Nionde söndagen efter trefaldighet (årg. 1)

Goda förvaltare, Matt 25:14–30 (årg. 1)

Från tonårs- och konfirmandtiden har jag ett minne av att vi skulle dramatisera texten om mannen som reste bort en längre tid och som därför anförtrodde sin egendom till några förvaltare. Den som skötte uppgiften bra blev belönad och den som förskingrade egendomen fick sitt straff. I dramats form använde vi oss av olika människoöden och illustrerade spontant anledningen till varför det i slutet blev som det blev. Det fanns något rättvist över utgången: den som agerar rätt och trofast får sin belöning och den som inte gör det får sitt straff. För den som gör det rätta kommer möjligheterna att öppna sig mer och mer, medan den som gör orätt också kommer att förlora det hon eller han trots allt har.

Det är inte svårt att finna paralleller till denna tolkning i vilken omvärldsanalys som helst, alltifrån förhållanden för den som kan spekulera på börsen i kontrast med den som tvingas till mer och mer ockerbetonade långivare för sin ekonomiska överlevnad. Breddar vi till det globala perspektivet har vi många gånger hävdat skuldavskrivning för de fattiga och solidaritet från de rika länderna. De urgamla vishetsorden gäller än idag: Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har. Världen var inte alls så rättvis som vi som tonåringar gärna ville ha den till när vi motiverades till kamp mot orättfärdigheten i alla dess former.

Men då kommer givetvis också frågan, hur får vi den här aktuella berättelsen att stämma överens med den bild vi gärna vill ha av Gud: som rättvis och delaktig med alla utsatta, sårade och sörjande i världen? Hur kan vi förena bilden av Kristus som tillrättavisar den rike ynglingen för hans rikedom, med den hårde mannen som kräver den uppenbart lojale, om än inte särskilt ekonomiskt förslagne, förvaltaren på hans räkenskap och dömer honom till evig grämelse?

Inför texten:
En liknelse med framtiden i åminnelse

Berättelser om en rik man som reser bort och anförtror den löpande skötseln av vingårdar eller annan egendom åt några av sina förvaltare, utgör några av de vanligaste liknelserna i bibeln, men är också vanliga i judiska och gnostiska texter. De kan vara mer eller mindre allegoriserande, i betydelsen att man kan läsa in samtida personer eller grupper i berättelsen, och bilda sig en uppfattning av hur det kommer att avlöpa i framtiden. Men liknelserna kan också vara mer paradoxala, framtiden blir inte alls som man hade förväntat sig. Matt 25:14—30 hör till den senare gruppen.

Inledningen är traditionell och låter oss förstå den yttre ramen för berättelsen: en man reser bort och fördelar ansvaret för förvaltningen av sin egendom till några utvalda tjänare efter deras förväntade förmåga. I överförd bemärkelse anar vi att det inte bara handlar om några personer långt borta, utan om oss vanliga människor och hur vi lever våra liv i evighetens perspektiv. Hos Matteus blir detta extra tydligt med tanke på de två andra liknelser som omger just denna text: de tio brudtärnorna och skiljandet av får och getter. Vet vi dessutom att texten ingår i det vi kallar det eskatologiska talet är vi väl insatta att följa den fortsatta utvecklingen av berättelsen.

Berättelsen låter oss följa förvaltarnas strategier under sin herres frånvaro. Den som fått mest att förvalta tjänar genom sin affärsverksamhet in en lika stor summa och även den andra personen lyckas väl i sin förvaltning. Den som avviker från mönstret är den tredje personen, han använder sig av den värdebeständiga metoden att gräva ner sitt pund, som i oroliga tider både förr och senare ändå varit ett sätt att säkra skatter från främmande härar, tjuvar och plundrare. Efter en lång tid kommer tjänarnas herre tillbaka och kräver att var och en av dem ska redovisa sin förvaltning. Det eskatologiska domslutet går mot sitt avgörande.

I det tidigare avsnittet 24:45–51 har utgången av domslutet avgjorts utifrån om tjänaren var vaken och aktsam eller lat och förtryckande. När vi kommer till 25:19–30 framträder här ett annat mönster. Detta förstärks inte minst genom den både repeterande och grundliga framställningen av vidtagna åtgärder och motiv. Detta blir naturligtvis av största intresse när det gäller den tredje mannen: han som trots sina helt legitima åtgärder blir dömd till utanförskap.

Skillnaden för den tredje mannen bygger på dennes förståelse och beskrivning av sin herre. Han beskriver honom som hård, krävande och som en som väcker rädsla. I sitt svar anknyter mannen därför till sin tjänares beskrivning: du visste allt detta men gjorde ändå inget. I Lukas 19:11–27 upprepas samma beskrivning av den oduglige tjänarens ursäkter. Även här förutsätter mannen att tjänaren hade kunnat förvalta tillgångarna bättre, exempelvis genom att förränta dem genom inlåning på en bank.

Dan Otto Via Jr har föreslagit att liknelsen kan förstås utifrån tjänarens förlust av framtiden, något som den återvändande herren bara har att konstatera. Tjänaren kan inte använda sin frihet och ta ansvar för sitt förvaltarskap, utan låser sig i rädsla för framtiden: Genom att se sig som ett offer blir tjänaren ett offer, föreslår Via. Bernard Brandon Scott lägger till en dimension av liknelsen genom att hävda att den också ifrågasätter den tredje tjänarens konventionella förvaltning. Genom att vara rädd och enbart tillgripa konventionella metoder låser den tredje tjänaren sin egen framtid.

