Apostladagen (årg. 2)

Sänd mig, Matt 16:13–20 (årg. 2)

Dagens bön: himmelske Fader, som genom apostlarna lät evangelium nå ut i hela världen, ge oss mod att bryta upp och följa Herren Kristus för att med tillit och levande hopp bygga din kyrka. I Jesu namn. Amen.

I min ungdom fanns inom Metodistkyrkans ungdomsförbund ett »Tid för Gud«-kort. Jag fick det i min hand av en ivrig ungdomsledare i Trefaldighetskyrkan i Stockholm. Kortet var en hjälp för oss ungdomar i kyrkan att växa och mogna i vårt kristna liv. Där kunde man sätta kryss i olika rutor. Ville man arbeta i söndagsskolan, i barngruppen Gott Gry, i Junior så markerade man sin önskan. Där fanns en ruta för om man önskade delta i en konfirmandgrupp, anmäla intresse om medlemskap i Metodistkyrkan.
Där fanns även en ruta ifall man ville bejaka kallelsen att gå in i
tjänsten som pastor. Jag minns hur jag gick på Östermalms gator och kämpade med frågor om min framtid: I mitt hjärta arbeta Guds nåd? Många förebilder lyste för mina ögon genom möten med kunniga, ansvarsmedvetna pastorer. Till sist fick jag mod att kryssa i rutan om att bli pastor. Jag minns även hur profeten Jesajas ord gav innehåll och struktur åt min inre kamp: »Vem skall jag sända, vem vill vara vår budbärare?« Profeten svarade: »Jag, sänd mig!« Guds uppsökande nåd i Kristus genom helig Ande gav mig mod att våga språnget. Denna personliga kamp levde upp för mig inför Apostladagen med dess tema: Sänd mig!

Inför texten

Vår predikotext utgör ett mycket centralt avsnitt i Matteus berättelse om Jesus och om lärjungarna med Simon Petrus i ledarfunktion. Denna text har varit indragen i åtskilliga tolkningar. Det innebär att både grundläggande exegetiskt textarbete och tolkningar utifrån konfessionella hänsyn har varit nära sammanflätade. Det gäller att vara medveten om inte endast vad jag läser utan även hur jag läser texten. Jag har därför valt att först ge en inblick i textens inre struktur, alltså försöka få grepp om textens uppbyggnad. Jag vill även se, höra olika aktörer i det narrativa skeendet. Jag försöker även granska enskilda ord och begrepp och se dem i deras sammanhang. Kontexten ger ofta de enskild orden dess mening. Jag vill även läsa vår text i relation till geografiska, kulturella och religiösa förhållande.

Vår predikotext, 16:13–20, berör frågan om Människosonens identitet. Det hela utspelas i ett område, som ligger c:a 35 kilometer norr om Galileiska sjön, söder om Hermonberget vid ett av Jordans källflöden, nämligen vid orten Caesarea Filippi. Herodes den stores son regerade över detta område åren 4 fKr–34 eKr. Området ligger alltså utanför traditionell judisk mark. »I hellenistisk tid hade man identifierat Jordankällans Baal med den grekiska herdeguden Pan och dyrkade denne i en grotta. Det var alltså på hednisk mark, där kulterna åt naturguden och kejsarmakten var levande realiteter, som frågan om vem Jesus är ställdes«.(1) Platsen, geografiskt, kulturellt och religiöst, är mycket intressant och ger anledning till hermeneutiska reflektioner, användbara för förkunnelsen. Detta vill jag återkomma till.

I textavsnittet före(2) har Jesus haft en diskussion med lärjungarna där Jesus uppmanar dem att vara aktsamma för »fariséernas och saddukéernas surdeg«.(3) Matteus berättar att lärjungar hade vuxit i sin insikt. »Då förstod de [lärjungarna] att det inte var för surdeg i bröd han [Jesus] varnade dem, utan för fariséernas och saddukéernas lära«.(4) Matteus markerar att lärjungarna nu anade vem Jesus verkligen var; fariséers och saddukéers förståelse om Jesus var ofullständig, kanske felaktig.

