Tredje söndagen i advent (årg. 2)

Bana väg för Herren  Matt 11:12-19

Dagens bön: evighetens gud, vi tackar dig för Johannes döparen, som bereder vägen för din Son. Låt hoppets ord väcka vår förväntan till dess morgonstjärnan går upp och den nya dagen gryr. I Jesu namn. Amen.

Inför texten

Vår predikotext, 11:12–19, hör samman med ett större avsnitt, i Matt11 som kan delas upp i sex avsnitt.(1)

»När Jesus hade avslutat befallningarna till sina tolv lärjungar, gick han därifrån för att undervisa och förkunna i städerna därom- kring«(2). I Matt 10 delges läsaren hur Jesus sänder ut sina lärjungar. Författaren till Matteusevangeliet har grupperat sitt stoff i fem huvudavsnitt.(3) För läsaren, för auditoriet, markeras avslutningen av varje grupp med samma ordalag. Det hörs tydligt vid läsningen av den grekiska texten för de första åhörarna. Vår Bibel 2000 försöker lyfta fram denna markör: När Jesus har »avslutat detta tal«(4); »av- slutat befallningar«(5), »avslutat sina liknelser«.(6) Den sista markören i 26:1 visar att författaren vill upplysa om att Jesus talat färdigt i Israel! Han har fått säga det han ville säga.

Johannes döparen förs på nytt in på scenen.(7) Han ställer frågor om Jesu identitet. »Är du den som skall komma eller skall vi vänta på någon annan?«(8) Författaren har tidigare presenterat Johannes döparen.(9) Han och Jesus bär på samma utgångsbudskap: »Omvänd er! Himmelriket är nära«.(10) Ny tidsålder begynner. Han lever i en het förväntan med hopp om att Jesus blir den som bär fram en slutgiltig dom. »Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och skall samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar«.(11) Hur blev det nu? Fullgör Jesus som den väntade Messias sitt uppdrag som den eskatologiske domaren? Är han den som kommer, eller skall vi vänta på någon annan? I de rykten (12) som nått Johannes öron bekräftas inte hans förväntningar. Han tvingas se på ett nytt sätt, ändra sin förförståelse. Snarare berättas att Jesus är barmhärtig. Han visar sig som tullindrivares och syndares vän, drivs av Guds medkänsla.

Jesus låter två blinda få sin syn.(13) Han följer upp ett annat löftesstråk från Jesaja: »De blindas ögon skall se och vara fria från dunkel och mörker«(14) Jesus låter även lama gå,(15) också enligt löftet hos Jesaja. De »spetälska« renas.(16) De »döva« hör.(17) Löftet hos Jesaja synliggörs och blir en närvarande verklighet såsom Jesaja profeterat: »De döva skall på den tiden höra vad som läses för dem«.(18) De »döda« står upp (9:18 f) såsom utlovats: »Men dina döda må få liv igen, mina dödas kroppar må åter få stå upp. Vakna upp och jubla, ni som ligger i graven, ty din dag är en ljusets dag och jorden skall ge tillbaka de avsomnade«.(19) De »fattiga i anden« nås av ett glädjebud.(20) Himmelriket är nära.

Johannes lärjungar vänder tillbaka.(21) Jesus byter nu adressat. Han vänder sig till folkskarorna för att uttyda döparens roll. Jesus vill hjälpa dem att se på ett nytt sätt. »Vad gick ni ut för att se?« Den retoriska frågan återkommer tre gånger.(22) Jesus hjälper dem att pröva olika synsätt. De två första gångerna är frågan ironisk. Första gången verkar den vara avsedd att få folkskarorna att tänka till: »Gick ni ut i öknen för att se ett strå som vajar för vinden?« Andra gången är frågan lika vass: Ville ni se »en man i fina kläder?« Ironin är ett stilmedel. Den är inte godtyckligt vald. Johannes verkade i Judéens öken nere vid Jordanfloden med dess rika växtlighet, troligtvis inte alltför långt från Jeriko. Herodes den store hade där låtit uppföra ett vinterpalats. Hans son, Herodes Antipas, torde ha tillbringat en stor del av vintrarna i detta konungsliga palats, klädd i fina kläder. Antagandet att Antipas i sitt palats åsyftas i 11:8 stärks av att denne avbildades med ett vasstrå på vissa av sina mynt. Den asketiske botpredikanten vid Jordan var så annorlunda än kungen som tänkas kan.(23)

