Tredje söndagen i påsktiden (årg. 2)

Den gode herden, Joh 10:11–16 (årg. 2)

I dagens text möts vi av en välbekant bild: Jesus som den gode herden. Eftersom den dyker upp på åtskilliga ställen i Gamla Testamentet, finns det skäl att misstänka att denna metafor kanske var en aning sliten redan på Johannes tid. Oavsett eventuellt slitage, gav den säkert upphov till ganska givna associationer, åtminstone vid första anblicken. Men tittar vi lite närmare, ser vi att Johannes har lyckats foga in denna jordnära bild i sitt alldeles egna, johanneiska universum, med stora perspektiv i tid och rum.

Inför texten

Johannesevangeliet är fyllt av dualismer. Ljus kontrasterar mot mörker, sanning står mot lögn, de som tar emot Jesus står emot de som inte gör det, osv. I de tio versar som föregår dagens text, ställs herden emot främlingen eller tjuven. Det aktuella textavsnittet byggs i början upp på samma sätt, med hjälp av kontraster: den gode och den lejde jämförs med varandra och blir varandras motpoler. Den gode herden har en relation till fåren, han känner dem. Relationen går dessutom i bägge riktningarna. Vidare är den gode herden beredd att ge sitt liv, och han gör det också. Med andra ord: det finns anledning att lita på den gode herden. Han håller vad han lovar. När Johannes ska beskriva motpolen, använder han inte uttrycket »den dålige herden« – man kan fråga sig varför – utan den lejde, alltså den köpte herden. Den lejde bryr sig inte om fåren utan tänker mest på sitt eget skinn. I stället för att försvara fåren när vargen kommer, så flyr han för att rädda sitt eget liv. Detta får förödande konsekvenser för fåren: de rivs och hjorden skingras. Till skillnad på den gode herden är alltså den lejde inget att lita på. I kontrasten mellan de båda, väver Johannes in sin favoritparallell: Den mellan relationerna mellan Jesus och Fadern å ena sidan, och Jesus och hans lärjungar å den andra. Dessa relationer är av samma tillitsfulla slag.

Därefter, i v 16 a, byggs texten, något överraskande, ut. Här kommer Jesus med ett påstående om att det finns fler får som inte hör till den här fållan, som han också har en relation till och ett ansvar för. Textavsnittet avslutas med en slutsats i futurum: det skall bli en hjord och en herde. Det vill säga Jesus är herden, ledaren för denna i framtiden ihopsamlade flock. Detta anknyter till exempel till avskedstalets bön om enhet (Joh 17:21). Evangelietexten har alltså fört läsare och åhörare genom och förbi den dualistiska världsbilden mot något annat, en framtida värld där helhet och enhet råder.

I dagens text bygger Johannes sin begreppsvärld i kontrasten mellan den gode och den lejde herden. Han målar på med hotet från vargen och effekten av dess härjningar. Vargmetaforen kan givetvis fyllas med olika innehåll, men det verkar inte så viktigt för Johannes att göra det. Vargen bara finns där, som ett faktum. Texten siktar längre. Johannesevangeliets herde har ett annat, vidare perspektiv, och det visar sig när de »andra« fåren kommer in i bilden. Världen är större och Jesus mer allomfattande än vad åhörarna först tror.

Inför kyrkoåret 

Herden är en flitigt använd metafor i bibeln. I GT används den omväxlande om Gud (t ex 1 Mos 48:15, Ps 23), för att beteckna Israels kung (2 Sam 5:2, 1 Kung 22:17) eller en annan kung – Kyros – i Jes 44:28. I Ps 49:15 används metaforen till och med om döden. Bilden fortsätter sedan att användas i NT, nu om Jesus. Bilden av Gud eller Jesus som den gode herden förekommer alltså i många bibeltexter och dyker upp lite varstans i den kristna traditionen. Att samla texter till denna söndags tema, »Den gode herden«, bör alltså ha varit ganska tacksamt. Evangelieboken placerar »Herdesöndagen « som tredje söndagen i påsktiden. Syftet med denna placering måste vara att koppla ihop påskdagens uppståndelse med den trygghet som bilden av den gode herden andas. Nu har den första omtumlande känslan efter uppståndelsen, beskriven i förra söndagens texter, lagt sig lite. Denna söndags texter, både den gammaltestamentliga och episteltexten, betonar tryggheten och friden. I Hes 34:23–31 lovar Herren Gud sitt folk att han ska ge dem en herde, och upprepar gång efter gång att folket ska leva tryggt i sitt land. Aldrig mer ska de bli byte för andra folk, eller hånas. Texten från Hebreerbrevet (13:20–21) är en tillönskan och en tillbedjan. I kraft av att Jesus gett sitt liv, och sedan uppstått, kan hans lärjungar känna sig helt trygga. Den tryggheten ger styrka att göra Guds vilja. Även de andra årgångarnas texter, liksom psaltarpsalmen – Ps 23 – betonar tryggheten, omhändertagandet och möjligheten att komma till ro. Med andra ord: Denna söndags budskap är: »Han har uppstått, du kan koppla av.«

Inför predikan

Att i egenskap av präst eller framför allt pastor – som ju betyder »herde« – predika om den gode herden kan kännas lätt paradoxalt. Till detta kommer att till skillnad från tidigare tidevarvs åhörare till herdetexterna, har de allra flesta av oss en ganska vag bild av vad fårskötsel innebär. Det vardagliga, påtagliga och därmed livsnära i bilden, som har fått den att fungera som gudsbild under årtusenden, har mer eller mindre gått förlorad i vårt urbana tidevarv.

