Annandag jul (årg. 3)

Martyrerna, Matt 10:32–39 (Årg. 3)

Ett levande språk förändras. Ord blir gammalmodiga och faller ur bruk. Andra ord lånas in och berikar kommunikationen. Många ord har mer än en betydelse, innebörder som inte alltid är kända för den som brukar dem. För den kristna kyrkan har det alltid varit naturligt att låna ord och fylla dem med nytt innehåll. Men vi har också exempel på det motsatta, när ord som »frälst« eller »mässa« fått en delvis annan mer sekulär användning.

Ordet »martyr« hör kanske till ett av de senaste kristna ord som fått en annan, ny betydelse. Martyrer associeras snarare med händelserna den 11 september än det kristna firandet den 26 december. Etymologiskt tog den kristna kyrkan upp ett ord med betydelsen »att ha i sinnet« eller »att vara angelägen« och gav det innebörden »avlägga vittnesbörd«. De tidiga kristna martyrerna användes om människor som gav sitt liv i konsekvens med sin övertygelse. Idag används det inte sällan om människor som tar egna och andra människors liv utifrån sin religiösa tro.

I vilket fall blir annandagens firningsämne kontroversiellt. Den kristna kyrkan har i hela sin historia haft en strävan efter att förkunna evangelium i ord och handling till ett vittnesbörd för alla folk. Av en del har detta uppfattats som otillbörligt proselytmakeri, av andra har det uppfattats som räddningen för enskilda individer och hela samhällen. I vilket fall väcker ordet martyria konflikt och debatt, en naturlig följd av inkarnationens verklighet. Det har satt sina spår i världshistorien att Gud föddes som människa och vandrade i vår mitt.

Inför texten

I Matteusevangeliets tionde kapitel möter vi det så kallade utsändningstalet. Evangelisten har komponerat ihop ett antal utsagor av Jesus till en sammanhängande enhet på temat mission, vittnesbörd och förföljelse. Talets förhistoria (Matt 9:35–37) har tydliga likheter med de verser som föregick Bergspredikan (Matt 4:23–25). Jesus har vandrat omkring där människorna bor, undervisat i synagogorna, förkunnat evangelium om Guds rike och botat de sjuka. I bergspredikan undervisade Jesus sina lärjungar om livet i riket, i utsändningstalet ger Jesus ramar och förhållningssätt till lärjungarnas sändning.

Utsändningstalets innehåll är inget särstoff utan återfinns även i de andra evangelierna. De bygger på tidiga källor och uppgifter om de första lärjungarnas uppdrag. Talet inleds med att ge de tolv lärjungarna apostolisk legitimitet. Uppdragets räckvidd i detta första skede begränsas till »de förlorade fåren i Israels folk«, men vi anar att detta bara är ett pilotfall inför fortsättningen. Uppdragets innehåll bygger på en kontinuitet med Jesu egen sändning, att med ord och gärningar visa på Guds rike. Liksom deras Mästare mötte och skulle komma att möta motstånd och lidande, var inte heller lärjungens lott någon annan.

Men när detta är sagt betonar Jesus att lärjungarna inte ska frukta det eventuella motstånd de ska komma att möta. Återigen kommer »himlens fåglar« från bergspredikan till användning som illustration för den bekymmerslöshet Jesus anbefaller sina utsända. Talet får en eskatologisk klangbotten när Jesus går vidare med att jämföra den kroppsliga döden med den andliga eller den andra döden. Den Gud som tar vård om sparven tar också vård om himmelrikets budbärare.

Liksom i bergspredikan inskärper Jesus himmelrikets socialt subversiva karaktär. Inte ens nära familjeband får komma mellan lärjungarna och deras Mästare. Detta har ofta förståtts och tillämpats på Gudsriket i dess eskatologiska fullkomning, där familjebanden slutligt skall vara upplösta i den stora skaran inför Lammets tron. Men inte sällan har man också sökt tillämpa detta reellt inom tidens och rummets gränser. Det starka symbolspråket; svärdet, kärleken och korset, har medfört svåra gränsdragningar som i extrema fall medfört sekterism och stort mänskligt lidande. Men ingen kan undgå att se att Jesus med sin undervisning sätter det starka sambandet mellan Fadern och Sonen som en modell också för lärjungarna och Mästaren.

Slutkommentaren på utsändningstalet fungerar dock som en försonande indikation på det eskatologiska hoppet. I bergspredikan talade Jesus om de rovlystna vargarna och den usla frukten, husbygget som skulle visa sin motståndskraft i den yttersta tidens prövning. Där ställdes större krav än att bara säga »Herre, Herre« för att komma in i himmelriket. I Utsändningstalets avslutning ger dock Jesus den andra sidan av myntet: »den som ger bara så mycket som en bägare friskt vatten åt en av dessa små därför att det är en lärjunge – sannerligen, han skall inte gå miste om sin lön.« (Matt 10:42)

Så avslutar Jesus det andra av sina längre tal till lärjungarna. När Jesus nästa gång återkommer i ämnet väljer han att tala i liknelser, till dem som »har fått gåvan att lära känna himmelrikets hemligheter«.

Inför kyrkoåret

Av tradition har annandagarna till de stora kyrkhelgerna reserverats åt sändningen och missionsuppdraget. Inom Svenska missionsförbundet var annandag jul länge en särskild offerdag för mission i andra länder. Det evangelium som mött församlingen efter bön- och fastetiderna vänder sig nu utåt mot världen. Tillsammans med alla heliga i himmel och på jord som tidigare sänts ut att i ord och gärning förkunna himmelriket uppenbarat, inbjuds också vi att sälla oss till den stora skaran av vittnen och martyrer.