Liknelsen passar på detta vis in i det vidare perspektivet hos liknelserna i det eskatologiska talet hos Matteus. Berättelserna skakar om de invanda perspektiven för framtiden och fungerar i nuet som en åminnelse över den framtid som riskerar att gå förlorad. Redan i detta nu kan framtiden vinnas och människan lyftas ur defaitism och hopplöshet. Redan i detta nu kan människan genom Guds nåd och goda vilja leva ett annorlunda liv.

Inför kyrkoåret:
Förvaltarskap i en motsägelsefull värld

Vid en första anblickkan söndagens tema om förvaltarskap förefalla tämligen okomplicerat, bitvis reducerat till kategorier om gott eller dåligt förvaltarskap. Sett ur ett vardagligt perspektiv ligger tolkningar i den riktningen nära till hands. Vi är vana vid att samtala och sträva efter att hushålla med tid, pengar och ändliga resurser för att om möjligt maximera nyttan med våra mänskliga företag. Det är lätt att vi överför detta i en andlig bemärkelse, gärna med moraliska och värderande övertoner.

Två evangelietexter från Lukas är valda till de övriga årgångarna. Den ena texten är tydlig i uppmaningen att fullfölja sitt förvaltaruppdrag även om husets herre inte är där. Den andra texten komplicerar förvaltarskapstanken genom att en ohederlig förvaltare får beröm för ekonomiska oegentligheter. Båda dessa texter har eskatologisk prägel och sätter livet på jorden i ett evighetsperspektiv. Tiden här och nu blir något av ett test inför den dag när Himmelriket kommer åter i sin fullhet. Det är inte självklart med moraliska slutsatser av texterna utan liknelserna fokuserar mer på att i detta nu leva sitt liv med ett evighetsperspektiv.

Den gammaltestamentliga texten lyfter fram människans plats och ansvar för hela Guds skapelse. Den sätter ramar för hennes liv på jorden och ger detta liv dess rätta plats, inte minst med bakgrunden av vilodagen. Denna urtext utgör grunden för hela den bibliska tanken om människans
kallelse, arbete och förvaltarskap. Det är först utifrån den förståelse av Gud och av människan som förmedlas här, som alla de judiska och de kristna tolkningarna får sitt rätta perspektiv.

Episteltexten från 1 Petr 4:7–11 sätter tydligt in just det kristna livet i ett eskatologiskt perspektiv. De aktiviteter som betonas: bön, inbördes kärlek till syndernas förlåtelse, gästfrihet och ömsesidigt tjänande ger en tydlig bild av livet i den kristna församlingen. Här preciseras förvaltarskapstanken i riktning mot de troende som en gestaltning av den nåd de troende fått av Gud. En kristen livsstil efter denna modell förhärligar Gud.

Sammantaget skapar dessa texter en något brokig bild av det kristna förvaltarskapet, framför allt att det inte är alldeles enkelt i teori och tillämpning och att det inte alltid är självklart vad som ska förklaras som gott och vad som ska förklaras som dåligt. Den ena av dagens böner betonar ansvarskänsla och vishet hos oss människor för att kunna ta på oss ett förvaltarskap för allt levandes skull. Den andra bönen lägger betoningen på Gud som anförtror människan sitt rike trots hennes svagheter.

Inför predikan:
Ansvarighet, tillit och nåd

Texten har tidigare utlagts av skribenter i Tro & Liv. Josef Forsling skriver i 3/4:2003 om förvaltarskapet, med fokus på den tredje tjänarens rädsla som en ursäkt för sitt misslyckande. Mot detta ställs möjligheten till ett gott förvaltarskap där vi känner den som gett oss uppdraget som den som också är oss nära.

Björne Erixon antyder i 3/2000 det omöjliga i att sätta förvaltarskapet i relation till någon form av belöningstanke. Kristus kommer, vi har som lärjungar fått gåvor att förvalta; frågan är vad vi gör av detta. Även Erixon är inne på frågor om rädsla och snedvriden gudsbild. Både gåvan och kravet bör finnas med i dagens predikan.

Också Olle Alkholm är inne på människans ansvar och handlande i 3/1997, repriserad från 3/1991. Han jämför förvaltning med förbrukning, frihet och ansvar för någon annans räkning. Den tredje tjänarens rädsla ställs i kontrast mot kärleken som vågar gå utanför de givna konventionerna. Alkholm avslutar med tanken på en fjärde förvaltare, lik mannen i Luk 16:1–8, hade det varit bättre att misslyckas än att inget göra?

Det bör vara rimligt att förkunna människans förmåga till ansvarighet som något givet av Gud, men bara om vi samtidigt gör kopplingar till både tillit och nåd. Ansvar bygger på en ömsesidig tillit, ytterst på en förtroendefull relation. Förr eller senare kommer frågan om vårt förvaltarskap att prövas i ljuset av vår relation till den som gett oss ansvaret, vi kommer på nytt att stå ansikte mot ansikte med varandra. Det är då styrkan i den relationen kommer att prövas: kärlek och nåd eller rädsla för straff. Kan vi redan nu återberätta den kärleken som ger människor tillit och mognad har vi på sätt och vis vandrat i samma riktning som liknelsen i Matt 25:14–30 ytterst syftar till.

- Hans Andreasson – 2006