Svaret den tredje gången Jesus ställer frågan antyder en annorlunda tolkning: Han är en profet! »Ja, jag säger er: till och med mer än en profet«. Profeten Malakis ord lyder: »Se, jag sänder min budbärare, han skall bana väg för mig«(24) Hos Matteus blir citatet i Jesu mun: »Se, jag sänder dig min budbärare före dig, han skall bereda vägen för dig.«(25) Författaren gör två små adderingar till citatet från Malaki: »före dig samt för dig«. Därmed får citatet en messiansk tydning på Jesus: Johannes, Elia, bereder vägen före Jesus och går framför för dig, som Elia.

»Johannes är inte bara en i raden av profeter utan själva portalgestalten vid himmelrikets inbrott.«(26) Johannes står just vid gränsen, mitt emellan det som varit och det nya som skall komma. Trots att ingen av kvinna född är större än han, är den minste i himmelriket likväl »större än han är.«(27) Johannes står alltså i skiftet mellan två tidevarv – ett nytt börjar med Jesus. Johannes ser in i något nytt, såsom Moses såg löftets land från Nebos höjder.

Efter denna introduktion följer söndagens predikotext. Om Himmelriket sägs att det »tränger fram«.(28) Bibelkommissionen har valt denna översättning: »Sedan Johannes döparens dagar [ända till nu] tränger himmelriket fram«. Några olika översättningar visar olika tolkningsmöjligheter bakom den grekiska verbformen biazetai. Den kan antingen grammatiskt vara medial, det vill säga »tränger /sig/ fram« eller passiv, »utsätts för våld, våldföres«. John Wesley översätter »is entered by force«; neb »has been subjected to violence«; Waldenström »Lider våld«; Hedegård »utsatt för stormangrepp«. Frågan blir: Behöver vi låsa sig vid enbart en förståelse? Den ursprunglige författaren kanske avsåg en mångfald av möjliga tolkningar. Den nära kontexten visar hur »Kristi gärningar« tränger fram genom det som Jesus gör och säger som Guds agent. De döva hör, spetälska renas, blinda får sin syn, döda uppstår.(29) Anton Fridrichsen valde att läsa den passiva formen: Himmelriket »våldförs«! Det som följer styr hans tolkning: »Våldsmän försöker rycka det till sig.« »Våldsmän uppträdde och försökte att få himmelrikets öde i sin hand genom att säkra dess förkunnare. Johannes kastades i fängelse av Herodes. Herodianer och fariséer lurade på Jesus och planerade hans undergång«.(30)

Himmelriket är kraftfullt å färde, men är samtidigt utsatt för mångfaldig risk. Alla goda spontana livsyttringar lever under ett hot ända från skapelsen. Kosmos upprättades i Kaos men drabbades på nytt av kaos. Guds goda skapelse ödelades; människorna ställdes utanför möjligheten att äta av frukten från livets träd. Jesus gick in Guds goda kamp att upprätta människor, ge hälsa, verka för befrielse, skapa gemenskap. Han blir en himmelrikets agent som tränger sig fram. Men hans sak lever under hot: våldsmän, troligen zeloter och shammaitiska grupper inom fariseismen ville rycka till sig »Kristi [goda] gärningar« och bruka dem för politiska och religiösa syften. Matteusevangeliet kan i sin egen texthistoria spegla två sammanhang: dels ett skeende före korset, dels ett skeende efter korset. Ständigt tränger det goda fram; ständigt är det hotat. Efter katastrofen med Jerusalems förstörning omkring år 70 blev kyrkans situation annorlunda; andra hot gör sig gällande.(31)

Jesu visar sitt pedagogiska grepp.(32) »Vad skall jag jämföra detta släkte med?« Jesus träder fram som lärare med sin pedagogiska skicklighet. Jesus ställer frågan för »folkskarornas« skull. Han vill få dem att tänka till. »Detta släkte«, kan det väckas på något sätt?