Annandag jul har också namnet »den helige Stefanos dag«, en anspelning på episteltexterna från Apg 6:8–15 och Apg 7:55–8:8. Genom att vara den förste kristne som dödades på grund av sin bekännelse har diakonen Stefanos fått en särställning i den kristna kyrkan. Liksom alla andra martyrer har hans dödsdag, eller hans himmelska födelsedag om man så vill, gett avtryck i helgonskildringar och kalendrar. Tillsammans med andra som dödats under förföljelser mot den kristna kyrkan utgör Stefanos det konkreta exemplet på Jesu tidigare undervisning. Det motstånd som Jesus förberett sina lärjungar på tydliggörs i kyrkans historia med martyrernas vittnesbörd och blod.

Episteltexten för tredje årgången (Apg 4:18–31), liksom den gammaltestamentliga läsningen från Mika 7:1–6 tillför ett viktigt perspektiv till martyrhistoriens förutsättningar. Det handlar i dessa fall om personer som ur ett underläge ställs till svars inför andlig auktoriteter som i formell mening är dem överordnade, men som i himmelrikets perspektiv förlorat grunden för sin auktoritet. Martyrskapet är nära förknippat med underlägets perspektiv. Samtidigt kan detta också bli ett kraftfullt maktinstrument i kampen om tolkningsföreträdet. Sett ur ett kyrkohistoriskt perspektiv kan vi gång efter annan se hur utsatta gruppers strävan efter erkännande och legitimitet använts till egna syften, snarare än att stärka den apostoliska och konciliära kristna tron. Att lida för sin tro är inte med automatik en indikation på att man är på rätt väg.

För den kristna församlingens firande på annandag jul blir dock martyrskapet ett nödvändigt korrektiv och en naturlig konsekvens av inkarnationens verklighet. Att Gud föds som människa och delar de utsattas villkor medför att kyrkans uppdrag också är på jorden, bland människor av kött och blod, för att förmedla visionen av en framtid och ett hopp.

Inför predikan

Under Svenska missionsförbundets första decennier dog många av de unga människor som reste ut som missionärer. I Kongo var det främst sjukdomar som skördade medarbetarnas liv. I Hubeiprovinsen i Kina talade man om »martyrdistriktet«, trakten kring Songbu och Macheng, där Otto Fredrik Wikholm och Anders Daniel Johansson mördades den 1 juli 1893. Trots att Svenska missionsförbundet i övrigt var relativt förskonade, exempelvis under Boxarupproret år 1900, blev de personliga uppoffringarna en del av missionsuppdraget. För många innebar sändningen att »svärdet« gick genom den egna familjen, den egna ekonomin och det sociala kontaktnät man tidigare kunnat omge sig med.

För missionsföreståndare Janne Nyrén var de personliga uppoffringarna det drivande motivet när han på 1920-talet skulle motivera till fortsatta missionsinsatser. Lekamlig och andlig nöd i världen möttes av missionärernas kärlek till Kristus och engagemang för sina medmänniskor. Han såg också rent sociala och ekonomiska konsekvenser av arbetet, med bättre hälso- och sjukvård, med skolundervisning och folkbildning och med nystartade kristna församlingar. Svenska missionsförbundet hade framgångar både i den inre och den yttre missionen. Detta skapade ytterligare motiv till att rekrytera och sända ut missionärer och pastorer i tjänst.

Med en större medvetenhet i samhället och i våra församlingar ställs idag frågorna om vad vi kan kräva av varandra. De olika medarbetargruppernas arbetsvillkor har blivit mer och mer reglerade och ingår nu som en naturlig del i en förhandlingsuppgörelse mellan församlingarna och de fackliga organisationerna. Tryggheten för familj, efterlevande och tryggade förhållanden vid olyckor och sjukdom säkras genom obligatoriska och frivilliga försäkringslösningar. Det finns här inga väsentliga skillnader med andra jämförbara svenska yrkesgrupper, möjligen om man bortser från den ganska låga lönenivån som råder inom de flesta kyrkor.

Men om medarbetarnas »uppoffringar« reglerats genom avtal ställs också frågor om lekfolkets engagemang. Samtalen kring »vill vi axla denna kyrka?« syftade ytterst till frågan om hur den kyrka skulle kunna se ut som engagerade unga människor idag. Med vikande medlemstal faller större och större ansvar på den aktiva gruppen i våra församlingar. Myndigheterna ställer också ökade krav på församlingarna inom olika skilda områden, alltifrån sopsortering till brandtillsyn.

I ett internationellt perspektiv kanske de svenska problemen framstår som ganska futtiga, nästintill moraliserande med tanke på att ytterst få av oss med allvar räknar med utgången att förlora livet för vår tros skull. För en hindu eller en muslim som konverterar till kristen tro är konsekvenserna fortfarande ofta socialt utanförskap och risken för våld och trakasserier från omgivningen. Men det är ändå i den svenska kontexten den gudstjänstfirande församlingen möts för att tolka och tillämpa annandagens glada budskap. Vad gjorde då kallelsen och sändningen med oss som människor? Att i predikans tilltal och i förbönens omsorg beröra enskilda människors offerskärvor som värdefulla är ett nog så viktigt erkännande denna dag. För en del av oss har uppoffringarna varit stora, men för få av oss i min egen generation har det medfört det yttersta offret. Men låt oss ändå framgent stanna upp och reflektera över, inte så mycket vad hon eller han gör i församlingen, utan hur jag vill leva mitt liv i kärlek och lydnad till Kristus.

-Hans Andreasson, Tro och liv 2007