Efter vandring till Caesarea Filippi, nära Jordans källor vid berget Hermon, tar Jesus ett nytt initiativ. Han är den aktive, lärjungarna de reaktiva. Jesus efterlyser allmänhetens svar på vem Människosonen är. Matteus har utvecklat sin förlaga, Markus. Där frågar Jesus:
»Vem säger människorna att jag är?«(5) Hos Matteus: vem människosonen är? Markus blir mer direkt och konkret i berättelsen.

I detta område, med sin speciella Baal/Pan-kult ges nu tre svar från lärjungarnas sida. Alla svaren visar på olika opinioner om Jesus och rymmer därför en hel del värdefull insikt om honom; inget av svaren är fullständigt, men de är antydande. Det första svaret säger: (du är) Johannes döparen. Hans förkunnelse startade med samma uppmaning som Jesu förkunnelse med orden: »Omvänd er. Himmelriket är nära.«(6) Herodes Antipas, maktmänniskan, identifierar Jesus med den av honom avrättade Johannes döparen: »Han har uppstått från de döda, och därför kan sådana krafter [dynameis] verka i honom.«(7) Det är alltså rimligt att tänka sig att allmänheten är villrådig i detta område. De kopplade denne djärve profet i öken samman med Jesus. Han omvittnas ju också tala med auktoritet, inte såsom de skriftlärde och sägs göra kraftgärningar. Dessa sker både bland judar och bland hedningar, alltså även utanför det judiska sammanhanget.(8)

Det andra förslaget som ges, då Jesus efterlyser olika svar, är Elia. I det kollektiva minnet i den matteanska församlingen levde hans namn starkt. Även detta förslag har goda möjligheter att kunna försvaras. Denne profet, långt avlägsen i den judiska historien, upptogs till himlen på ett mirakulöst sätt.(9) Men löftet levde att han skulle träda fram på den historiska arenan på nytt och bana väg för Gud själv. Jesus har själv gett rum för denna förhoppning tidigare i berättelsen: »Ni må tro det eller inte, han [Johannes döparen] är Elia som skulle komma. Hör, du som har öron!«(10) I det allmänna trosmedvetandet tänker man sig att Jesus kan identifieras med Elia i Johannes döparens gestalt.

Ett tredje förslag gavs. Allmänheten menade att han kanske var profeten Jeremia – ett tillägg hos Matteus – eller kanske någon annan av profeterna. Jeremia, präst, möjligen överstepräst, gick tillrätta med sitt eget folk i sin tempelpredikan: »Detta hus, som mitt namn är utropat över, tar ni det för ett rövarnäste?«(11) Dessa ord, som levde i den matteanska församlingens kollektiva minne, anspelar Matteus på, när Jesus rensar templet.(12) Troligen hade allmänheten anat, att en framtida uppgörelse från Jesu sida med den ledande tempelaristokratin i Jerusalem skulle komma till stånd.

Det är nu tydligt att Jesus inte avvisar dessa trevande och smått villrådiga försök hos allmänheten att säga vem Jesus är. Svaren var inte helt felaktiga med ofullständiga. De täcker inte helt och fullt Jesu egen självförståelse. Jesus efterlyser nu svar från lärjungarna. Jesus hade ju kallat till sig lärjungar. De skulle följa efter honom, höra hans uttolkning som Gudsfolkets nye Moses från bergspredikans berg. De inbjöds att se hans kraftgärningar. »Men om det är med Guds ande jag driver demonerna, då har Guds rike nått er.«(13) Jesus hade också illustrerat sitt uppdrag som kung i Guds rike med kraftfull metaforik i liknelser. Jesus inbjöd dem: »Kom och följ mig!«(14) De hade följt, sett, hört, förundrats. Petrus tvivlar och dras ner i djupet men uppmanas att komma till Jesus på sjön. Denna händelse slutar med att lärjungagruppen samfällt föll ner i båten och bekände: »Du måste vara Guds son.«(15)

