Trettonde söndagen efter trefaldighet (årg. 3)

Medmänniskan, Matt 7:12 (årg. 3)

I ett av sina mest kända och minst originella uttalanden, tar Jesus ett samlat grepp om hela Gamla testamentet, och formulerar en regel som är lätt att slå hål på och svår att leva efter. Inför texten Efter att Judas Mackabaios och hans upprorsmakare befriat Israel från grekisk överhöghet c:a 165 f Kr1, återvände mer än 100 000 judar från Babylonien. Med sig förde de traditioner som präglats av över 400 års bortavaro från templet, och som skilde sig från de sätt att vara jude som etablerats i Jerusalem efter att templet åter- uppbyggts c:a 516 f Kr.2

I stället för att samlas i templet skaffade de lokala samlingslokaler, synagogor,(3) där de bad, läste ur lagen och profeterna och lyssnade till predikan. Uppgiften att leda de olika momenten delade de upp mellan dem som samlats till möte, och därmed behövdes inga präster och leviter. För att ansvara för ordningen i lokalen utsåg de synagogföreståndare,(4) och för att undervisa de andra, så att vem som helst skulle kunna leda i bön, läsa text, översätta den från hebreiska till arameiska och predika, utsåg de lärare – rabbiner.

Alla barn mellan sex och tio år samlades regelbundet i synagogan för att lära sig de fem Moseböckerna – utantill. De bästa eleverna fick fortsätta studera tills de var fjorton år och kunde resten av Gamla testamentet, från Josua till Malaki – utantill. De bästa av de bästa sökte sig därefter till en rabbin och bad att få bli hans personlige lärjunge, för att följa honom vart han gick, se allt han gjorde, höra allt han sade, samtala med honom – och för att en dag bli precis som han.

De främsta rabbinerna vägledde de övriga i hur skrifterna skulle tolkas, hur olika bud skulle vägas mot varandra, och hur de skulle omsättas i praktisk handling. En uppsättning sådana tolknings- och levnadsregler kallades för ett ok. Att välja att leva efter en viss rabbins undervisning kallades att »ta på sig hans ok«.(5) De flesta rabbinerna undervisade enligt någon känd rabbins ok, vilket kallades att undervisa »i den rabbinens namn«.(6) Den rabbin som ville undervisa i sitt eget namn sökte först stöd från andra etablerade rabbiner, som lade sina händer på honom och intygade hans rätt att tolka skrifterna.(7)

De två stora auktoriteterna på Jesu tid var rabbinerna Hillel och Shammai, som levde till år 10 resp 30. Talmud berättar att en hedning en gång vände sig till Shammai och ville konvertera till judisk tro på villkor att Shammai kunde lära honom hela Torah medan han stod på ett ben. Shammai drev iväg honom med en måttstock. Mannen gick vidare till Hillel, som sade: »Det som är dig själv förhatligt, skall du inte göra mot din nästa.8 Detta är hela Torah. Det övriga är förklaringar. Gå och läs!«

Att rabbiner fick frågor om lagtolkning(9) var vanligt. Att då tolka lagen så att något var förbjudet kallades att binda det. Att tolka det som tillåtet var att lösa det.(10) Vanliga tvistefrågor var om de döda skulle uppstå(11), och vilka som skulle räknas som någons nästa.(12) Den som ville ha en introduktion till en rabbis ok ställde frågan »Vilket är det största budet i lagen?«(13)

I bergspredikan framträder Jesus som en rabbin som undervisar i eget namn. Han binder vrede,(14) åtrå,(15) skilsmässa,(16) alla former av eder(17) och hämnd.(18) Som vår nästa räknar han till och med våra fiender.(19) Han undervisar om hur vi ska ge allmosor, be och fasta,(20) och lär oss prioritera.(21) hantera andras fel och brister,(22) ta uteblivna bönesvar(23) och känna igen falska profeter.(24) Omedelbart efter att ha försäkrat att vår fader i himlen ska ge det som är gott åt dem som ber honom, säger Jesus: »Alltså: allt ni vill att människorna ska göra er, gör det gentemot dem också – för detta är lagen och profeterna.« Detta kan ses som en syntes av hans predikan, för sedan försäkrar han att hans väg är smal, trång och svår att finna,(25) men pålitlig som hälleberget självt.(26)

Jesus gör en Hillel, och sammanfattar Torah i femton ord. Men medan Hillel låter bibeln handla om att undvika det onda, ber Jesus oss att göra det goda. Han nöjer sig inte med det nödvändiga eller det viktigaste – allt vi önskar ska göras, ska vi också göra. Han undviker termen nästa genom att tala om människorna – hela världsbefolkningen. Och hans sammanfattning omfattar inte bara lagen, utan även profeterna – hela Gamla testamentet. Sammanhanget ger en tydlig koppling: Vi som vill ta emot det goda av Fadern, har också ett ansvar för att ge det goda åt andra.