Johannes har trätt fram på Guds scen med sin »sorgesång«. Grät folket? Jesus har trätt fram med sitt »flöjtspel«. Dansade folket i glädje? Människosonen utlovar, utifrån Daniel 7, ett nytt frids- och fredsrike för alla släkten och folk. Det manifesterar sig nu i Jesu gärningar och tränger fram tydligt och mänskligt nära. Detta släkte ställs inför avgörelse. Skall Människosonen finna tro på jorden? Läsaren, alla »släkten«, dras in i skeendet . De får själva svara för hur de tar emot inbjudan. »Salig är den som inte kommer på fall för min skull.«(33) Evangelisten inramar hela avsnittet med hjälp av ordet »gärningar«! »Kristi gärningar«(34) är också »Vishetens gärningar«(35). Vishetstraditionen(36) inom judendomen låter oss se hur hon (Visheten) fanns till inför Gud, lekte inför Gud, var ett instrument för skapelsen, representerar Guds goda dynamiska handlingar i hela skapelsen. Evangelisten bakom Matteus tolkar att Kristus utgör en representation av denna Vishet från Gud. »Vishetens gärningar har gett Visheten rätt«.

Inför kyrkoåret

Den gammaltestamentliga läsningen hämtar sin text från profeten Malaki.(37) Han har troligen verkat under den epok då Juda stod under persisk överhöghet.(38) Boken dateras till 400-talet fKr och berättar om att profeten går i dialog med prästerna och folket. Bibelkommissionen säger med anledning av vårt textavsnitt: »Det är troligt att den som sammanställde profetboken har menat de sista verserna som en avslutning inte bara på Malaki utan hela tolv- profetboken eller rentav på hela gruppen profetböcker.«(39)

Profeten uppmanar israeliterna att inte glömma förbundet mellan Jahve och folket. I Femte Moseboken, förbundsboken, ställs folket inför ett val: ett liv i välsignelse eller ett liv i förbannelse. Löftet, som Herren uttalar, säger: »Jag skall låta en profet lik dig träda fram ur deras bröders led. Jag skall lägg mina ord i hans mun och han skall förkunna för dem allt vad jag befaller honom.«(40) I Matteuskyrkan har de kristna sett hur Gud i nåd väver samman historiska skeenden. Johannes träder fram som representation för allt det som profeten Elia var. Jesus förverkligar löftet från Moses. Han skall »vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till fäderna«. Jesus viger inte landet åt »förintelse« när han kommer, utan förverkligar välsignelsen. Han är den »rättfärdighetens sol som går upp och dess vingar skall ge läkedom«.(41)

Episteltexten(42) är en text bland den andra generationens kristna. Frågorna växte fram. Kan nya generationer i tro ta till sig giltigheten och sanningshalten i löftena som blivit förverkligade genom Jesus. Detta brev är »utformat som ett andligt testamente från Petrus; en okänd författare kan ha velat tillämpa hans läror på sin tids förhållande«(43). Denne anonyme kristne manar sina medkristna som kommer från olika kulturer att »ännu mer lita på profetorden«. Dessa profetord lyser för dem som »en lampa i ett mörkt rum, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan«. Men här gäller det att kollektivt, i seminarier, arbeta med ordet och tolka skriftens löften. »Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia på egen hand.«(44) Varje profetisk utsaga »blir inte till« i sin förståelse genom enbart egen epilysis, närmast »upplysning, tydning.« Den profetiska förståelsen är inte en enskild människas egenmäktiga tydnings sak. Den sker inom trosgemenskapen, i samspel med varandra. John Wesley betonar att all tolkning av skrift sker genom det samtal de kristna för med varandra: Förståelsen växer fram utifrån en samlad kristen erfarenhet genom Andens liv i kyrkan och utifrån en samlad förståelse av tradition inom kyrkan och utifrån människans av Anden upplysta förnuft.

