Fjortonde söndagen efter trefaldighet (årg. 1)

Enheten i Kristus, Joh 17:9-11 (årg. 1)

Johannesevangeliet, som förmodligen skrevs runt 90–110e Kr för den så kallade johanneiska gemenskapen, inleds storslaget med ett andligt – eller nästan kosmiskt – perspektiv: »I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.«(1) Men redan efter några verser förändras scenen och fokus förflyttas eftersom: »Ordet blev människa och bodde bland oss.«(2)Denna starka uppdelning mellan himmelskt och världsligt, ljus och mörker, eller kanske gott och ont om man så vill, fortsätter sedan hela evangeliet igenom och dualismen märks tydligt även i dagens evangelietext som är hämtad från Joh 17:9–11.

Inför texten

Vi kommer in i avslutningen av Jesu avskedstal (kap 14–17) där hela kapitel 17 ägnas åt Jesu förbön. Den första delen av bönen (v 1–8) kan man säga berör relationen mellan Jesus och Fadern för att sedan i de följande verserna mer fokusera på lärjungarna.

Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina.(3)

Jesus ber för lärjungarna och dualismen, som jag inledningsvis påpekat går som en röd tråd genom hela Johannesevangeliet, syns tydligt. Textens Jesus ber explicit för dem som Gud har gett honom och det finns en tydlig skillnad mellan dem och de andra, de som tillhör världen. Samtidigt får vi också veta något om relationen mellan Jesus och Gud. Lärjungarna har getts åt Jesus av Gud, men de är Guds. Dock tror jag inte att poängen är att betona den inbördes ordningen i ägandet, dvs vem som fått vad av vem, utan snarare är poängen betoningen av att lärjungarna är skilda från världen eftersom de tillhör Gud och hör samman med Gud, på samma sätt som Jesus hör tätt samman med Gud.

Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem.(4)

Här förstärks ytterligare relationen mellan Jesus och Gud. Det sägs också att Jesus har förhärligats genom lärjungarna. Rent språkligt finns här i grekiskans grundtext en svårighet att ta ställning till då det är något oklart vad en autois egentligen syftar på eftersom det kan vara både neutrum och maskulinum. De alternativ som finns är å ena sidan att läsa det som neutrum och då översättas med »allt« (grekiskans panta). Därmed skulle Jesus förhärligas genom allt som de har gemensamt – »allt mitt är ditt och allt ditt är mitt« – och få en vidare betydelse. Å andra sidan finns den tolkning som är vanligast i de stora tidiga handskrifterna och som även Bibelkommissionen valt att använda och som vi därmed återfinner i Bibel 2000. Där anser man att en autois ska tolkas som maskulinum och översättas »de som är dina« (grekiskans soi eisin). Resultatet blir alltså att Jesus förhärligats genom lärjungarna, som han kan sägas ha fått som gåva av Gud själv och vi kan närmast sätta en parentes runt versens inledande ord.

Kanske kan denna språkliga diskussion sägas vara utan större betydelse, eftersom resultatet i just denna text verkar bli ganska snarlikt. Men här finns ändå intressanta aspekter att vid tillfälle fundera vidare kring: Vem eller vad är det som förhärligar Jesus? Hur tänker vi? Hur tänkte bibelförfattarna?

Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig.
Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett.(5)

Återigen ser vi skillnaden mellan att vara i världen och att vara hos Gud. Lärjungarna behöver förbönen eftersom de är så tydligt avskilda från den värld de ska leva kvar i, utan sin mästare. Avskedstalet flikas ju som bekant in i passionsberättelsen och när Jesus har bett klart kommer han och lärjungarna att tillsammans bege sig till den trädgård där Jesus kommer att fängslas. Det finns därför också ett tydligt »sedan« i bönen, där lärjungarna förbereds för det som ska bli deras nya verklighet efter det att Jesus tagits ifrån dem.

Formuleringen »Helige fader« är ovanlig i evangelierna men påminner tillsammans med hela Johannes 17 om den liturgiska utformningen i Didache – De tolv apostlarnas lära – och då framför allt dess nionde och tionde kapitel. Detta har fått forskare att fundera kring möjligheten att Johannes sjuttonde kapitel har en kultisk bakgrund. Dock kan detta mer liturgiska språk också förklaras av det språkbruk som fanns i den grupp där Johannesevangeliet formades.

Perikopens avslutande ord är också de som vi kanske oftast förknippar med denna söndags tema dvs. bönen om att lärjungarna ska bli ett liksom Fadern och Sonen är ett. Jag tror att man utifrån detta kan säga att Faderns och Sonens enhet är själva grunden och källan för lärjungarnas enhet. Denna enhet har paralleller till flera andra ställen i Johannesevangeliet och förknippas då även med en tydlig uppmaning att älska varandra.(6)

Inför kyrkoåret

I kyrkoåret befinner vi oss i trefaldighetstiden som är den andliga växtens tid. Dagens tema kan också sägas vara ett av de övergripande mål som finns för mänskligheten i allmänhet och kristenheten i synnerhet. Man skulle kunna tänka sig att denna söndag fick firas som en förbönens dag – förbön för en större enighet mellan folk, länder, kyrkor och samfund – men också att den kan firas som en hoppets och försoningens dag där man tar ut den framtida enheten i förskott, trots att vi ännu inte uppnått den.

