Tjugotredje söndagen efter trefaldighet (årg. 3)

Förlåtelse utan gräns, Matt 6:9-15 (årg. 3)

Evangelietexten för denna söndag är »Vår fader« i Matteusversionen, samt det följande logiet om förlåtelsen. »Vår fader« öppnar ju för många olika predikningar – allmänt om bönen, eller om de enskilda bönernas innebörd – men dagens tema, att v 14–15 tas med och söndagens plats i kyrkoåret styr rimligen predikan. Temat är »förlåtelse utan gräns«, något som tillsammans med perikopavgränsningen lägger fokus just på bönen om förlåtelse. Att denna söndag ligger mot kyrkoårets slut kan också ges konsekvenser för predikan.

Inför texten

»Vår fader« kan läsas som del av bergspredikans centralparti, 5:17–7:12. Här samlas material om hur kristna ska leva. Söndagens text är del av ett avsnitt om allmosor (6:1–4), bön (6:5–15) och fasta (6:16– 18). Det handlar alltså om hur trons yttre tecken och handlingar ska gestaltas. Mönsterbönen, och att den ska bes i kammaren till den Fader som är i det fördolda, ställs i kontrast till ett felaktigt sätt att be (se v 5, 7–8). Dessutom betonas alltså – tillsammans med de rätta formerna för bön, allmosegivande och fasta – vikten av förlåtelse. Efter »Vår fader« följer ju i v 14 en version av Mark 11:25 – eller åtminstone ett likartat Jesusord – som utvidgas i v 15 så att en positiv formulering följs upp av en negativ. Kombinationen av »Vår fader« och ord om förlåtelse finns inte parallellen i Lukas (Luk 11:1 ff). Här finns tydligen något som Matteus vill betona: av alla bönerna i »Vår fader« är det just bönen om förlåtelse som följs upp med en förtydligande, undervisande, kommentar.

På ytan verkar det enkelt. Den som vill ha förlåtelse ska själv inte vara snål med förlåtelse (jfr Syr 28:2–5): det är ju inte juste att vilja ha något man inte själv är beredd att ge. Och om Gud sägs att Gud förlåter.

Men Matteustexten är ju svårare än så. Det kan också vara värt att notera att vi här har en annan tanke än i Ef 4:32 och Kol 3:13, där de som erfarit Guds förlåtelse uppmanas vara beredda förlåta andra. Bönen i v 12 skärper tonen gentemot Gud! Eftersom vi förlåtit måste därför Gud vara beredd att förlåta. Inte är väl du mindre generös än vi?

Riktigt svårt blir det i v 14–15, där förlåtelse människor emellan är ett villkor för Guds förlåtelse. Den människa som inte förlåtit andra människor kan inte vänta sig Guds förlåtelse. Detta verkar inte vara »förlåtelse utan gräns«.

Här finns en svårighet vi inte får blunda för. Bland de olika orden i NT om »förlåtelse« är denna den strängaste. Han säger faktiskt att den människa som inte själv kan förlåta har ställt sig utanför Guds förlåtelse. Förlåtelsens gräns finns, i människans egen oförsonlighet, och hos den som gärna tar emot förlåtelse men inte kan ge. Vi måste alltså pröva om vi kan tro detta, mot vad evangeliet annars säger om Gud, mot våra egna och andra kristnas erfarenheter av Gud och med vårt förnuft.

Detta problem kan möjligen gå att hantera. Vi kan ju just tänka oss att förlåtelsen står i ett ömsesidighetens och självinsiktens sammanhang, där vi alla vet att vi ofta behöver förlåtelse. Där det inte finns ett »vi goda« och »de andra« och »dåliga« utan bara ett mänskligt vi. Ett vi av människor som känner både sin förmåga och sin brist. Vi kan tänka oss, att i allt detta är Gud närvarande och verksam, som den som kan ge den förlåtelse vi av någon anledning inte kan få från den vi skadat. Vi kan tänka oss, att den som ställer sig utanför detta – genom att av någon anledning inte erkänna sitt eget behov av förlåtelse eller genom att vägra ge förlåtelse – själv har ställt sig utanför förlåtelsens sammanhang, men att för den som vill leva i sammanhanget är förlåtelsen utan gräns. Detta väcker frågor som evangelisten inte ställde: Vad händer med de människor som på grund av psykisk störning eller andra orsaker utanför deras kontroll inte har de insikter och förmågor som krävs? Som så ofta förblir alltså texten problematisk, därför att vi utifrån vår världsbild ställer frågor som evangelisterna inte ställde, men vi kan ändå få en mening i texten som är möjlig att arbeta vidare med.

Dessutom kan vi, kanske, behöva lära oss något av den tuffhet som finns i »Vår fader«. I förlåtelsebönen sträcker sig den bedjande mot den Allsmäktige och säger »Kan jag, så kan Du!« Här talar någon som i tron på Gud också tror på den mänskliga förmågan, inte någon som förlamats av insikten om människans brist och möter sin Gud krypande på knä.

