Elfte söndagen efter trefaldighet (årg. 2)

Tro och liv, Matt 21:28–31 (årg. 2)

Den söndag som tidigare gick under rubriken Äkta och falsk fromhet har numera fått den något mildare (och mindre dömande) rubriken Tro och liv. Vi uppmanas av texterna att rannsaka hur vårt liv och vår tro hänger ihop. Vi påminns om att den kristna tron har konsekvenser för vårt liv.

Inför texten

För att förstå dagens evangelietext får läsaren inte sluta läsa vid v 31 där evangelieboken avbryter texten. Den efterföljande versen är av stor betydelse för att förstå varför tullindrivare och horor enligt Jesus ska komma före översteprästerna och folkets äldste till Guds rike. Det gör de nämligen därför att de, till skillnad från översteprästerna och de äldste tog emot Johannes döparen när han kom och trodde på honom.

Liknelsen om de båda sönerna är tydligt insatt i ett litterärt sammanhang där konflikten mellan Jesus och de judiska ledarna tydligt just har trappats upp. Dagen innan har Jesus tågat in i Jerusalem till folkets Hosianna-rop och blivit proklamerad som profet,1 varpå han har fått ett utbrott i templet. Nu sitter han alltså i templet, dagen efter att han på samma plats starkt provocerat ledarskapet och kritiserat utnyttjandet av templet, och undervisar folket. Det är inte helt oväntat att ledarna nu frågar Jesus om vilken fullmakt han egentligen har att göra som han gör.(2) Men när Jesus kontrar deras fråga med en egen fråga om Johannes dop, blir de av rädsla för folket svarslösa, eftersom de till skillnad från folket inte betraktar Johannes som en profet.

Det är i detta litterära sammanhang söndagens text befinner sig. Efter denna ordkamp mellan Jesus och de judiska ledarna ger han dem nämligen liknelsen om de båda sönerna, där v 32 ger oss nyckeln till förståelse – de judiska ledarna är den andra sonen – de har tagit emot lagen men ändå inte följt den – medan tullindrivarna och hororna är den första. Texten följs av ytterligare en liknelse, som också den utspelar sig på en vingård, med samma antydan om att Guds profeter inte har tagits emot, men att »stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten«(3). Jesus och Johannes representerar samma auktoritet, och de som trott på dem och således gjort Guds vilja är de som annars varit utstötta och utom lagen (»nej-sägare«). Hagner uttrycker det hela mycket kärnfyllt: »They who knew themselves to be desperately needy of grace were the ones open to it and thus the ones who received it.«(4)

Efter denna Jesu undervisning vill översteprästerna och fariseerna gripa Jesus (men gör det inte av samma anledning som de ställs svarslösa inför frågan om Johannes dop – rädsla för folket).(5) Nu har konflikten trappats upp och läsaren förstår att riktningen nu är på korset.

Flera kommentarer föreslår en allegorisk läsning av liknelsen om de båda sönerna (och (inte minst) av den efterföljande liknelsen om arrendatorerna) där vingården står för Israel,(6) en inte helt ovanlig användning av vingården som metafor.(7)

Inför kyrkoåret

Den långa trefaldighetstiden, som sträcker sig över sommaren och en bra bit in på hösten, har vår andliga växt i fokus, med teman som Förlorad och återfunnen, Att inte döma, Sänd mig, Efterföljelse, Andlig klarsyn, Goda förvaltare, Tro och liv, Medmänniskan, Rik inför Gud, Att lyssna i tro, Trons kraft, Att leva tillsammans och Samhällsansvar för att nämna några. Fokus ligger på vår efterföljelse – trons resa.

Denna söndags tema är Tro och liv, en rubrik som kan tyckas bred vid en första anblick, men som vid genomläsning av texterna synes passa väl till denna söndag, då texterna handlar om att just integrera dessa två delar i varandra – tron med livet.

Både rubriken och texterna leder lätt tankarna till gärningslära, men dess placering i kyrkoåret kan hjälpa oss se texternas funktion i det kristna livets större perspektiv. Den föregås av söndagen med rubriken Nådens gåvor, och efterföljs av Friheten i Kristus. Detta större perspektiv ger oss hjälp att se vårt agerande i förhållande till Gud – det är av Gud allt är, det är i Kristus allt är grundat, eller med Luther klingande i bakhuvudet: det är den av Gud givna tron som föregår varje god handling.