Inför kyrkoåret

Trettonde söndagen efter trefaldighet infaller vid den tid på året då alla våra aktiviteter har återupptagits efter sommaruppehållet, och är den söndag som infaller närmast den internationella fredsdagen den 21 september. Tillsammans med nr 4, 9, 17 och 21 tillhör den de etiskt orienterade söndagarna efter trefaldighet. Den 18 september är Chiles nationaldag, Greta Garbos födelsedag och Dag Hammarskjölds dödsdag – kort sagt en ovanligt bra dag att tala om internationella relationer och om konsten att hålla sams på skolgården.

Temat Medmänniskan kan sägas vara en kristen modernisering av det bibliska begreppet min nästa. När Mose ber oss älska vår nästa som oss själva(27) inkluderar han explicit invandrarna.(28) Detta tilllämpas, fast baklänges, när profeten Jeremia,(29) som förutsagt att Jerusalem ska falla i kriget mot babylonierna, blir kastad i en gyttjefylld brunn av några upprörda åhörare. Med fara för eget liv går då Eved-Melek, en afrikansk invandrare, till kungen och ber att få rädda hans liv.

Att Jesus utvidgat nästa-begreppet till att omfatta även våra fiender tar Paulus(30) fasta på, när han betonar värdet av att tillgodose våra fienders behov och önskningar.(31) Varje oförrätt vi drabbas av är en frestelse att bemöta ont med ont. Då är det gott att bli på mind om att hämnden, hur rättvis den än är, inte är vår uppgift, utan Guds.(32) Dagens psaltarpsalm(33) är på samma linje: det är Herren som ger de förtryckta deras rätt. Orden i v 4, han räddar mig från graven, passar i Jeremias mun, och fortsättningen från v 9, han går inte ständigt till rätta med oss, är en god komplettering av Jeremias teologi, där babyloniernas erövring av Jerusalem är en konsekvens av israeliternas brott mot förbundet med Gud.(34) V 2, Lova Herren, min själ, minns allt det goda han gör, är en god levnadsregel, som på ett utmärkt sätt kompletterar den gyllene regelns etiska undervisning.

Inför predikan

Det är inte svårt att slå hål på den gyllene regeln. Ta kvinnan på äldreboendet, som behöver hjälp med att borsta tänderna – ska hon erbjuda personalen samma tjänst? Ta den tonårskille som inget hellre vill än att få ligga med en kvinna – hur ska han bemöta människor? Immanuel Kant frågade sig om en domare kan döma någon till ett straff, som han inte själv skulle vilja avtjäna. George Bernard Shaw tyckte att en bättre regel vore: »Gör inte mot andra som du vill att de ska göra mot dig. Ni kanske inte har samma smak.« Karl Popper ville göra tillägget att, när så är möjligt, göra mot andra så som de önskar. Som Jesus har formulerat den, förutsätter den gyllene regeln ett någorlunda jämlikt, ömsesidigt förhållande – samt att vi sätter oss in i medmänniskans situation och tänker ett extra varv innan vi handlar. Uppskattar vi att få hjälp med sådant vi klarar bättre själva? Vill vi att människor ska ta hänsyn till våra önskemål? Om jag var i hennes situation, vad skulle jag önska då? Om jag handlar på det här sättet mot den här människan, hur påverkar det andra människor, och vad skulle jag önska i deras situation? Ställer vi de rätta följdfrågorna täcker vi in många fall där en blind tillämpning av den gyllene regeln leder fel. Heltäckande blir det säkert inte, men det kan vi heller inte begära. Vill vi forma ett mer fullständigt etiskt system, bör vi rimligtvis lämna sammanfattningen bakom oss och läsa resten av texten – det Hillel kallade »kommentarer«. Den gyllene regeln utmärks inte av sin ofelbarhet, utan sin räckvidd. Allt vi önskar, och alla människor täcks av den. Det är inte lätt att leva upp till ett så fullständigt ansvar för hela mänskligheten. Det är inte en rättfärdighet att leva i, men väl en att hungra och törsta efter!(35) Som alltid när vi predikar ett etiskt budskap, gäller det att sätta förkunnelsen i rätt perspektiv. Den gyllene regeln sammanfattar inte allt som står i bibeln. Att vara kristen är inte att leva efter den. Den är ingenting Jesus kräver av oss. Den ger inte evigt liv. Den är inte grunden för den kristna tron. Den gyllene regeln sammanfattar bibelns etik. Den är en bra tumregel för den som vill sträva efter att bli en människa som bidrar mer till lösningarna på världens problem än till själva problemen. Den är en god måttstock för att mäta sin egen rättfärdighet – och inse att vi aldrig håller måttet, utan alltid behöver Guds nåd(36). Och med Guds nåd kan vi fortsätta att följa den så gott vi kan.