Inför predikan

Denna söndags tema lyder »Bana väg för Herren!« I advent möter vi ständigt Johannes döparen, tröskelmänniskan. Han står mitt i porten och representerar dels det förflutna, dels det kommande. Han är en person som står någonstans mittemellan. Denna position kan kanske hjälpa oss i vår hermeneutik. Johannes var en person som står i tjänst för profettraditionen. Men han behöver även nyorientera sig; hans förförståelse behöver förändras. Många människor i vårt postmoderna samhälle har föreställningar om kyrka och kristna. Ofta bär de med sig djupa besvikelser över kyrkans sätt att möta människor. Hon har varit dömande och omänskligt hård. Förkunnelsen denna dag kan kanske fånga upp hela detta sentiment av hat och ovilja. Istället erbjuds evangelium och människor kan ana att Jesus kan erbjuda ny livstolkning och få erfara nytt liv. Vi lever alltid mitt emellan gammalt och nytt; ett då och ett nu! Gamla livsmönster kan stelna i låsta förståelser. Det kan gälla oss i vårt personliga liv, i vår andliga erfarenhet, men inte minst kollektivt i våra församlingar. Denna söndag kan vara en inbjudan att hjälpa människor att se på ett annorlunda sätt. Evangeliet om Jesus Kristus kan på nytt »tränga fram«.

Inför en kommande predikouppgift, tredje söndagen i advent, skulle jag kunna tänka mig att våga gå in i en nära dialog med vår tids föreställningsvärld, alltså exeges av nutiden. Gudsfolkets lever här och nu, i en »mitt emellan« situation. Jag skulle kunna tänka mig stå där tillsammans med Johannes döparen på tröskeln. Jag ser bakåt: Vad har vi med oss i samhället? Vad har jag med mig personligen? Vad har vi som församling med oss? Jag ser också att vi står i ett val. Ett nytt tidevarv erbjuds; en ny möjlighet öppnas för mig/oss som Guds folk. Jesus möter mig som levande Herre här vid tröskeln. Han kan bearbeta Johannes döparens gamla föreställningar och ge dem en ny inriktning, nya tolkningar. Han kan bearbeta våra gamla invanda tolkningsmönster. Jesus kan även öppna nya vägar och inbjuda att gå vidare. Han går med och leder oss med sitt flöjtspel. Valet för detta »släkte« är ständigt för handen. Gamla erfarna kristna ställs inför nya val. Människor utan personlig avgörelse för Jesus utmanas att se andra vägar för sina liv. Låt oss inte bli stående på tröskeln vid gamla livsmönster. Trons bejakelse ligger i djärvheten att tillsammans med Jesus se det gamla i nytt ljus. Denna söndag infaller ju även på Luciadagen. Den unga flickan i sin renhet berör oss alla. Enligt legenden gick hon ut för att hjälpa och bistå. Hon satte ljus på hjässan för att ha händerna fria för tjänst. Det röda bandet visar att hennes självutgivande handling krävde ett personligt offer.

-Tord Ireblad -2009

1. 11:1, 11:2–6, 11:7–15, 11:16–19, 11:20–24, 11:25–29
2. 11:1
3. 7:28, 11:1, 13:53, 19:1, 26:1
4. 7:28, 19:1
5. 11:1
6. 13:53
7. 11:2–6
8. 11:3
9. 3:7–12
10. 3:1, 4:17
11. 3:12
12. 4:23–9:35
13. 9:27–31
14. Jes 29:18, 35:5, 42:18.
15. 8:5–13, 9:1–8.
16. 8:2–4.
17. 9:32–34.
18. Jes 29:18, 35:5, 42:18.
19. Jes 26:19.
20. Jes. 29:18, 35:5, 42:18.
21. 11:7–15.
22. 11:7, 8, 9.
23. FornbergKNT 1A,s 205–206.
24. Mal 3:1.
25. 11:10.
26.Fornberg,KNT 1A,s203.
27. 11:11.
28. 11:12.
29. Luk 16:16.
30.Fridrichsen: Fyrahanda sädesåker, 1959, s 68.
31. Fornbergs K N T, s 490.
32. 11:16–19.
33. 11:6.
34. Ordspr 1:20ff, 8:1, Visheten 8:22–36, m fl.
35. 4:4–6.
36. 539–333 f Kr.
37. 11:2.
38. 11:19.
39. SOU 2000:100, s 1990.
40.5 Mos 18:17–18.
41. Mal 4:4–6.
42. 2 Petr 1:19–21.
43. SOU 2000:100, s 3019.
44. 2 Petr 1:20.