Fjärde söndagen efter trefaldighet (årg. 2)

Att inte döma, Joh 8:1–11 (årg. 2)

Texten om Jesu möte med kvinnan som ertappas med äktenskapsbrott är en älskad text. Det förlåtande sinnelag som Jesus uppvisar i berättelsen tilltalar många. Här ställs Jesus i en konfliktfylld situation där många personers integritet står på spel: Jesu egen, kvinnans och de fariséer som har släpat dit kvinnan. Jesus lyckas lösa situationen på ett sätt som ger alla möjligheter att gå vidare.

Inför texten

Som Johannesevangeliet nu är redigerat sker händelsen i samband med att Jesus är i Jerusalem under lövhyddohögtiden. Som vanligt när han är där, hamnar han i en konflikt med det religiösa etablissemanget och när han i sjunde kapitlet går till Olivberget är det efter en häftig konflikt kring sin person. Berättelsen är en dramatisk fortsättning på denna konflikt. Jesus sitter i templet och undervisar då fariséerna kommer med den tillfångatagna kvinnan och vill höra Jesu uppfattning. I tolfte versen är den folkmassa som Jesus undervisade tillbaka, och Jesu undervisning fortsätter som om detta dramatiska skeende inte har inträffat.

Det är alltså inte för att kvinnan skall bli dömd som de tar henne till Jesus. Uppenbart är detta ett försök att snärja Jesus, att få honom att göra bort sig och att förlora sin status bland folket. Fariséerna tilltalar Jesus respektfullt – eller är det inställsamt: »Mästare«? Det konstateras att kvinnan togs på bar gärning vilket betyder att minst två personer måste ha bevittnat brottet för att en dom skall kunna fällas (5 Mos 19:15). Om hon togs på bar gärning måste mannen ha varit där. Var är han nu? Antagligen har kvinnan haft sexuellt umgänge med en annan man än sin make.

Fariséerna konstaterar att Mose föreskriver att sådana kvinnor skall stenas. Detta är förvånande. I Moseböckerna står att om en man ligger med en annans mans hustru skall båda dö (3 Mos 20:10 och 5 Mos 22:22). Den kvinna som skall stenas är en kvinna som är nygift och inte kan visa att hon är oskuld eller en kvinna som är trolovad och ligger med en man i staden. Men då skall både kvinnan och mannen stenas (5 Mos 22:13–24). Dödstraff finns alltså stadgat i lagen för det denna kvinna har gjort, men inte att det skall ske genom stening.

Då fariséerna sagt detta har fällan slagits igen. Svarar Jesu ja på frågan om stening sätter han sig upp mot de romerska myndigheterna och svarar han nej går han mot Mose lag. Vad Jesus än säger får fariséerna något att anklaga honom för. Jesus säger ingenting. Han böjer sig ner och ritar på marken med sitt finger. Vad skrev Jesus på marken? Skrev han ner fariséernas egna synder? Anslöt han sig till en antik tradition att som domare först skriva ner sitt domslut för sig själv? Gav han en hälsning till kvinnan? Gav han bara sig själv och andra tid för eftertanke? Vi vet inte. Spekulationerna om detta är många.

Fariséerna står på sig. De vill ha ett svar. Jesus svarar: »Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne«. Jesus säger inte »får« eller »kan« utan »skall« kasta första stenen. På det sättet kan Jesus både vara lojal med Mose lag och bereda en möjlighet för förlåtelse av kvinnan. Med sitt svar anknyter Jesus till sina ord i bergspredikan: »Döm inte, så blir ni inte dömda« (Matt 7:1). Vi kan jämföra med vad Paulus skriver i Romarbrevet där han i början av andra kapitlet konstaterar att det inte finns något försvar för den som dömer för med sin dom över andra dömer han/hon sig själv. I Femte Mosebokens trettonde kapitel diskuteras vem som skall kasta första stenen i samband med att en profet eller drömtydare som uppmanat folket att dyrka andra gudar än Herren skall stenas. Den som skall kasta första stenen är vittnet till förseelsen (5 Mos 13:9).

När Jesus har sagt sina ord böjer han sig ner igen och fortsätter att rita på marken. Han lämnar över händelseskeendet till den som känner sig manad av Jesu ord att kasta första stenen. I det som följer är Jesus och kvinnan utlämnade åt fariséerna. Men Jesu ord har gjort fortsättningen ohållbar för de männen. Det blir de själva som skulle hamna i en ohållbar situation om de skulle vilja fortsätta konflikten. De som först inser hur ohållbar situationen har blivit är de äldsta männen i samlingen. De går därifrån och följs så småningom av de yngre. Precis som Jesus blev passiv när han böjde sig ner och ritade på marken blir männen passiva. De går och Jesus och kvinnan är ensamma kvar.

