Nionde söndagen efter trefaldighet (årg. 2)

Goda förvaltare, Luk 12:42–48 (årg. 2)

I liknelsen om den trogne förvaltaren hämtar Jesus, som han ofta gör, sitt tema från vardagslivet med syfte att illustrera liknande sanningar om det andliga livet. Just denna liknelsen har däremot en speciell målgrupp i sikte, även om den inte på något sätt saknar betydelse för en bredare publik.

Inför texten

Liknelsen i Luk 12:42–48 kan karaktäriseras som en narrativ diskurs, där hörare/läsare skall identifierar sig med en eller flera av karaktärerna och uppleva berättelsens handling från sina egna perspektiv. Liknelsen tillhör också den grupp på cirka en tredjedel av totala antalet Jesu liknelser som har två mänskliga karaktärer, i detta fall en herre och en tjänare. Dessa två karaktärer för olika resonemang och deras reaktioner reflekterar poängen i liknelsen.

Jesus undervisade en rad liknelser under sin resa från Galiléen till Jerusalem, en sektion i Lukasevangeliet som sträcker sig från 9:51 till 19:27. Lukas redogör inte för denna period kronologiskt, och liknelserna verkar inte heller kopplade till en specifik plats. Det är alltså inte resan i sig som är av intresse utan Jesu mål med resan, som är Jerusalem och händelserna där. Därför bör allt innehåll i denna sektion studeras i ljuset av Jesu korsfästelse och uppståndelse.

Att vara redo inför dagen när Människosonen kommer tillbaka är temat i den undersektion som liknelsen om den trogne förvaltaren tillhör. Jesus undervisar främst lärjungarna här, men också den folkhop som samlas kring Jesus. I sin undervisning börjar han med att ta itu med människans hyckleri, som skall komma i dagen, och avslutar med Guds rikes slutliga storhet med liknelsen om senapskornet och surdegen. I centrum av denna undervisning står Människosonens ankomst och domens dag. Vi har alltså i detta läge två faktorer att ta hänsyn till när vi läser »Liknelsen om den trogne förvaltaren«: 1) Jesu syfte med sin resa till Jerusalem (korsfästelsen och uppståndelsen). 2) Behovet hos varje människa att vara redo att möta Kristus när han återvänder för att hålla räkenskap.

Den kontext som ligger närmast liknelsen för denna textutredning är som sagt begränsad till Luk 12:35–48. Jesus fortsätter att undervisa lärjungarna, men temat byter i denna del från hur en Kristi efterföljare skall förhålla sig till habegär och världsligt ägandetill att vara andligt förberedd för Människosonens ankomst. Att ha ett icke beroendeförhållande till det världsliga i förtröstan på Gud och hans rikes ankomst, legitimerar inte ovaksamhet, ansvarslöshet och släpphänthet. Den första liknelsen i verserna 35–48 liknar lärjungarna med tjänare som är beredda på sin herres ankomst trots att de inte vet exakta tidpunkten för ankomsten. Dessa tjänare beskrivs som saliga och skall till och med bli betjänade (häpnadsväckande utifrån den tidens värderingar) av sin herre för vaksamheten.

Liknelsen om tjänarna som är beredda följs upp med en varning, efter en fråga från Petrus. Att denna varning var på gång antyds redan i v 39, om husägarens rädsla att en tjuv kan bryta sig in när han minst anar det: »Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen.« Denna sista knorr på den första liknelsen, i detta sammanhang om att vara beredd, manar fram en reaktion hos Petrus: »Herre, gäller din liknelse oss eller alla?« En intressant fråga! Vad är det som får Petrus att reagera? Blir han liksom husägaren orolig, eller fiskar han efter bekräftelse att de är tjänarna som är beredda och kan se fram emot belöning? Petrus fråga är inte orimlig eftersom det är lärjungarna Jesus undervisar, men Jesu svar är kanske inte vad de räknade med då han även i liknelsen om den gode förvaltaren har lärjungarna i åtanke.