Jesus efterlyser nu lärjungarnas svar. Simon Petrus tar till orda: »Du är Messias, den levande Gudens son.«(16) Matteus utvidgar förlagan från Markus: »Du är Messias.«(17) Lukas ger en annan version: »[Du är] Guds Messias.«(18)

Simon Petrus använder sig av två titlar: Messias/Kristus och Guds son. Den första har sina rötter ner i judisk tradition, i smörjandet av en kung. Ofta har denna titel fått innebörden av en nationalistisk och politisk kung, som vill upprätta och befria det judiska folket från ockupationsmakten. Matteus markerar att en ny fas i berättelsen är inne. Jesus inviger dem i sin avsikt att han måste gå till Jerusalem och »lida mycket«(19). Simon Petrus, som har talat och bekänt för hela lärjungagruppen, tar Jesus avsides och förebrår honom. Jesus ger Petrus en mycket skarp tillrättavisning: »Håll dig på din plats, Satan.«(20) I den grekiska grundtexten läser vi en preposition: opisō; samma formulering som när Jesus kallar Simon till lärjungaskap. Utsagan rymmer alltså en uppmaning: Gå bakom mig! Kom bakom mig! Jesus uppmanar Simon Petrus att följa honom ända till Jerusalem och se vad som är Guds tankar och avsikter med äkta messianitet.

Det andra ordet Simon Petrus använder sig av när han formulerar sin förståelse av Jesus är ordet »son«. Redan i den första presentation i Matteus sägs: »Släkttavla för Jesus Kristus, son av David, som var son av Abraham.«(21) Maria och Josef flyr till Egypten och återvänder först efter det att Herodes dött. Profeten Hoseas ord: »från Egypten har jag kallat mig son« uppfylls enligt matteuskyrkans tolkning.(22) Vid dopet hör de kringstående: »Detta är min älskade son, han är min utvalde«.(23) Därmed fullföljs orden från kungapsalmen: »›Jag har invigt min konung på Sion, mitt heliga berg‹. Jag vill berätta vad Herren bestämt. Han sade till mig: ›Du är min son, jag har idag fött dig‹«.(24) Simon Petrus uttrycker lärjungagruppens övertygelse att Jesus både står i ett intimt förhållande till levande Gud som son och fullgör uppdraget som kung i Guds herravälde.

De verser som nu följer, 16:17–19, saknas i parallelltexterna och utgör alltså särstoff hos Matteus. Varifrån har Matteus fått dessa ord? Det blir en källkritisk fråga. Enligt Oscar Cullmann hör de samman med Getsemane.(25) Andra menar att orden lagts i Jesu mun av urförsamlingen. Frågan är svår och bör behandlas i annat sammanhang.

I Matteus samlade framställning bejakar Jesus det svar som sägs! Det framgår av att Jesus på nytt är aktiv och tar till orda. Simon Petrus sägs vara salig. Det nya Gudsfolket på Bergspredikans berg sägs varasaligt. Lärjungarna till Johannes döparen uppmanas att återvända och berätta vad de ser och hör: »Salig är också den som inte kommer på fall för min skull.«(26) Jesus säger även att de ögon, som ser det ni ser och de öron som hör det ni hör, är saliga.(27) De anar hans hemlighet. Insikten om vem Jesus är kommer inte från mänskliga beräkningar och slutledningar, inte från »kött och blod«, utan »min fader« har avtäckt innebörden »för dig«.(28)

Jesus fortsätter att tala till »dig«, nämligen Simon Petrus. Frågan blir: Är han tilltalad som enskild person? Är han tilltalad som representant lärjungagruppen? Svaret är viktigt för tolkningen.

Symboliken med namnet Petrus, petros, belyses nu med hjälp av tre motiv, 16:18b–19, nämligen klippan, petra, dödsrikets portar samt himmelrikets nycklar.