Då bryter Jesus det till synes inåtvända beteendet han har haft. När Jesus för första gången i texten tar initiativ till ett samtal är det med kvinnan. Han tittar upp på henne och ställer två frågor: »Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?« Jesus tycks förundrad över att männen är borta och att ingen har dömt henne. Är det en äkta undran eller är det frågor som han ställer av retoriska skäl till kvinnan för att hon skall vara den som tolkar sin egen livssituation? Kvinnan svarar inte på den första frågan. Hur skulle hon veta vart männen tog vägen. Men den andra frågan vet hon svaret på. Hon säger »Nej, Herre«.

Nu är det ett möte mellan Messias och kvinnan som har tagits på bar gärning då hon begick en synd. Jesus var den som var utan synd, den som enligt de ord han själv uttalat skulle ha kastat första stenen. Men han gör som männen. Jesus dömer henne inte. Hon får sin frihet. Hon får gå och gör det med uppmaningen att inte synda mer. I texten ser vi hur fyra relationer samspelar med varandra. Vi har Jesu relation till folket som han undervisade. De blir avbrutna av fariséerna som vill driva sin konflikt vidare med Jesus. De gör det genom att visa sin konflikt med kvinnan som har blivit gripen, anklagad för att vara äktenskapsbryterska. Jesus går inte in i någon av konflikterna, utan beter sig passivt, men ändrar sig när de insisterar med sin fråga. Då konstaterar han hur konflikten borde lösas, genom att den av fariséerna som är utan synd skall kasta första stenen. Genom detta svar inleds en process som vid det tillfället bryter upp konflikterna mellan Jesus och fariséerna och mellan fariséerna och den anklagade kvinnan. När Jesus och kvinnan är ensamma, talar de med varandra och kvinnan får en möjlighet till att gå vidare efter en säkert mycket omskakande upplevelse. När allt är över fortsätter Jesus att undervisa folket. Dessa fyra relationer vävs samman i ett dramatisk skeende där Jesus har huvudrollen trots att han är förvånansvärt passiv och förefaller sluten inom sig själv. Hur påverkade detta folket som lyssnade på Jesu undervisning? Hur påverkade fariséerna och hur förändrades kvinnans liv. Om allt detta kan vi spekulera. Ytterligare en grupp fanns säkert med, utan att nämnas i texten, och det är Jesu lärjungar. Eftersom texten finns i evangelietraditionen får vi förmoda att de fanns där. Hur påverkade denna dramatiska händelse deras bild av Jesus?

Inför kyrkoåret

Texten har en nyckelställning i de evangelietexter som talar om denna söndags tema. Kanske är detta en av de evangelietexter som på det mest dramatiska sättet talar om att Jesus inte kommer med dom, utan med förlåtelse. Textens starka inre dramatik, som står i kontrast till Jesu passiva och inåtvända sätt att förhålla sig till det dramatiska skeendet, laddar upp texten på ett speciellt sätt. Alla de tre texterna som är föreslagna för denna söndag visar hur lätt det är att domsmakt leder till förtryck. Den som har makt att döma har ett oerhört ansvar och löper därmed en oerhörd risk. En vers väl värd att reflektera över finns i Galaterbrevet: »[O]m någon ändå skulle ertappas med en överträdelse skall ni som är andliga människor visa honom till rätta, men gör det med ödmjukhet, och se till att du inte själv blir frestad« (Gal 6:1). Den texten talar också om den andliga risk den löper som har ansvaret att visa en person som felat till rätta. I den situationen kan man falla för en frestelse att ta i för hårt, att vara för dömande och att säga ord som slår tillbaka på en själv.

Onda handlingar begås i vår värld, och för att skydda dem som drabbas behöver vi ibland tala om det som görs fel. Men hur gör vi det utan att döma? »Det finns bara en lagstiftare och domare, han som kan rädda och förgöra. Men vem är du som dömer din nästa?« (Jak 4:15) Hur kombinerar vi att ärligt benämna felaktigheter med det sinnelag som Jesus lär sina lärjungar att ha?

