Sextonde söndagen efter trefaldighet (årg. 1)

Döden och livet, Joh 11:28–44 (årg. 1)

Denna söndags texter talar om tillvarons spänning mellan liv och död. Det är inte svårt att se denna realitet så här års när sommaren vänds i höst och naturen påminner om att växt och blomning är ena fasen i skapelsen, vissnande och död är den andra. Vi är som människor en del av skapelsen och kommer inte undan frågan om hur liv och död berör vårt eget liv. Som människor i trons gemenskap bekänner vi regelbundet vår kristna tro och säger att vi tror på de dödas uppståndelse och ett evigt liv.
Vilken plats har denna deklaration i vårt dagliga liv?
Var i evangeliet har den sitt fotfäste?
Vilken färg och ton ger denna bekännelse åt vårt liv?
Dessa frågor kan man ta med sig in i mötet med dagens texter.

Inför texten
Predikotexten för denna söndag är ur Johannesevangeliet. För att förstå det avsnitt vi avser att behandla i predikan behöver vi förstå hela evangeliets ärende som det presenteras redan i prologen.(1) Uppgiften var att göra tydligt vem Jesus är, Ordet som blev människa för att göra Gud känd. Ordet bodde bland oss och vi såg hans härlighet, skriver Johannes. Han är den ende sonen, själv Gud och alltid nära Fadern och samtidigt är han Messias. Ärendet till världen är att människan ska bli Guds barn och ha ljus, liv och tro.

Sammanfattande upprepas ärendet i evangeliets slutavsnitt: »Många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungar åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.«(2)

Johannesevangeliet kan läsas som två böcker, en består av de första tolv kapitlen som rymmer en serie tecken och brukar kallas »tecknens bok«. Från kapitel 13 beskrivs den slutliga process där Jesus fullbordar sin gärning i lidande, död, uppståndelse och uppenbarar sig som uppstånden och Herre. Därför kallas denna senare del »härlighetens bok«.

Evangelietexten denna dag är hämtad ur Johannesevangeliets gränskapitel mellan »tecknens bok« och »härlighetens bok«. Tecknen i evangeliets första del handlar om livsbehov av olika slag. Det sjunde och sista tecknet som skildras i dagens text gäller frågan om döden och livet, trons grundfråga. I predikan får vi knyta samman tecknet i Betania med

Johannesevangeliets ärende att visa hur Jesus vill väcka tro och göra oss till Guds barn som får liv genom Jesus. Johannes har i sitt evangelium låtit Jesus i tecken och tal bli tydlig som svar på alla mänskliga behov. Han är källan med levande vatten som möter törsten efter liv och mening. Han är brödet som ger både mättnad och försoning. Han är ljuset som skingrar blindhet och vilsenhet och han är herden som leder, värnar och fogar samman människors liv till gemenskap och sammanhang.

Genom händelsen i hemmet i Betania visar Jesus delaktighet i den mänskliga sårbarheten som sjukdom och död innebär. Han sörjer vid budet om vännens öde och han tar del i familjens oro över sjukdomen som drabbar och sorgen som slår. Men Jesus är inte bara den inkarnerade Människosonen som delar mänskliga öden, han är Gud som går in i begränsningarna, går ut ur dem och besegrar de nedbrytande krafterna.

Jesus har ett eget förhållningssätt till döden. I texten finns den dubbeltydiga formuleringen om döden som en sömn, ett vanligt språkligt uttryckssätt i den bibliska traditionen. När Jesus säger att Lasarus sover, menar han döden och som den sovande kan väckas kan den döde väckas. Lärjungarna tröstade sig med att betrakta sömnen som en fas i vilan under en sjukdomsperiod och då väntar man på krisens vändpunkt och återvunnen hälsa. Men Jesus går bakom symbolspråket och säger i klartext: Lasaros är död, men jag går för att väcka honom.

Detta sista tecken handlar om hur Lasaros dör och uppväcks av Jesus. Just detta tecken utlöser den tydliga konflikt med rådet och översteprästerna i Jerusalem som blir slutfasen i Jesus jordiska liv. Brytpunkten är frågan om livet och döden. När Jesus upphäver döden för Lasaros och kallar honom ut ur graven föregriper han sin egen uppståndelse och gör sig till garant för det liv som besegrar döden.

När han också säger »Jag är uppståndelsen och livet« är detta sista uppenbarelseordet av en serie på sju där han i liv och handling visar vem Gud är. Jesus låter i tecknen och orden som åtföljer dem uppenbarelsen av Gud bli allt tydligare och når ett trons crescendo där konflikten med traditionell lagreligiositet och dess företrädare drivs till sin spets.

