelium. Johannes döparen som varnar och förbereder inför den kommande domen ställer dem som vill omvända sig inför ett radikalt samhällsansvar: »Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt.« Tullindrivaren skall inte driva in mer än fastställt och soldaten skall inte pressa pengar av någon med våld eller hot. Men i Lukas berättelse finns det en skillnad mellan Johannes och Jesus på denna punkt. Medan Johannes förberedde för den nära förestående domen, tycks Jesus, alltmer berättelsen fortlöper, förbereda läsaren för den uppskjutna domen och tiden i väntan på riket. Den efterföljande liknelsen manar läsaren att ta sitt samhällsansvar trots den uppskjutna domen och i väntan på riket. Samhällsansvar förutsätter både lydnad och uthållighet.

Inför predikan

Det råder knappast någon oenighet om att kyrkan som helhet och enskilda kristna har ett samhällsansvar. Men hur skall detta förkunnas utan att bara bli moraliska pekpinnar och förlamande anklagelser? Låt mig utifrån texten få ge tre råd.

Huvudmönstret i texten är först nåd, sedan gärningar. Det märkliga är, att Jesus inte tycks ha sagt ett enda ord om lagen eller om samhällsansvar. Han tycks helt enkelt ha förutsatt att Sackaios innerst inne visste vad som gällde. Lagens krav är ytterst inte något som läggs på oss utifrån, utan något som gäller det liv och den livsstruktur vi är infogade i. Nästankärleken och samhällsansvaret är inbyggda i vårt sociala nätverk. Vi behöver samtala och besluta om hur vi ska utföra det, men själva saken är en del av vår existens. Fördenskull kom inte förlösningen hos Sackaios genom fler påbud eller förordningar, utan genom ett benådat möte med Jesus. Kraften till förändring låg inte i kravet utan i benådningen. Hela det bibliska mönstret är först förbund, sedan torah, lagen. Endast en benådad syndare kan ta lagen om samhällsansvar till sig.

I texten återkommer berättaren också till en strategi som han anser var typisk för Jesus. Vid upprepade tillfällen åt Jesus med syndare till omgivningens förargelse. För den fariseiska strategin gällde först omvändelse, sedan umgänge. Jesusstrategin kännetecknades av först umgänge, sedan omvändelse. Detta framförde jag en gång i en föreläsning i Japan. Min tolk, som var teologiskt skolad i usa, avbröt mig, när jag sa detta: »Detta översätter jag inte«, sa hon. Jag hotade med att avsluta min föreläsning men vi fortsatte. Om hon översatte mig som jag ville, vet jag inte. Men jag är helt säker: den Jesus Lukas skildrar umgås med syndare in i Guds rike snarare än fostrar dem dit. Även om berättelsen inte säger något om detta, visste

Jesus säkert att det var med en otrogen israelit han hade att göra. Men han började inte med boken utan med bordet. Och det slutade med boken, med torah. Jesus var samhällskritisk. Därom råder ingen tvekan. Men berättelsen om Sackaios avslöjar att han inte såg var enskild rik som sin fiende. Hans samhällssyn tycks inte i första hand ha byggt på klassernas motsättning. Om Sackaios hörde till överklassen eller mera troligt till medelklassen spelar mindre roll. Tack var sitt yrke och det förhållningssätt som oftast följde därmed var han föraktad i folks ögon och hörde till utanförskapet. Hans kroppsliga litenhet var en symbol på detta. Han kunde inte köpa sig fri från sin omgivnings bedömning. Men Jesus gjorde honom fri från sin egendom och sina skulder genom att dela hans gemenskap. Kyrkans uppgift är varken att flirta med eller dyrka de rika, men inte heller att se dem som sina fiender. Jesus bröt inte bara ner barriärerna mot de nedersta i samhället utan också till de översta och förlöste åtminstone några till det samhällsansvar de var födda till som människor. Gud give att kyrkan kunde ta upp detta barnmorskeansvar i förhållande både till rika och fattiga i vår tid.

- Lennart Thörn, Tro & liv 2010

1. Luk 9:51–19:27.
2. Luk 19:1–10.
3. Luk 18:35–43.
4. Luk 19:11–17.
5. Luk 5:27–32.
6. Jfr Luk 5:30 med Luk 19:7.
7. Luk 5:32.
8. Luk 19:10.
9. Jfr 3 Mos 6:2–5, 2 Mos 22:1, 2 Sam 12:6.