Inför predikan

Vi är Jesu lärjungar som genom evangeliets vittnesbörd är med om denna dramatiska händelse. Vi har egentligen inte så mycket kunskap om det som hände. Många av luckorna får vi söka fylla med vår fantasi och pröva: Kan det ha varit så här? Vi kan fundera om hur de olika personerna i dramat tänkte och kände och bevekelsegrunderna varför de handlade på ena eller andra sättet. Men framför allt kan vi identifiera oss med lärjungarna och huvudfrågan för dem, vad denna händelse berättar om Jesus och om oss som vill vara hans vänner, är också vår huvudfråga.

Jesus hamnar i konflikter med ett politisk och ett religiöst etablissemang. Jesus är ingen oproblematisk medborgare för dem som har makten. Jesus benämner synd, ondska och destruktivitet vid sina rätta namn och har en lojalitet med de etiska regler Gud har givit i lagen. »Lagen är alltså helig och budordet heligt, rättvist och gott« (Rom 7:12). Denna lojalitet innebär inte en rigid hållning till lagen. Liksom sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten (Mark 2:27), så finns lagen som en och ett stöd hjälp för människorna, inte som en börda.

Att inte döma är inte bara att passivt låta bli att döma. Det kräver en aktiv handling: att förlåta. Jesus vill förlåta och upprätta utan att fördenskull släta över och inte se syndens allvar. Eftersom vår synd är en av de faktorer som står i vägen för vår räddning från det onda, har Gud i Jesus Kristus gjort syndernas förlåtelse till vägen till vår frälsning. Det är genom att ta emot syndernas förlåtelse som jag får frid med Gud och bli ett Guds barn.

För att kunna ta emot Guds förlåtelse behöver vi kunna förlåta andra. Det är därför vi i Herrens bön ber om syndernas förlåtelse. På samma sätt som vi vill att Gud skall förlåta oss våra skulder, vill vi förlåta dem som står skuld till oss. Att kunna ge förlåtelse är en förutsättning för att kunna ta emot förlåtelse. I gemenskapen runt Jesus finns vi som har upptäckt att vi behöver hans förlåtelse. Vi är en grupp av förlåtna syndare. För att kunna göra det behöver vi öva oss i att ha Jesu sinnelag (Fil 2:5).

Ibland säger vi att något är glömt och förlåtet. Uttrycket är paradoxalt, därför att förlåtelsen bygger på glömskans motsats nämligen att minnas. Det är genom att komma ihåg det som har blivit fel och minnas hur det skadade andra och därmed sig själv, som en person kan bli påmind om att hon/ han behöver be om förlåtelse. Kan den som drabbas av det som felats och få ett nytt förtroende för den som ber om förlåtelse, så kan hon/han ge förlåtelse. Ett sådant skeende kan förvandla både den som bad om förlåtelse och den som gav det.

Mötet med Jesus den där dagen i templet förvandlade många av dem som var där: kvinnan, fariséerna och de i folket som lyssnade på Jesu undervisning och bevittnade denna händelse. Jesus agerade både genom att tala till fariséerna och till kvinnan, och genom att verka passiv, genom att skapa ett rum för reflektion och eftertanke. Lärjungarna bevittnade detta och kunde märka hur Jesu berörde människors liv bara genom sin närvaro. Det lärde dem och oss något om vår Gud och vår tro. Att leva i gemenskap med den treenige Guden är att leva med en Gud som berör, förvandlar och upprättar människor

I texten finns ett bibliskt mönster. Det finns en relation, den bryts sönder, med Guds hjälp försonas den och det kommer ut något ännu bättre av detta skeende. Berättelsen sammanfattar hela bibeln. Det börjar i en Edens trädgård, där sker syndafallet. Kristus försonar människan med Gud och genom denna försoningsgärning kommer vi inte tillbaka till trädgården, utan det slutar i något ännu mer fantastiskt, det himmelska Jerusalem.

Det står inte i texten att det blev något ännu bättre än det som var förut för dem som fick uppleva försoning i samband med händelsen i templet. Men vi får tro att det blev så därför att det är den frukt av Guds försoning som vi har lärt känna. Det är det fantastiska med Jesus som inte kom till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom (Joh 3:17). Guds förlåtelse förvandlar och förnyar oss. Genom det befrias vi att leva våra liv med hopp och glädje mitt i tillvarons trasighet. Det är trons innersta hemlighet.

- Arne Fritzson, Tro & Liv 2007