Men så finns den svårare frågan: Ska vi kunna förlåta allt? Ska de överlevande förlåta soldaterna efter massakern på civila – annars är de förskjutna av Gud? Ska kvinnan som lever i en misshandelsrelation förlåta mannen och stanna kvar tills hon går under – annars förlorar hon Guds förlåtelse?

Inför kyrkoåret

Alla texterna på denna söndag – alla tre årgångarna – handlar tydligt om förlåtelse och det i sig ger en god bild av ämnets förankring i den bibliska traditionen och språkvärlden. Placeringen av detta tema har sin logik i att det ligger i slutet av kyrkoåret och därmed i nära anslutning till domssöndagen. GT-texten ur Hoseaboken uttrycker med starka ord Guds vilja och strävan efter förlåtelse. Hoseaboken och denna text ger en god bakgrund till bönen i Matteusevangeliet om förlåtelse. Hoseatexten är därmed en bra exemplifiering av det slags grundhållning som finns hos Gud för den förlåtelse som vi ber om i den bön Jesus lärde sina lärjungar att bedja.

De avslutande orden i Första Tessalonikerbrevet rymmer i kortform uppmaningar av olika slag i typiska ordalag för Paulus etiska och praktiska undervisning. Det är pastorn och själasörjaren som ger anvisningarna och mönster för det slags kultur som han vill att församlingen odlar i gemenskapen. Här är det tydligt att ingen är sig själv nog, ingen lever med sin gudsrelation på egen hand, alla är delaktiga i varandras liv och förlåtelse och försoning är uttrycken för det gemensamma livet i koinonia. Inför den andre kan ingen vara likgiltig, den andre är förutsättning och gåva för ett gott liv.

Inför predikan

Som vi sett av exegesen ovan finns de frågor som gör att vi måste vara mycket försiktiga när vi tillämpar texten. Den är faktiskt orimligt kategorisk, och ställer krav som inte kan ställas i alla situationer. Vi får börja med att påminna oss att förlåtelse är något annat än att glömma, släta över, vara likgiltig o s v. Kanske är en av de viktigaste förberedelserna idag att fundera över vad förlåtelse inte är.

Vi kan också påminna oss ett av nutidens stora exempel på försoning och i någon mening förlåtelse, den process vi förknippar med Nelson Mandela. Innan det alls blev tal om någon försoning måste apartheid formellt avskaffas, och försoningen är inte i stället för processen att bygga demokrati utan en del av den processen. Offren måste få skydd, upprättelse och ett nytt liv, förbrytare måste ställas inför rätta. De kraven kan inte åsidosättas genom tal om förlåtelse. När vi tillsammans försöker förstå vad förlåtelse är och hur det kan ske så måste det vara utifrån erkännandet av dessa elementära principer.

Om Matteustexten får ge oss utgångspunkter för ett sätt att hantera textens svårigheter, så tror jag det finns just i »Vår fader« som helhet. Talet om förlåtelse står som del av en bön som framförallt handlar om längtan efter att Guds rike ska komma och Guds vilja ske, på jorden så som i himlen. Det handlar om längtan efter den stora slutgiltiga upprättelsen, för allt och alla, längtan efter livet så som det var tänkt att vara. I bönen varvas de stora framtidsperspektiven, riket som kommer och Guds vilja som sker överallt, med de vardagsnära, bönen om bröd för var dag.

Bönen om förlåtelse kan handla om förlåtelse på den yttersta dagen, men handlar också tydligt om hur människor förlåter varandra här och nu. Förlåtelsen blir så en del av Guds rike. Där människor skapar ett förlåtelsens ömsesidiga sammanhang, där finns Guds rike också i alla vanliga dagar före den yttersta. Förlåtelsen hör därmed ihop med drömmen om det återupprättade livet, om den stora upprättelsen. Den förlåtelse som tjänar människors upprättelse är då den förlåtelse vi ska sträva efter. En förlåtelse som binder människor i destruktiva sammanhang eller låter orätten fortgå kan avvisas.

Detta är inte hela svaret, men en del av ett svar. Med Guds rike som helhetsperspektiv kan vi åtminstone lära oss pröva krav på förlåtelse, och vi kan också få ett större perspektiv på våra vardagliga försök att ge och ta emot förlåtelse. I sammanhang präglade av verkligt upprättande och befriande förlåtelse finns Guds rike här och nu, även om det inte är fullt förverkligat. Därmed kan denna söndags text och tema också bidra med viktiga perspektiv till kyrkoårets slut. Den riktar vår uppmärksamhet mot livet här och nu, och ger det en storhet, vilket behövs när söndagarna allt mer och mer domineras av svårbegripliga texter om världens slut och det som kommer efter.

- Hanna Stenström, Tro & Liv 2008

Texten, som här har redigerats något, har tidigare varit publicerad i Tro & Liv nr 5, 2005.