Samtidigt är herdemetaforen fortfarande en av de mest kända, använda och älskade bilderna av Gud. Liksom för alla metaforer finns här en inneboende fara – att när den lyfter fram vissa drag hos den som metaforen vill beskriva, skyms andra undan. Risken är att den gode herden blir alltför söt, gullig och därmed endimensionell för att riktigt beröra. Med allt detta i bagaget inför predikan ser jag två möjligheter. Den ena är att undersöka om metaforen går att fördjupa genom att skaffa sig mer kunskaper om får och fårskötsel, om herdens betydelse för fåren etc. Att vargfrågan lever i delar av vårt land kan också vara värt att minnas. Trots att många av oss är stadsbor, finns påtagliga erfarenheter av varg som river får även i vår tid.

Den andra möjligheten är att hitta en annan, mer modern bild för herden. Ledarskap ligger naturligtvis nära till hands. Här finns många källor att ösa ur, t ex all den litteratur och tidskrifter med adressat ledare eller chef som finns. Ledarskap har närmast varit en trend i media under de senaste åren. Att ledarskapet har betydelse för hur medarbetare på en arbetsplats fungerar och mår är ställt utom allt tvivel.

Bengt Starrin, professor i socialt arbete på Karlstads universitet, har undersökt sambandet mellan utbrändhet och förhållandena på arbetsplatsen och kommit fram till att det finns ett klart samband mellan hur relationerna på arbetsplatsen ser ut och personalens ohälsa. Avsaknad av trygghet kan leda till katastrofala konsekvenser för enskilda. Här är det inte svårt att dra paralleller till fårflocken som rivs och skingras av vargen. Eller till den gode herden, som är mån om relationen med sina får, där tillit är ett oerhört viktigt värde. Kan det kanske hjälpa oss att måla upp bilden av den gode herden bland sina får. Hur handlar han/hon för att skapa tillit? Gosar, kliar bakom örat, pussar på nosen? Framför allt ser han/hon fårens behov, håller sina löften och överger dem inte. När detta är sagt, är det viktigt att även ge utrymme för den allmänmänskliga upplevelsen av en Gud som faktiskt sviker och överger, för att återigen inte fastna i den sockersöta fällan. Som sagt, metaforer har sina risker och begränsningar.

Enligt min mening är påståendet om de andra fåren det mest framträdande i texten. Dessa ord kittlar fantasin. Vilka är dessa andra, de som inte hör till den här fållan? Jag har hört någon utläggning som fantasifullt nog spekulerar i att »de andra« är liv på andra planeter. Kanske kan det vara skoj att sträcka Johannesorden ända dit, men vi ska förstås fråga oss hur angeläget ett sådant perspektiv är för dagens kyrkobesökare. Första frågan är nog snarare vilka som räknas till »den här« fållan, eller »vår« fålla. Alla som är döpta? Alla som är medlemmar i församlingen eller i kyrkan? Alla som räknas som kristna? Vem räknar i så fall? Och hur? Eller har det att göra med någon form av igenkänning?

I min kontext kan man inte så sällan iaktta uttryck för en frikyrklig kultur. Detta märks till exempel i valet av gudstjänsternas sånger och psalmer, både i texter och musikalisk klang. Kulturen har ett eget musikaliskt sound. Men den tar sig också uttryck i mer subtila sociala signaler. Alltsammans igenkännbart. Detta fenomen är självklart inget unikt. Varje kultur eller subkultur har sina kännemärken. Johannesevangeliets särprägel är ett exempel. Men samtidigt som kulturer kan fungera likt en trygg fålla där man känner sig hemma, kan de bli en fälla som stänger in. Fållor – kulturer – kan dessutom bli något främmande, utestängande, ur »de andras« perspektiv. Dagens mångkulturella och mångreligiösa samhälle tillför ytterligare dimensioner. Frågan är om orden om de andra fåren kan appliceras på andra kulturer och andra religioner än den egna. Här närmar vi oss frågan om kristendomens exklusivitetsanspråk, och här finns naturligtvis olika vägar för predikanten att gå, beroende på övertygelse.

Som jag ser det, lämnar texten oss i ovisshet om vilka de andra fåren är, och det har en poäng. Jesus gör det i stort sett omöjligt för oss att säga något om vilka som är utanför och vilka som är innanför. Det talas ofta i kyrkor och församlingar om vem som är kristen och vem som inte är det. Utan att förta betydelsen av individers eget ställningstagande, så säger oss texten att vi inte kan veta eller kontrollera andras tro. Den manar oss till ödmjukhet, och återigen till tillit. Framtiden vet vi ingenting om, men texten påstår att den för med sig någon slags enhet. Vi kan, utifrån texten, fundera över hur en sådan enhet skulle se ut. En nyckel tror jag finns i de återkommande beskrivningarna av relationen mellan Jesus och Fadern, och Jesus betoning av att relationen mellan Jesus och lärjungarna är av samma kvalitet. Kvaliteten stavas tillit. Den framtida enheten, då det ska bli en flock och en herde, handlar alltså om tillitsfulla relationer i första hand. Om man vill följa i Johannes fotspår och kontrastera mellan ytterligheter i predikan, ligger tillit kontra kontrollbehov nära till hands. Men i så fall finns ytterligare en utmaning från texten, nämligen att gå längre och förbi även denna polarisering.

Anneli Sandberg, Karlstad

Tro & Liv 2007