Varningen i liknelsen om den trogne förvaltaren riktar sig alltså också till de tolv lärjungarna. Bara för att man inte känner till tidpunkten för herrens ankomst och att han dröjer ger inget utrymme för arrogant leverne eller missbruk av ansvar. Konsekvenserna kan då bli mycket otrevliga när herren plötsligt dyker upp. Jesus vet hur människor fungerar, och lärjungarna behövde veta det. Det har tidigare förklarats att temat i det större sammanhanget är korsfästelsen och uppståndelsen i Jerusalem. Tidpunkten närmar sig när Jesus skulle lämna sina lärjungar, han skulle »resa bort« utan att riktigt berätta när han planerade att komma tillbaka. Jesus uppmuntrar sina lärjungar utifrån detta faktum, men han ger dem också goda råd hur de skall agera som ledare under hans frånvaro.

Här ligger förklaringen till varför Lukas väljer att ta med dessa två liknelser i 12:35–48: De människor han riktar sig till är kristna som lever just i väntans tider, de må vara trofasta och beredda, men det kommer en tid när denna beredskap riskerar att övergå till slapphet, missbruk och självuppfyllelse på grund av att Herren dröjer. Han kommer ju inte? Var är han? Jag hinner nog leva mitt liv, som jag vill, på mitt sätt, innan han kommer tillbaka. Men Jesus, och Lukas, säger att han kommer tillbaka och då kommer alla troende att prövas. Petrus fråga visar att Jesu undervisning specifikt riktar sig till ledare de skall bli belönade med större auktoritet om de är trofasta, men om de förutsätter att deras herre är försenad kommer de plötsligt och oundvikligt att bli dömda.
Luk 12:42–48 visar hur viktig kontexten är för att förstå en texts poäng och funktion. Men det finns också detaljer i Luk 12:42–48, som indikerar hur texten skall tolkas. I grundtexten framgår det att Jesu svar på Petrus fråga i v 41 är en fråga till lärjungarna, och som introducerar liknelsen: »Vem är då ...?« Jesu svar bjuder på det viset in lärjungarna att identifiera sig med en trofast och klok förvaltare som har blivit satt av sin herre till ledare över andra tjänare i hushållet. Liknelsen vänder sig alltså till de tolv lärjungarna som framtida ledare, och i ett längre perspektiv till kyrkans ledare – vill du vara en trogen och klok förvaltar i Guds rike? Liknelsen beskriver alltså inte kvalifikationer, utan hur en församlingsledare skall praktisera sin kallelse.

»Men«, säger Jesus i v 45, samme tjänare kan börja agera annorlunda, utnyttja sin position för att göra vad han vill, eftersom hans herre dröjer. Är det så att Jesus sätter fingret på ett grundproblem som är lika relevant idag? Det sannolika är att en huvudanledning till att en andlig ledare faller är just det Jesus varnar för, Herren visar sig dröja och gudsfruktan minskar. Han blir sig själv för stor, glömmer att han fortfarande är bara tjänare till sin Herre, en Herre som plötslig kommer och »hugger ner honom«.

Sista delen i texten inleds med en ny konjunktion i v 47, »Och den ...«, där Jesus inte dra alla dåliga förvaltare/ledare över en kam. Liknelsens poäng är att få en ledare att reflektera över sin roll, men v 47–48 visar att konsekvensen för oansvarigt ledarskap inte utmäts på ett urskillningslöst sätt. Den tillämpbara principen i texten är inte straffmetoden, utan att domen skall stå i proportion till den kunskap en tjänare har om sin Herres vilja. Trots den allvarliga och generaliserande varningen i liknelsen är det viktigt att notera rättvisan i v 48. V 47–48 trycker också på att det alltid blir konsekvenser av ett beteende, som man själv bär ansvar för.

Således har vi en struktur i Luk 12:42–48 bestående av tre huvudpunkter: 1) Jesus frågar, vem är den gode förvaltaren i Guds rike? 2) Jesus varnar, även en god förvaltare kan falla. 3) Jesus förklarar, domen står i proportion till förvaltarens kunskap om sin herres vilja.