Bibelkommission översätter 16:18: »Du är Petrus [petros], Klippan, och på den klippan [petra] skall jag [futurum] bygga min kyrka«. Bibelkommissionen väljer att utifrån det arameiska ordet för klippa, kefa = klippa, uppfatta att orden petros och petra går tillbaka till ett och samma ord i arameiskan. Det blir en ordlek med i grunden samma betydelse. Petros respektive petra översätts klippa, hälleberg. Simon Petrus blir »Klippan«! På den bygger Jesus sin kyrka. Den främste lärjungen framstår som grundvalen för kyrkan. Man följer därmed upp en bred tolkningstradition. Vi finner den hos t ex Oscar Cullmann, Anton Fridrichsen. Denne Uppsalaprofessor skriver: »Aposteln [Simon Petrus] är i överensstämmelse med sitt namn (kefa) det klippblock, som enligt orientalisk sed och åskådning utgör det heliga centrum, hjärtpunkten, i tempelgrunden.«(29) Samma tolkning finns även hos Waldenström och Gösta Sand- berg. Den senare skriver: »Petrus är emellertid enligt Jesu klara ord klippan, på vilken församlingen skall byggas.«(30) Svagheten i denna tolkning visar sig i att Jesus säger: »Du är petros«. Men Jesus säger inte uttryckligen: »Du är petra!« Den romersk-katolska kyrkan har sedan låtit ordet som gäller Petrus som klippan gälla även de som efterträtt Simon Petrus och suttit på hans stol som biskop i Rom. Andra teologer/biskopar, till exempel Cyprianus, såg hela biskopskollegiet som Klippan, petra, inte endast att en enskild person vara klippan (petra). Simon Petrus undergick martyriet enligt traditionen den 13 oktober år 64.(31)

Jag vill även antyda ett annat sätt att tolka denna utsaga. Istället för att tolka Petrus som klippan, så blir enligt denna läsning Kristus klippan (petra). Detta sätt att läsa går ytterst tillbaka till bland andra Origenes (död 254). Denna läsning tolkar skrift med skrift och använder sig av en utsaga från Paulus: »de drack ur en andlig klippa (petra) som följde dem, och den klippan var Kristus«.(32) Här sägs att klippan (petra) är Kristus. Denna tolkning bygger på tanken att tolka Matteus med hjälp av Paulus. Därför måste man ställa frågan: Visste Matteus något om Pauli sätt att tolka Kristusmysteriet? Detta sätt att läsa (alltså frågan: Hur läser du?) fick emellertid sitt genombrott med Augustinus (354–430). Den fortlevde genom medeltiden och fanns hos reformatorerna. Den förstärktes av att man hänvisade till 1 Kor 3:11: »Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns och den är Jesus Kristus.« Visserligen används inte ordet petra, utan themelion = grund, grundval. Att det är Kristus som är klippan och inte Petrus framgår också av 1 Petr 2:4: »När ni kommer till honom, den levande stenen [lithos], ratad av människor men utvald av Gud och ärad av honom, ...« Hos Jesaja utlovas »en grundsten på Sion«(33). Andra exegeter(34) lyfter även fram en referens till frågan vem som är den genuina »läraren« i Matteuskyrkan: »Ni skall inte låta er kallas rabbi, ty en är er läromästare och ni är alla bröder. Ni skall inte kalla någon här på jorden för er fader, ty en är er fader, han som är i himlen. Inte heller skall ni låta er kallas lärare, ty en är er lärare, Kristus«.(35) Simon Petrus är alltså inte den främste läromästaren, utan Kristus. Simon bekänner alltså, enligt detta sätt att läsa och tolka, att han ingår bland »bröderna« och att Kristus är klippan på vilken kyrkan vilar som andlig gemenskap. Denna tolkning följer upp tanken som kommer till uttryck i det stora kyrkobrevet: »Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund [themelion = grund, grundval] och Kristus Jesus själv är hörnstenen.«(36)

»Dödsrikets portar skall aldrig få makt över den.«(37) »Den« kan syfta antingen på kyrka (ekklesia, ett ord i femininum) eller petra (ett ord också i femininum). Utifrån den andra tolkningen ovan att Kristus är klippan, petra, så har dödsrikets portar ingen makt över den som Gud har väckt till liv i uppståndelsen. Han utgör det första och ursprungliga uppståndelsen i den nya skapelsen.