Den gammaltestamentliga texten som hämtas från Hesekiel 37:15–22 handlar om hur profeten får i uppdrag att föra samman två stavar till en enda stav. Detta är en symbolhandling för att visa hur Gud skapar något nytt genom att låta de två länderna Nord- och Sydriket komma samman och bli ett.

Söndagens episteltext är i den första årgången hämtad från Efesierbrevet 4:1–6. I denna text talas om hur enheten ska ta sig uttryck och läsarna uppmanas att leva värdigt sin kallelse och att bevara den andliga enheten eftersom »en är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader«(7). Här är enheten något som redan finns och ska bevaras och ord som ödmjukhet, mildhet, fördragsamhet och frid står i fokus för hur detta ska gå till.

Detta är ett tema som återkommer och uttrycks än tydligare även i de andra och tredje årgångarnas episteltexter. I det första brevet till Korinth handlar det om att sträva efter att komma över- ens, att undvika att dela upp sig i olika läger och att undvika att hävda sin tillhörighet till en viss lärare: »Vad jag menar är att ni alla säger: ›Jag hör till Paulus‹, eller ›Jag hör till Apollos‹, eller ...«(8) Men, frågar Paulus retoriskt: »Har Kristus blivit delad?«(9) Och i brevet till filipperna uppmanar han: »Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva ... Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus.«(10)

Inför predikan

Dagens texter lär oss flera saker om vad enhet är för något: dels att enhet kan skapas av Gud som någonting nytt genom sammanfogande av två skilda delar, som sker i den gammaltestamentliga texten från Hesekiel; dels att, och då framför allt i Nya testamentets texter, enheten bland de kristna är någonting som förutsätts redan finnas och därmed inte behöver skapas på nytt men däremot bevaras och göras tydlig – och påminnas om.

Jag tror att jag, om jag skulle predika denna söndag, skulle välja att göra en temapredikan snarare än en utredande predikan av enbart evangelietexten. Dels eftersom det är ganska få verser och dels eftersom de verserna till sin natur redan verkar vara en utredning av temat. Det är svårt att säga något mer utan att upprepa vad

Johannes redan har sagt. Dock bör man kanske fundera på vilken innebörd man vill lägga i temat enhet. Vill jag som predikant göra det till en vidare tolkning som innefattar hela mänsklighetens enande eller vill jag tänka mig det som främst omfattande kristenhetens enande? Det finns utrymme för båda tolkningarna, även om jag menar att det som ligger närmast söndagens bibeltexter är det senare alternativet eftersom texterna tillsammans säger mer om det som är specifikt och själva kärnan i den kristna enheten. Man kan här också fundera på temats formulering som ju är »enheten i Kristus«. Utifrån de texter som tagits upp är dock frågan om det inte är minst lika relevant att tala om »enheten med Kristus«? Det senare verkar ju snarast vara en förutsättning för det förstnämnda – i alla fall om vi ska tro Paulus.

Den kristna enheten är ett ständigt högaktuellt ämne och just nu är det om möjligt ännu mer »hett« med olika ekumeniska riktningar och samtal som förs på olika nivåer. Kanske ska man ta tillfället i akt att i predikan beröra några av dessa samtal, men kanske ska man också ligga lågt om vad det absolut måste innebära i praktiken? Vad jag menar är att det utifrån åtminstone de texter som tas upp i evangelieboken för denna söndag är svårt att läsa ut någonting som handlar om hur denna enhet ska organiseras, precis som det är med så många andra ämnen i vår bibel. Själva poängen är – som jag förstår det – snarare att den kristna enheten redan existerar på ett andligt plan än hur detta utåt sett organiseras.

Jag kommer här att tänka på musikalen Pappa, som jag vid flera tillfällen varit med om att sätta upp. I den sista scenen förs en dialog i två olika församlingar som låter exakt likadant, och de har en osynlig vägg emellan sig. Efter lite funderande fram och tillbaka kommer de båda fram till att eftersom de andra ju också har samma bok (bibel) som de och dessutom, vad det verkar, har samma pappa, så måste de ju alla vara syskon. Och så börjar de riva väggen, den osynliga mur som håller dem skilda åt och allt blir till en salig röra. Och då, när de insett detta, utspelar sig följande dialog:

– Nu måste vi flytta ihop också!
– Ovanligt dumt, måste man tvunget bo i samma hus för att vara en familj?
– Nej, det kan du nog ha rätt i. Vi är nog lite för många för att få plats hela familjen i samma hus ...
– Ja, och vilken kö det skulle bli till toaletten! – Men hör ihop, det gör vi!11

Dialogen sätter fingret på just det som söndagens texter ger uttryck för, nämligen att enheten i Kristus inte handlar så mycket om stadgar och paragrafer eller om att flytta ihop eller inte utan snarare att se varandra över gränserna, att älska varandra över gränserna och att veta att även om vi finns i olika delar av Guds stora stad, så hör vi alla ändå ihop.

-Sara Lindström - Tro & Liv 2009

1. Joh 1:1

2. Joh 1:14

3. Joh 17:9

4. Joh 17:10

5. Joh 17:11.

6. Jfr Joh 13:34–35, 15:12.

7. Ef 4:5–6.

8. 1 Kor 1:12.

9. 1 Kor 1:13.

10. Fil 2:2–5.