Tionde söndagen efter trefaldighet (årg. 2)

Nådens gåvor, Matt 18:18–22 (årg. 2)

Kapitel 18 i Matteusevangeliet kallas ibland för kyrkoordningstalet och är det fjärde av de fem stora talen i evangeliet. De övriga är bergspredikan i kap 5–7, utsändningstalet i kap 10, liknelsetalet i kap 13 och det eskatologiska talet kap i 24–25. Kyrkoordningstalet återspeglar den unga kyrkans församlingsliv med dess själavård och etik. Det påminner om Didache från 100-talet och Hippolytos Den apostoliska traditionen från början av 200-talet. Dessa texter behandlar etik, liturgi och ämbetssyn och är mer utförliga än Matt 18 och det är tveksamt om kyrkoordningstal är en bra benämning på detta kapitel. Huvudämnena i Matt 18 är församlingens omsorg om den enskilda medlemmen och förlåtelsens betydelse.

Inför texten

Evangelietexten finns i det avsnitt som handlar om förlåtelse(1). Det har föregåtts av liknelsen om det förlorade fåret som även finns i Lukasevangeliet(2). Det förlorade fåret handlar om en kristen som på något sätt är förlorad, borttappad, kanske en person som förlorat sin tro eller lämnat församlingens gemenskap. I det avsnitt som evangelietexten finns inom fortsätter temat med att fokusera förlåtelsen. Hur ska församlingen agera när någon eller några bryter mot de gemensamma etiska förpliktelserna? Att det här återspeglar den kristna kyrka som var Matteus miljö framgår av att Jesus använder ordet »församling«(3). Den pedagogik som tillämpades i kyrkotukten är en slags trestegsprocess och mönstret fanns bland judarna i Qumranförsamlingen. Först enskilt samtal mellan den som gjort orätt och den som drabbats, därefter om det inte hjälper, samtal i grupp och sedan sim en yttersta åtgärd ett offentliggörande i församlingen. Om det inte hjälper ska personen i fråga betraktas som en hedning eller tullindrivare.

Vad betyder det? Uteslutning, fördömande exkommunikation? Det är inte säkert. För vad är en tullindrivare i Jesus ögon? Jo, det är en som är föremål för Guds oändliga kärlek och med vilken Jesus delar bordsgemenskap. Man kanske måste påpeka att tullindrivare i teologisk mening (tidigare publikan) inte syftar på en yrkesgrupp, utan på en person som bryter mot grundläggande etiska lagar om solidaritet och hänsyn mot medmänniskan.

Evangelietextens ord om att binda och lösa bygger på detta och betonar församlingsledarnas makt att utöva kyrkotukt. Men, som jag nyss skrev, i relation till Jesus behandling av tullindrivarna förefaller dessa bud om att binda hårda och skoningslösa. Hur det tillämpades i urkyrkan är svårt att säga. Det finns ingen bakgrund i nt som kan förklara innebörden mer än att liknande uttryck finns på ett par andra ställen(4). Den så kallade binden som innebär att binda en människa som vägrar erkänna sin synd vid hennes synder, har tillämpats här och var i kyrkans historia, även i modern tid. Men i huvudströmmen av kristen själavård har bindenyckeln ansetts strida mot evangeliets anda.

Kommentatorerna hänvisar till hämndtexten i Första Moseboken där det står att »Kain blir hämnad sju gånger om, Lemek sjuttiosju«(5). Jesus ord om att förlåta sjuttiosju gånger kan ses som ett upphävande av hämndkravet. Det ohämmade hämndbegäret motsvaras av den gränslösa förlåtelsen. Den gränslösa förlåtelsens princip talar än en gång emot bindenyckelns princip. Men hur kan orden om att det som vi människor kan binda på jorden blir bundet i himlen och det som vi löser på jorden blir löst i himlen förklaras?

 »Himlen« är i Matteusevangeliet en omskrivning av Gud. Guds rike kallas hos Matteus för Himmelriket. Att binda och lösa är en gemensam akt i himlen och på jorden. Gud och människa är närvarande hos varandra. Enligt rabbinsk tradition finns Gud hos dem som samlas för att studera och förstå lagen. När några människor samlas för att lösa en konflikt finns Gud hos dem. Tord Fornberg citerar Rabbi Chanina ben Teradion som skriver: »När två sitter tillsammans och lagens ord är hos dem, vilar Shekinah mitt ibland dem«. Då skulle orden om att bida och lösa kunna omskrivas så att Gud är närvarande när vi gemensamt försöker att befria människor från anklagelser om orätt och att vi därvid både lyckas med det och misslyckas. Det kan också vara en uppmaning till de kristna att lösa sina konflikter internt istället för en rättegång inför utomstående.

Inför kyrkoåret

Temat är Nådens gåvor och episteltexterna alla tre årgångarna handlar om församlingen och dess olika resurser och tjänster. gt-texterna ut Jesaja, 2 Moseboken och Josua betonar förbundet med Gud och folkets kallelse och ansvar. Dagens evangelium kan inordnas under samma tema men sticker ut genom de anmärkningsvärda orden om att binda och lösa och om den gränslösa förlåtelsen. Gemenskap är att ta vara på människors gåvor av olika slag och glädjas åt allt detta men varm gemenskap kostar också en hel del. Den tål konflikter och uppgörelser.