Ordet »kyrka« återkommer det två gånger hos Matteus. I avsnittet om församlingsordningen, kapitel 18, gäller frågan hur man skall vara mot en broder som handlar orätt: »Om någon broder har gjort dig någon orätt, så gå och ställ honom till svars i enrum. Lyssnar han på dig har du vunnit tillbaka din broder. Men om han inte vill lyssna, ta då med dig en eller två, för på två eller tre vittnesmål skall varje sak avgöras. Om han vägrar lyssna på dem, så tala om det för församlingen [ekklesia].«(38) Att lösa och binda kan få innebörden att vad som var det rätta i olika situationer. Simon Petrus är en bland flera representanter i kyrkan, som förvaltar nåden att uttala och levandegöra dess verklighet.

Inför kyrkoåret

År 744 f Kr upplevde Jesaja sin kallelse från Gud att träda fram som profet. Den ägde rum under kung Ussias dödsår. »Det år då kung Ussia dog såg jag Herren. Han satt på en hög och upphöjd tron och hans mantelsläp fyllde templet.«(39) Troligen verkade profeten under40 år. Vi har inga ord från honom senare är år 701 f Kr då Jerusalem belägrades av assyrierna. Det är berättelsen om denne profets kal- lelse till tjänst som utgör gammaltestamentlig läsning, Jes 6:1–8, på apostladagen. Något kan vi veta om hans liv. Han var gift och hade familj. Hans hustru var profetissa. Troligen var hon profet lik andra kvinnliga profeter som Mirjam, Debora, Hulda och Noadja. I kapitel sju läser vi om Herrens uppmaning till Jesaja: »Ta med dig din son Shear Jashuv, ›en rest vänder om‹, och gå ut och möt Achas vid slutet av övre kanalen från Övre dammen.»(40)

En andra son fick också ett tillnamn: »Snart rov, strax byte«. Jesaja fullföljde sin kallelse. Jesaja får gå med bud till kung Hiskia. Man kan ana att bakom detta bistra bud i en svår tid för nationen finns Jesajas kallelseupplevelse om Guds helighet. Han fick blicka in i det himmelska templet och höra seraferna sjunga: »Helig, helig, helig är Herren Sebaot.« Det blev en omtumlande upplevelse för honom som också förde till rening, befrielse och bar honom i kallelse till tjänst. Med Guds storhet för ögonen och förlåtelse i hjärtat vågade han sin tjänst i en komplex värld.

Hur skall de kristna leva i världen? Hur skall de uppträda i familjen, i arbetslivet, i samhället i stort? Ur Petrus första brev är episteln,1 Petr 2:4–10, hämtad. Den anges vara skriven i Rom: »Församlingen i Babylon [= Rom], utvald liksom ni, och min son Markus hälsar er. Hälsa varandra med kärlekens kyss. Frid åt er alla som lever i Kristus.«(41) Brevet kan föras tillbaka till Petrus, Jesu främste lärjunge och den första kristenhetens förste ledare i Jerusalem. Han skrev troligen inte själv, kanske Silvanus.(42) Församlingar i »Pontus, Galatien, Kappadokien, Asien och Bithynien« utgör en minoritet i det dåtida samhället. Likväl utgörs församlingarna av en grupp utvalda: ett Guds folk i det samhället med alternativt livsethos. Aposteln vill ge vägledning, uppmuntran, tröst i deras kamp för ett annorlunda sätt att leva. Episteln vill hjälpa dem att se sig som ett andligt tempel. Hela texten är dräktig av gammaltestamentliga ord om det gamla förbundet som nu blivit nytt. Jesu Kristi Gud och fader är välsignad. »I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp.«(43) Detta innebär en ny förståelse för liv och tjänst: »Gud har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk. Ni som förut inte fann barmhärtighet har nu funnit barmhärtighet.«(44)