Jesu förhållande till döden berör oss och våra liv. Texten säger att Jesus blir upprörd då han ser och hör om nedbrytandets makter i människors liv. Han skakas av medlidande och följer de sörjande till graven. Han hör deras frågor och ser in i den grav som så mycket liknar den han själv inom kort ska läggas i. Jesus delar de mänskliga reaktionerna inför sjukdom, död och sorg. Han är en av oss. Han hör frågorna som formulerades och som alltjämt uppstår när döden når oss eller våra kära – varför hindrades inte detta, varför grep inte Gud in, nu är allt för sent. Där står Jesus vid vår sida, han som blev en av oss. Sådan är Jesus, Människosonen.

Men när Jesus står mitt i mötet med döden, ansikte mot ansikte, är han inte bara en av oss, han är också den som går före oss som segrare över varje nedbrytande kaosmakt. Jesus böjer sig inte för döden, han träder fram i sin gudomliga kraft och föregriper uppståndelsen. När Lasaros kallas ut ur sin grav, är det tecknet som pekar på den dag då Jesus själv skall lämna sin grav. Den bön Jesus ber är ingen nödbön med rop på hjälp, det är en proklamation av den gudomlighet han delar med Fadern. Här faller ljusets dagg över skuggornas land som profeten Jesaja talade om.

Inför kyrkoåret

Gt-texten från Jesaja förkunnar uppståndelse, profeten ropar till alla som vilar i mullen och målar i sköna färger en morgon då »din dagg är en ljusets dagg, du låter den falla över skuggornas land«. Episteltexten erinrar om tillvarons dubbla verklighet. Döendet och döden finns hela tiden med i kroppen, men vissheten om uppståndelse och liv ger kraft att leva det sköra och sårbara liv som Paulus beskriver som lerkärl med den dyrbara skatten i.

Inför predikan

Det kan finnas flera ingångar till texten som kan brukas som predikoteman. Det finns ett behov av att då och då tala om bibelns syn på mänsklig skörhet och döende utan att det sker i anslutning till begravningsgudstjänst. Döden är lika naturlig som livet, men hur får död sin rätta plats i vår livssyn. Jesus har i texten ett förhållningssätt till sjukdom, sorg och död.

Detta kapitel kan också ge god grund för att tala om sorgens väsen, om våra beteenden i sorg, om vår förnekelse och våra olika nivåer på hopp. Här finns frågorna om vad som kunnat göras annorlunda, om egen skuld och andras brist på insatser, felaktiga eller för sena åtgärder och undran om det finns en ordning i tiden för födelse och död.

Här finns också den personliga trons försök att få tag på relevansen i bekännelsens ord om tron på uppståndelse och evigt liv. Marta och Maria visar oss de mänskliga försöken att knyta ihop bekännelsen med livet.

Mest centralt finner jag temat kring Jesu egna ord om uppståndelsehoppet knutet till tecknet med Lasaros uppväckande. Det är ett av Jag-är-orden som här knyts till livet som inte begränsas av tid eller av fysiska förutsättningar för hälsa. »Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.«(3)

Här talar Jesus tydligt om sambandet mellan tro och liv, ett samband som betyder den kvalitet av liv som är evig och som bygger bro mellan tillvaron inom tiden och livet som ska blomma på andra sidan alla gravar. Jesus är bron över alla mörka djup också gravens hur mörk och dyster den än ter sig i vår sorg över alla förluster vi gör av nära och kära och över det egna livets begränsning. Den fysiska döden skulle snart nå Lasaros, som nu fått ett uppskov. Den ska nå oss alla. Men tron leder till evigt liv bortom döden. Den som lever i tro lever andligen redan nu i tron på Jesus uppståndelse och löfte om evigt liv. Ingen död skall vara mer, lovar Gud i bibelns sista bok.

Kanske avslutar jag min predikan med att ställa Jesus sista tecken och ord om livets seger över döden i kontrast till den slutfas i Jesu gärning där hans jordiska liv besegras av döden. Detta sker i evangeliets andra del »härlighetens bok«, som betygar att den härlighet som glimtvis kunde ses kring Ordet i prologen nu syns i full kraft då Jesu grav öppnas som den första av alla.

- Birgit Karlsson, Tro & Liv 2009

1. Joh 1:1ff.
2. Joh 20:30f.
3. Joh 11:25–26.