Denna söndag inträffar också mitt i sommaren. Skolorna har ännu inte satt igång, men många startar förmodligen under kommande vecka, varför man kan förvänta sig en liten ökning i antalet gudstjänstdeltagare denna söndag. Överhuvud taget är det svårt under sommarmånaderna att göra för mycket av söndagarnas sammanhängande då mångas regelbundna gudstjänstliv just under denna period avbryts.

»Det goda som jag vill, det gör jag inte« skriver Paulus i dagens episteltext. Texterna verkar implicera att vi snarare ska identifiera oss med de judiska ledarna än med tullindrivarna och hororna.

Inför predikan

Att tro verkar i dagens texter handla om att göra, att ta emot Guds profeter, att göra Faderns vilja. Att göra – inte bara säga. Munnens bekännelse måste också vara kroppens. Så skriver till exempel Amos i dagens gammaltestamentliga läsning: »Låt mig slippa dina psalmer, jag vill inte höra ditt strängaspel! Men låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström!«(8) Det är inte i första hand i våra ord som efterföljelsen blir tydlig.

En möjlig ingång till dagens predikan kan vara att reflektera över trons karaktär. Förväxlar vi ofta tro med bekännelse? Men vad är då tro om inte en uttryckt bekännelse? Är tro en handling? Vi har ofta en tendens att intellektualisera trosbegreppet och göra det till ett ställningstagande, för eller emot någonting. Men är kanske tro snarare ett förhållningssätt?

Jesu liknelse sätter tro i förhållande till att följa Guds profeter, och att följa »vägen till rättfärdigheten«. Texten från Amos talar också om rättfärdigheten. Paulus talar om lagen som finns inom honom som han bejakar, men att samma lag inte råder i köttet.(9) Där råder istället syndens lag. Detta till trots tackar han Gud, eftersom hans hopp är att Jesus är den som befriar honom, syndare som han är. På samma sätt är det syndarna – tullindrivarna och hororna – i evangelietexten som är de som tror på Guds profeter. Det är uppenbart att Jesu upphöjande av dessa ska väcka reaktion – syndarna kommer före fariseerna och de äldste in i Guds rike. Det måste innebära att det »görande« som tron innebär är något annat än våra syndiga handlingar. Kanske handlar det mer om en riktning. Hur lever vi så att tron och livet är integrerat? Hur lever vi så att munnens bekännelser inte står i vägen för rättfärdigheten?

Ytterligare en ingång till predikan denna dag är att stanna upp vid möjligheten till ånger. Det är särskilt tydligt i evangelietexten att ånger är något som ger tillgång till Guds rike. Ånger är minst lika mycket i fokus som det att göra Faderns vilja. Det är den förste sonens ånger i liknelsen som ställs emot avsaknaden av ånger hos de judiska ledarna, som trots att de har sett syndarnas tro inte ångrade sig och trodde på Johannes (och underförstått inte heller på Jesus). Här kan predikanten ta hjälp av tanken på den dagliga omvändelse,  som varje troende som vill leva i sitt dop bör öva sig i. Vad innebär det att vara till- och frånvänd Gud? Hur riktar jag mig dagligen mot Gud, så att rätten kan välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström? Hur riktar jag in mitt liv så att jag är lyhörd på Guds profeter? Hur riktar jag in mitt liv så att Kristi nådegåvor får utrymme att verka genom mig?

Kanske kan denna söndags kollektbön vara till hjälp i denna dagliga omvändelse:

Evige Gud,
Du som har all makt och som älskar oss mer än vi förtjänar,
omslut oss med din barmhärtighet,
så att vi inte endast ser din vilja
utan också tjänar dig.
Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Vi får inte glömma att läsa texterna för denna söndag och be våra böner om en agerande tro, i ljuset av det hopp om Guds nåd och frälsande kraft som psalmistens ord bjuder oss:

Låt mig var morgon möta din trofasthet, ty jag förtröstar på dig. Visa mig den väg jag skall gå, jag sätter mitt hopp till dig.(10)

- Cecilia Södertun, Tro & Liv 2010

1. Matt 21:11.
2. Matt 21:23.
3. Matt 21:42.
4. Hagner, Donald A. i: Word Biblical Commentary vol 33b, s 615.
5. Matt 21:46.
6. Se bland annat Hagner, s 613; Fornberg, Tord, i Kommentar till Nya Testamentet vol. 1b, s 373–375.
7. Jes 5:1–7.
8. Amos 5:23–24.
9. Rom 7:22–23.
10. Ps 143:8.