Inför predikan

Jesaja upplevde sin kallelse att träda fram bland inom sitt folk. Jesus ledde Simon Petrus och de andra lärjungarna upp till foten av Hermons berg, till den mångkulturella staden Caesarea Filippi utanför det traditionellt judiska samhället. Där fick lärjungarna klargöra för sig själva och inför Jesus vilka olika uppfattningar som var i svang om vem Jesus egentligen var. De var inte felaktiga, men rymde inte fullheten – de var ofullständiga. Simon Petrus och de övriga lärjungarna hade kallats med orden »Följ efter mig!« De följde och fick höra Jesu samlade tolkning av det livsethos som hör Guds folk till. Likaså fick de se Jesu kraftgärningar och fördjupas i sin förståelse om Guds herravälde genom Jesu liknelseundervisning. De fick också nåden att bekänna: »Du är verkligen Guds son« efter överfarten på sjön. När Jesus frågar dem som varit med honom, vem han är, kunde de också ge en bekännelse under vägs, före korset. Den var därför inte heller fullödig för Simon Petrus. Från Rom kommer Petrus vägledning, uppmuntran och tröst till församlingarna i Mindre Asien. Korset och uppståndelsen ligger bakom som Guds befriande handlingar med Kristus. De får sin identitet förtydligad som ett »utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk«.

Kristenheten i Sverige, de olika församlingarna och kyrkorna, lever i en postmodern tid. Kyrkan är utsatt. Det är inte svårt att samla till musikandakter, men till gudstjänster. Ändå finns ett starkt intresse hos folk, allmänheten att veta vem Jesus var, hur man ska förstå honom och hur man ska förhålla sig till honom. Det finns en uppsjö av synsätt om Jesus. Låt oss ta emot dem, pröva dem, arbeta med dem, se var de innehåller. Det var Jesu förhållningssätt. Under de senaste åren har det bl a utkommit ett antal böcker om Jesus. Jonas Gardells bok t ex har varit mycket effektfull. Mitt i sommaren kommer denna söndag med ett budskap om Guds storhet och att Gud är annorlunda: »Helig, helig, helig.« Jesus tilllåter en öppen diskussion om honom. Samtidigt öppnar Jesus för mysteriet att Gud, genom sin ande, vill öppna nya perspektiv för oss. Mänsklig förståelse och gudomlig insikt kan samverka. Gud vill fördjupa vår insikt om Jesus, han som är klippan. »Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus själv till hörnsten. Genom honom hålls hela byggnaden ihop och växer till ett heligt tempel i Herren; genom honom fogas också ni samman till en andlig boning.«(45)

- Tord Ireblad - 2010

1. Fornberg, K N T, 1b, Stockholm: E F S , 1999.
2. Matt 16:5–12.
3. Matt 16:11.
4. Matt 16:12.
5. Mark 8:27.
6. Matt 3:2, 4:17.
7. Se hela avsnittet Matt14:1–12.
8. Matt 7:28, 29, 8:1–4, m fl,8:28–34.
9. 2 Kon 2:11, Mal 4:5.
10. Matt 11:14.
11. Jer 7:11.
12. Matt 21:13.
13. Matt 12:28.
14. Matt 4:18–22, 10:1.
15. Matt 14:33.
16. Matt 16:16.
17. Mark 8:29.
18. Luk 9:20.
19. Matt 16:21.
20. Matt 16:23.
21. Matt 1:1.
22. Hos 11:1, Matt 2:15.
23. Matt 3:17.
24. Psalt 2:6, 7.
25. Cullmann, Petrus, s 180.
26. Matt 16:17, jfr Matt 5:1–11, 11:5.
27. Matt 13:16.28. Matt 16:17.
29. Fridrichsen, Fyrahanda sädesåker, s 392.
30. Sandberg, Glädjens bud- skap, 1964.
31. Beijer, I Petri fotspår, 1981, s 180.
32. 1 Kor 10:4.
33. Se även Jes 28:16.
34. Nepper-Christensen,Matteusevangeliet, s 201,1988.
35. Matt 23:8–10.
36. Ef 2:20, 21.
37. Matt 16:18.
38. Matt 18:15, 16.
39. Jes 6:1.
40. Jes 7:3.
41. 1 Petr 5:13.
42. Se Olsson, B,KNT 17, s 11, 1982.
43. 1 Petr 1:3.
44. 1 Petr 2:10.
45. Ef 2:20, 21.