Trettondedag jul (årg 2, alternativ text)

Världens ljus, Joh 8:12 (årg 2 alternativ text)

I sin bok Om Jesus skriver Jonas Gardell:

Johannesevangeliets Jesus Kristus har mycket lite att göra med den fattige glesbygdsprofet vi anar i de andra evangelierna. Han har redan definitivt och en gång för alla höjt sig ovan allt jordiskt och blivit det inkarnerade Ordet, den från himlen sände budbäraren, högste utförare av symboliska handlingar, och allt vi kan göra är att hoppas på att vi skall tillhöra dem som redan från början varit utvalda av honom att tillhöra ljuset. Om inte, får vi för evigt vara kvar i mörkret.(1)

Detta är en samtidigt riktig och felaktig beskrivning. Visst presenterar Johannesevangeliet Jesus som det inkarnerade Ordet och visst framställs han som gudomlig. Det som är tveksamt – om inte helt felaktigt – i det Gardell skriver är att detta evangeliums Jesusgestalt skulle ha »definitivt och en gång för alla höjt sig ovan allt jordiskt«. Vid läsning av hela evangeliet framträder med stor tydlighet en Jesus som exempelvis ofta samtalar med olika människor – en Jesus i dialog; en gråtande Jesus;(2) en Jesus som tvår sina lärjungars fötter; en Jesus som lider och dör.(3) Förvisso hade alltså Jesus, sin gudomlighet till trots, kontakt med det jordiska och djupt mänskliga på basnivån, enligt Johannesevangeliet. Bilden är inte enkel, utan påtagligt dubbel.

Inför texten

Dagens evangelietext rymmer en av de sju »jag är«-deklarationer som Jesus gjorde, så långt Johannesevangeliet vet att berätta. De sju deklarationerna är:

»Jag är livets bröd.« (6:35, 48)
»Jag är världens ljus.« (8:12)
»Jag är grinden in till fåren.« (10:7,9)
»Jag är den gode herden.« (10.11, 14)
»Jag är uppståndelsen och livet.« (11:25) »Jag är vägen, sanningen och livet.« (14:6) »Jag är den sanna vinstocken.« (15:1, 5)

Det är sannolikt att Jesus med dessa »jag är«-ord anspelar på det högheliga Gudsnamnet, jhwh.(4) Oavsett det är så eller inte, torde det vara helt klart att han vid dessa sju tillfällen reser anspråk på gudomlighet. Men det är en gudomlighet i tjänst för människorna, inte en gudomlighet höjd över det jordiskt mänskliga. Det han påstår sig vara, det är han för oss och för våra behovs skull.

Den vidare kontexten till Joh 8:12 är hela avsnittet 7:1–10:21, där Jesus med anledning av lövhyddefesten besöker Jerusalem. Hög- tiden var ursprungligen en skördefest, som kom att firas till minne av uttåget ur Egypten. Enligt Johannesevangeliets disposition är detta det sista besöket Jesus gör i staden. Den snävare kontexten utgörs av 7:1–52. Joh 8:12 är en direkt fortsättning på 7:52, eftersom avsnittet 7:53–8:11 (om äktenskapsbryterskan) inte ursprungligen var placerat här. Lövhyddehögtiden är alltså det sammanhang i vilket 8:12 är insatt.

Under lövhyddefesten ägde ett antal ceremonier rum. Exempelvis utfördes under alla sju högtidsdagarna en rit: vatten hämtades från Siloadammen och hälldes ut vid altaret i templet.(5) Avsnittet Joh 7:37–38, där Jesus den sista högtidsdagen inbjöd den törstige att komma till honom och dricka, och förklarade att: »Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten«, anspelar på denna rit. Siloadammens vatten framstår i sin totala futtighet vid jämförelse med det »levande« vattnet. Vanligt vatten eller »levande« vatten, det blir frågan. Här kan det finnas skäl att jämföra med den dialog Jesus hade med den samariska kvinnan vid Jakobs brunn/källa, utanför staden Sykar, där brunnsvattnet jämförs med det »levande« vattnet.(6)

Även ett antal ljusceremonier hölls i templet under lövhyddehögtiden. Vid skymningen tändes fyra stora gyllene ljusstakar för att symbolisera eldpelaren med vilken Gud ledde sitt folk genom öknen nattetid.(7) Glädjen över den uppenbarelse Gud givit i lagen var ett av festens centrala element, en av högtidsdagarna ägnades åt detta, och de olika ljusceremonierna symboliserade – utöver eldpelaren i öknen – även det ljus lagen gav. Då Jesus talar om sig som »världens ljus« sker det i skarp kontrast mot detta »lagens ljus«. Relationen mellan det gamla judiska och det nya genom Jesus kan inte göras tydligare. Skillnaden mellan partikularismens ljus, det till judarna begränsade och reserverade, och det universella ljuset, det som lyser för alla i hela världen, blir uppenbar. »Lagens ljus« eller »världens ljus«, det blir frågan. »Världens ljus« är en vägledande »eldpelare« avsedd för alla, hela mänskligheten.

»Jag är världens ljus«-proklamationen griper avsiktligt tillbaka på ett av de temata som presenterats redan i prologen, Joh 1:1–18: dualismen »ljus–mörker«. »I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte över- vunnit det.«(8) »Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen.«(9,10) Jesus identifierar sig själv som Ordet, det som »fanns hos Gud«, det som »var Gud«.(11) Han reser anspråk på att han är detta Ord, detta Ord som »blev människa«(12).