Inför kyrkoåret

Heliga trefaldighets dag, en mässa till den heliga Treenighetens ära, inleder kyrkoårets trefaldighetstid som en fullbordan av jul, påsk och pingst. Dagen kallas också för missionsdagen, en påminnelse om kyrkans kallelse att förmedla evangeliet till mänskligheten. Martin Modéus förklarar: »Eftersom Gud nu visat sig för oss både som Skapare, Befriare och Livgivare kallas den tid som nu kommer för trefaldighetstiden. Alla de viktigaste pusselbitarna finns på plats. Trefaldighetstidens budskap är att visa hur detta fungerar i det verkliga livet. Kristen livskänsla är inte ett system av tankar eller en flykt ur världen utan ett sätt att leva det vanliga livet«.

Dagens text handlar inte om treenigheten, utan det är Guds tjänare som står i fokus. Men om trefaldighetstiden handlar om hur teologi fungerar i det verkliga livet när nu Jesus Kristus har fullbordat sin mission på jorden genom sin födelse, död, uppståndelsen och himmelsfärd, har liknelsen om den gode förvaltaren något mycket väsentligt att säga till kristna ledare idag. Jag lägger betoningen på ledarskap eftersom det framgår av kontexten och liknelsens inre sammanhang att det är den gruppen av troende som Jesus och Lukas (som valde att ta med händelsen) speciellt riktar sig till.

Övriga texter denna firningsdag är Ordsp 3:27–32, Ef 4:20–28 och Ps 8. De handlar alla om beteende och hur tro bör praktiseras till Guds ära. Men till skillnad från Luk 12:42–28 har dessa övriga texter en bred front mot alla som på allvar är efterföljare av Herren.

Dagens evangelietext tillhör den nionde söndagen efter Trefaldighet, som har temat »Goda förvaltare«. Liknelsen i Luk 12:42–48 handlar om hur man beter sig som ledare i Guds församling. En församlingsledares kallelse är att vara en ansvarsfull, trogen förvaltare. Men Jesu svar på Petrus fråga avslöjar också konsekvenserna när så inte är fallet. Problemet predikanten stöter på här att denna text är tänkt användas i gudstjänsten, men den riktar sig inte i första hand till församlingen i stort, utan till dess ledare. I kontexten nämns folkhopen ett par gånger, men Jesus verkar vara helt fokuserad på lärjungarna när han svarade på Petrus specifika fråga. Används texten i gudstjänsten bör man således vara medveten om vem liknelsen om den trogne förvaltaren främst riktar sig till.

Inför predikan

Jesu liknelse om den gode förvaltaren känns mer aktuell än någonsin. I en kristendom där uppmärksamheten kring ledare och ledarutbildningar ständigt tilltar, så till den grad att det på vissa håll bildas ledarkulter, ligger Jesu varningsord verkligen i tiden. Tydliga riktlinjer behövs, och Jesu liknelse i Luk 12:42–48 är en text som ger oss det. Även i församlingar och bekännelsetraditioner där inte omänskligt mycket fokus hamnar på dess ledare, är liknelsen en god påminnelse om att hålla gudsfruktan levande i sin kallelse.

Hur Luk 12:42–48 kan möta den gudstjänstfirande församlingen är en intressant fråga i denna textutredning. Eftersom en folkhop verkar finnas med i bakgrunden i den kontext som vi har studerat i anslutning till liknelsen om den gode förvaltaren, har texten också en viktig funktion i det avseendet. Texten behöver förkunnas av det enkla skälet att församlingen behöver medvetandegöras om vad vår Herren förväntar sig av dem han har satt som herdar över sin flock, och konsekvenserna det för med sig när en ledare missbrukar sin position. En sådan kunskap gör att både ledaren och församlingen kan känna sig trygga med varandra.

Lukas kan ju inte enbart ha haft ledare i åtanke när han skrev sitt evangelium på uppdrag av Theofilos. Därför gäller i slutändan den tillämpbara principen i Luk 12:42–48 oss alla, som är kallade till vara trogna förvaltare av det Gud har satt oss att ta ansvar för – familjen, jobbet, fritiden och både »synliga och osynliga« uppgifter i församlingen. Att vara trogna förvaltare gäller därför inte bara ledarna, även om speciellt ansvar hamnar på deras axlar, men varje troende är förvaltare i Guds rike när han eller hon följer Jesus.

- Stefan Green – 2010