Detta är det som den lutherska Konkordieformeln kallar lagens tre bruk: »för det första för att bevara en yttre ordning gent emot den råa och ouppfostrade hopen, för det andra för att föra människorna till kännedom om sin synd och för det tredje för att giva dem, som blivit pånyttfödda, men vilka köttet ännu vidlåder, en säker regel, efter vilken de skola ställa och rätta sina liv.« Jesus använder uttrycket »lagen och profeterna« på ytterligare tre ställen i Matteusevangeliet. Två gånger(37) kallar han dem förutsägelser, som han har kommit för att uppfylla.(38) Gamla testamentet är inte bara lag och etik, utan också berättelsen om Guds handlande genom historien. Läser vi den tillsammans med Jesus, kan texten öppna sig, så att vi ser vad som står om honom överallt i skrifterna.(39) Det sista stället(40) är en god parallell till gyllene regeln, när Jesus introducerar sitt ok genom att lyfta fram två bud. Dels budet att älska sin nästa som sig själv,(41) men också budet att älska Gud, av hela sitt hjärta, själ och förstånd. Etiken är viktig, men relationen till Gud är avgörande. Lova Herren, och minns allt det goda han gör!

- Carl Johan Berglund, Tro & Liv 2011 

1. 1 Mack 4:28–55.
2. Esra 3:8; 6:15ff.
3. Luk 4:15; 4:16ff; 4:31ff; 4:44; Apg 9:20; 13:5; 13:14ff; 14:1; 17:1; 18:4; 18:19; 19:8.
4. Matt 9:18; Luk 13:14; Apg 13:15; 18:8; 18:17.
5. Matt 11:29f; Apg 15:11f.
6. Apg 4:7–18.
7. Matt 3:11; 21:23–27.
8. Jfr Tobit 4:15, Obadja 15.
9. Matt 12:10; 15:2; 18:21; 19:3; 19:6; 22:23ff.
10. Matt 16:19; 18:18.
11. Matt 22:23ff; Apg 23:8.
12. Luk 10:29.
13. Matt 22:36.
14. Matt 5:21ff.
15. Matt 5:27ff.
16. Matt 5:31f.
17. Matt 5:33ff.
18. Matt 5:38ff.
19. Matt 5:43ff.
20. Matt 6:1–21.
21. Matt 6:24–34.
22. Matt 7:1–5.
23. Matt 7:7–11.
24. Matt 7:15–23.
25. Matt 7:13f.
26. Matt 7:24ff.
27. 3 Mos 19:18.
28. 3 Mos 19:34.
29. Jer 38:7–13.
30.Rom 12:16–21.
31. Ords 25:21f.
32. 3 Mos 19:18; Ps 94:1; Jes 1:24; 35:4; Jer 15:15.
33. Ps 103:1–6.
34. Jer 34:8–22.
35. Matt 5:6.
36. Rom 3:23f.
37. Matt 5:17; 11:13.
38. Luk 18:31; 24:25–27,44–47; Joh 1:17; 1:45.
39. Luk 24:27.
40.Matt 22:37ff.
41. Jfr Rom 13:8f; Gal 5:14.