Texten vill säga att Jesusefterföljelse innebär att lämna mörkret och att komma in i, och vägledas av, det mäktiga ljus som inte övervunnits av de mörka makterna – trots allt. Dualismen »ljus–mörker« handlar i Johannesevangeliet om kamp mellan två maktsfärer, inte om skillnaden mellan dag och natt. »Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus«, fortsätter Jesus direkt efter sin proklamation. Han inbjuder alltså till en vandring inom ljusets maktområde. Att ha »livets ljus« bör väl förstås som att Jesus erbjuder och skänker själva förutsättningarna för ett liv i efterföljelse. Kristet liv kan inte levas på egen hand. Det kan inte levas utan Kristus, endast med honom. »Världens ljus« skall vara den enskilda människans livsljus.

Inför kyrkoåret

Trettondedagen har alltsedan fornkyrkans tid firats som en Kristusfest. Speciellt fokus har riktats på bibliska händelser som framhävt Jesus som Guds son: födelsen, de vise männen, dopet i Jordan och vinundret i Kana. Därför kom denna dag även att kallas för epifaniadagen (av grek epiphaneia = uppenbarelse), det vill säga Kristi uppenbarelses fest.

Dagens övriga textläsningar, både den gammaltestamentliga och episteltexten, bidrar väl till belysning av innehållet i Joh 8:12: ljus- temat, universalismen och högkristologin. Jes 49:5–7, några versar ur den andra sången om »Herrens tjänare«, talar om att tjänaren skall göras till ett ljus för »andra folk« för att räddningen »skall nå över hela jorden«(13). I den gudstjänstfirande församlingens sammanhang har detta ord närmast oproblematiskt tolkats som en profetisk beskrivning av den uppgift Jesus skulle komma att utföra och av den funktion han skulle komma att ha.

Episteltexten, hämtad från 2 Kor 4: 3–6, talar om ljuset från evangeliet, om härligheten som finns hos Kristus, samt om att »Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus«. Vi har alltså en tematiskt harmonisk trippel av texter att grunda vår predikan på denna trettondedag.

Inför predikan

Vad skall vi då predika denna dag? En ingång kan vara att göra en omvärlds- och samtidsanalys. En analys som visar på det massiva överskott av mörker, elände, lidande och död som onekligen präglar vår tid – inte minst ur ett globalt perspektiv. Det finns hur många människogjorda helveten som helst att peka på klotet runt. Men mörkret har självfallet sina otaliga bastioner även här hemma i folkhemmet, värda att peka ut.

Mot denna bakgrund kan vi framhålla behovet att mobilisera alla ljusets goda krafter som en ödesfråga, en överlevnadsfråga. Här kan det vara värt att citera ur bergspredikan: »Ni är jordens salt« och »Ni är världens ljus«.(14) Därmed har vi upprättat ett samband mellan den kristne/den kristna kyrkan som »världens ljus« och

Jesus som det stora »världsljuset«, och det sambandet bör relateras till »världsmörkret«. En kyrka som skall tjäna världen är beroende av sin Herre. Inför den gigantiska uppgiften världsnöden utgör, kommer vi som enskilda kristna och som kyrkor lätt till sund insikt om vår svaghet och fattigdom, men också till en lika sund insikt om vårt behov av ett kraftfyllt genomslag av ljuset i vårt liv och vår gemenskap.

Självklart kan predikanten också framställa dualismen »ljus– mörker« som alternativa etiska vägval på individplanet i sin predikan. Vad har den kristna människan funnit hos Jesus? Vad kan »världens ljus« erbjuda den sekulariserade nutidsmänniskan, dagens uteslutande aktuella ögonblicksmänniska, den människa som jagar ögonblickets sensationer och tillfredsställelser? Kan predikanten ärligt erbjuda individen ett tillfredsställande gott mänskligt liv, utifrån dagens text? Vågar han det? Tror han på det? Det finns onekligen idag behov av predikan som förmedlar vad den beskriver.

Det finns ett exklusivt anspråk i dagens »Jag är«-deklaration. Troligen undviker de flesta predikanter att beröra detta. Jesus gör anspråk på att vara »världens ljus«, inte endast ett av ljusen i världen. Anspråket har en parallell i Joh 14:8 (den sjätte »Jag är«-deklarationen) där Jesus säger: »Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kom- mer till Fadern utom genom mig«.(15) I religionsdialogernas tid passar detta inte in. Samtidigt kan möjligen den obehagliga tanken slå predikanten vid predikans förberedelse: tänk om det faktiskt är så.

1. Jonas Gardell, Om Jesus. Norstedts, 2009, s 259–260.
2. Joh 11:34.
3. Joh 13:1–17.
4.Se 2 Mos 3:14. »Jag är den jag är« eller »Han som kallar sig Jag är«. Om hur Jesus direkt och odiskutabelt anspelar på detta uttryck, se Joh 4:26, 6:20, 8:24,28, 58, 13:9, 18:5.
5. Se Bibelkommissionens not till Joh 7:37 i Bibel 2000.
6. Se Joh 4:4–10.
7. Se 2 Mos 13:21.
8. Joh 1:4–5.
9. Joh 1:9.
10. Jfr även Joh 3:19–21.
11. Joh1:1.
12. Joh 1:14.
13. Jes 49:6 b.
14. Matt 5:13–14.
15. Se även Apg 4:12, där Petrus för fram det exklusiva anspråket om Jesus som enda fräls- ningsväg på ett likartat sätt.

- Nils-Eije Stävare - 2009