Som kyrka, församling och kristna har vi fått Guds uppdrag att leva i, och leva ut, Guds vilja till frälsning för hela världen. En del i Guds frälsningsverk är att Gud ger förlåtelse för våra synder.
I mötet med Gud och varandra kan vi behöva påminnas om ordet: ”… har han syndat skall han få förlåtelse. Bekänn därför era
synder för varandra, och be för varandra …” (Jak 5:15–16). Att ångra, bekänna och få Guds förlåtelse bekräftad är i många fall vägen till upprättelse och helgelse. Detta gestaltas och praktiseras på olika sätt i kyrkans många traditioner.
Att vara människa är att leva i en värld som inte har blivit det Gud avsåg den att vara i skapelsen. Som mänsklighet lever vi med ondska. En del av det onda har vi som människor ansvar för. Detta är vår synd och skuld, och för det behöver vi förlåtelse och befrielse. Det vill Gud ge oss. Vi kan ta emot det på många sätt: i våra enskilda förböner, i kollektiv bön i en gudstjänst eller i en annan grupp. Vi kan även ta emot den i ett enskilt samtal med en medmänniska. I kyrkans tradition kallas detta bikt.
I relation till Gud, till medmänniskor, till skapelsen och till oss själva har vi krympt, skadat, utnyttjat och blundat för det Gud har gett oss som gåvor. Vi blir sårade och vi sårar andra. Vi är skyldiga till synd och utsatta för synd. Syndaförlåtelsens
centrum är inte våra misslyckanden, utan glädjen och förundran över att Gud upprättar det brustna.
Den människa som söker förlåtelse och upprättelse i till exempel bikt bär med sig viljor, roller, rädslor, sorger, erfarenheter
och minnen. Den som tar emot bikten behöver vara lyhörd. Allt som skaver i en människas liv ska inte bekännas och förlåtas. Synd och skuld behöver bekännas och förlåtas, men inte skam. Ibland tar krafterna eller alternativen slut. I sådana fall är det inte bikt, utan själavård, som är vägen till befrielse och upprättelse.
Ibland har den som söker bikten snarare blivit drabbad av andras synd. Den som tar emot bikten hjälper den som söker bikten att se sin situation med nya ögon. Bikten föregås därför av ett eller flera själavårdande samtal och följs upp genom erbjudande om fortsatt själavård och samtal. Som människor kan vi känna att det finns det som inte kan förlåtas. Bikten påminner oss om att Guds kärleks möjligheter är större och mer omfattande än mänskliga begränsningar. Guds möjligheter att upprätta övergår sorgen och vreden över det som blev fel. I avlösningen får vi höra att Gud, trots det som varit, vill upprätta oss, fortfarande har förtroende för oss och vill använda oss i sitt rikes tjänst.
I kyrkans tradition är bikten nära förknippad med bot, bättring och helgelse. Boten kan vara en handling som syftar till att,
där så är möjligt, läka det som brustit. I samtalet i anslutning till bikten kan den sökande få hjälp att formulera övningar som
syftar till förändring. Ett sådant beslut är aldrig en förutsättning för förlåtelsen. Gud ger förlåtelse utifrån sin kärlek och nåd. Ur denna vetskap kan vi få kraft och hjälp till nya vanor. Kärleken är i grunden villkorslös. Den upphör inte genom kriser, men saknar ändå inte krav på vad vi kan förvänta oss av varandra.
Alla kristna är kallade att bära varandras bördor. Till det hör också att lyssna till bekännelser och påminna varandra om Guds upprättelse och förlåtelse. Den som ordinerats till pastor i Equmeniakyrkan har gett löfte om en absolut tystnadsplikt. Svensk lagstiftning ger präster och pastorer en unik tystnadsrätt, som innebär att präst eller pastor inte kan tvingas att vittna i domstol om det som framkommit under bikten. Det betyder att det som sägs i bikten inte under några omständigheter får föras vidare, inte heller kan pastorn tvingas göra det. Detta löfte är en viktig grund som skapar trygghet för människor att sätta ord på det som de annars inte skulle våga benämna.
Bikt, liturgisk syndabekännelse, liksom enskild bekännelse har i grunden samma funktion och behöver vara väl förankrad i såväl vår teologi och vår bild av Gud som i vår människosyn, och den behöver spegla vår grundsyn på synd, skuld, försoning, befrielse, upprättelse och helgelse.