Inför predikan

Rådet bland tidiga kristna att lösa konflikter internt istället för att anlita utomstående myndigheter är i våra dagar kontroversiellt. Särskilt pedofilskandalerna inom den romersk katolska kyrkan har kritiserats hårt för att de präster som avslöjats inte har polisanmälts. Något stöd för ett sådant tillvägagångssätt ger inte texten eftersom det i fallen med övergrepp snarare har handlat om att istället för att ta itu med problemen sopa dem under mattan. Jesus uppmaning i evangeliet är att inte dölja en konflikt utan att gå in i den.

Men om någon är skyldig till ett allvarligt brott, till exempel övergrepp mot barn, ska då verkligen uppmaningen att förlåta obegränsat gälla?

I programmet Annas eviga (svt) samtalades det en gång om förlåtelse. Inbjuden gäst var den våldtagna och mördade flickan Englas mamma Carina Höglund. Hon fick frågan om hon skulle kunna förlåta sin dotters mördare och hon svarade att hon inte kunde det. Hon sade inte att hon inte ville förlåta, men hon kunde inte. Hon hade fått en insikt om att det finns sådant som inte går att förlåta. »Förr trodde jag att allt gick att förlåta ...«, sade hon, men inte nu längre. Medverkade i programmet gjorde även läkaren Stefan Einhorn och etikern/teologen Ann Heberlein. Stefan Einhorn betonade den personliga nyttan av att kunna förlåta. Att kunna förlåta har, enligt honom, positiva följder för individen. Det ger större lycka och har även positiv inverkan på kroppen. Ann Heberlein däremot underströk att det ur moralisk betydelse inte alltid är bra att förlåta. Om Carina Höglund skulle förlåta sin dotters mördare skulle det vara ett svek mot hennes dotter. Men hon sade också att en oförmåga eller ovilja att förlåta inte är detsamma som hämndgirighet och det kan tolkas i Jesus anda som att förlåtelse i Jesus mening kanske framför allt handlar om att slippa hämndbegäret. Eller att kunna befrias från bitterheten som Stefan Einhorn uttryckte det. Ingen av dem »krävde« att Englas mamma skulle förlåta Englas mördare. Det går inte att kräva det omöjliga. Men Carina Höglund sade att hon visserligen inte kunde förlåta mördaren men att hon också kände att det hat hon bar mot honom inte är bra för henne. Om hon kunde förlåta så skulle det kanske ge henne en viss frid. Men om förlåtelse är omöjlig så ville hon ändå försöka att hantera sitt hat på ett bra sätt. Är Jesus ord om att förlåta sjuttiosju gånger en uppmaning till Carina att förlåta dotterns mördare? Det tror jag inte, och ingen i panelen såg det som möjligt – just då. Men som Carina sade: »Vad som händer om tio år vet jag inte.«

Förlåtelse är ingen engångshandling, det är ingen abstraktion, utan det är en process, en försoningsakt som innebär olika handlingar och förhållningssätt på en skala. Förlåtelse är som att gå uppför en lång trappa där det översta trappsteget är den fullständiga förlåtelsen. Men även det nedersta första trappsteget är betydelsefullt. Det är bra att nå första steget på trappan även om man inte kommer vidare och når till det översta. Att förlåta och att inte förlåta är inte som att trycka on/off. På med förlåtelsen, av med förlåtelsen. Det är inte en enda handling, väl definierad. Ett steg i processen kan vara att »släppa taget« om bitterheten utan att förlåta helt och fullt. Det kan vara att slippa hämndbegäret, att kunna gå vidare, att slippa låsningen, att slippa vara bunden av den man hyser agg emot.

Men dagens evangelium kanske inte i första handlar om Englas mamma och hennes kamp utan om hur vi gemensamt bemöter dem som begått brott mot våra etiska normer. Med betoning på »våra« för Jesus talar inte om en enskilds kamp med sina känslor utan om lärjungagruppens hantering av dem som bryter mot gemenskapens regler. Och det handlar i Matteuskontexten om kyrkan och kyrkans ledning och jag skulle vilja vidga det till våra dagars samhälle och dess bemötande av de kriminella och framför allt dem som fått sitt straff och som därmed sonat sitt brott.

Det finns en amerikansk film från 2004, i regi av Nicole Kassell som heter The Woodsman med Kevin Bacon i huvudrollen. Jag har sett den flera gånger och det är en skakande berättelse om Walter, som efter tolv år i fängelse för sexuella övergrepp mot unga flickor, släpps ut. Han bosätter sig i en liten stad där han tänker leva ett stilla liv men hans bakgrund upptäcks och han får ingen förlåtelse trots att han faktiskt har sonat sitt brott mot samhället (12 år i fängelse!). Han möter inte de människor som han begått brott mot och de kan nog inte förlåta honom. Men alla andra, arbetskamrater, hans familj, ja alla som får reda på hans bakgrund, dömer honom för evigt och exkommunicerar honom från all gemenskap. Undantaget är en kvinna som till slut kan älska honom och en terapeut som gör allt för att hjälpa honom. Filmen hade av någon nominerats till en Oscar, men det tystades ner. Hur skulle en film som försöker att förstå en pedofil kunna få ett pris i USA?

Men filmen är i samklang med Jesus ord om att förlåta sjuttiosju gånger. Samhället och dess medborgare ska inte se mellan fingrarna på allvarliga brott men hämnden måste någon gång få ett slut och varje människa har rätt till en upprättelse.

- Åke Jonsson, Tro & Liv 2010

1. V 15–35.
2. Luk 15: 1–7.
3. V17.
4. Matt 16:19, Joh 20:23.
5. 1 Mos 4:24.