Tjugoandra söndagen efter trefaldighet (årg.1)

Frälsningen, Matt 23:37-24:2 (årg. 1)

Matteusevangeliet och Markusevangeliet är de evan­gelier som tydligast markerar kontinuiteten mellan Gamla testamentet och Jesu verksamhet. Detta framgår till exempel av att Jesus inte talar om ett nytt förbund i dessa evangeliers nattvards­ texter, till skillnad från nattvardstexterna i Lukasevangeliet och i Första Korintierbrevet. Det gör att Jerusalems tempel och kulten som försiggick där får en speciell betydelse i dessa evangeliers be­rättelse om Jesu sista vecka i Jerusalem.

Inför texten

Templet var ett tecken på Guds närvaro bland sitt folk. Men templet kunde förvandlas till sin motsats: ett tomt skal som påminner om att Guds närvaro har lämnat folket. Denna symbolik möter vi bland annat i Första Kungabokens nionde kapitel, hos Jeremia i tolfte ka­pitlet, och i Hesiekels elfte kapitel.(1) Dessa är alla sammanhang då Gud antingen varnar för konsekvenserna av att svika förbundet, eller beskriver just dessa konsekvenser när folket lämnat förbun­det och dyrkat främmande gudar. Templet blir ett övergivet hus.

Ett tecken på detta andliga förfall är att profeter dödas och dem som sänds till Jerusalem stenas. Orden i v 37 pekar tillbaka på v 34 och 35. I den senare versen talas om hur mycket rättfärdigt blod som utgjutits på denna plats »alltifrån den rättfärdige Abels blod till blodet från Sakarja, Berekjas son«. Den Sakarja som troligen av­ ses är den som omnämns i Andra Krönikebokens tjugofjärde ka­pitel, även om han där omtalas som prästens Jojadas son. Denne Jojada hade en avgörande betydelse för den restaurering av tem­pelkulten som kung Joash genomförde. Men då Jojada hade dött övergav kungen och Judas furstar Guds hus och tillbad ashera­ pålar och avgudar. Då ställde sig Jojadas son, Sakarja, fylld av Guds ande, framför folket och sade: »Så säger Gud: Varför bryter ni mot Herrens bud så att lyckan sviker er? Ni har övergett Herren, därför har han övergett er.«(2) Folket sammansvor sig mot Sakarja och han stenades på order av kung Joash på templets förgård.

Jesu referens till denna händelse under kung Joash tid är av in­tresse därför att det är en av de händelser som leder till att temp­let och tempelkultens andliga betydelse undermineras. Templet är inte längre ett tecken på att Guds närvaro och välsignelser följer folket. När Jesus pekar på denna händelse som en i en kedja av händelser som börjar med mordet på Abel i Första Mosebokens fjärde kapitel och som löper genom näst intill hela den gammal­ testamentliga historien, visar han att han ser folkets respons till ho­nom och hans verk som en fortsättning på denna tragiska andliga utveckling. När folket inte kommer till honom förstärks intrycket av att templet tömts på sin andliga betydelse.

Detta andliga förfall kommer att återspeglas med en viss fördröj­ning i det fysiska förfall som Jesus om talar i de två första verserna i Matteusevangeliets kapitel tjugofyra. Även om templet just då var en byggnad som imponerade på Jesu lärjungar, vilket visas av att de pekar på templet, skall den förvandlas till en ruin. Här anknyter Jesus till gammaltestamentliga profetior.(3) Templets förvandlas från att vara en magnifik byggnad, ett tecken på hur Gud har välsignat sitt förbundsfolk, till en ruin, ett tecken på förfall.

Jesus säger att han vill samla Jerusalems barn, och vi får anta att Jesus därmed avser det gamla förbundets folk. Samma bild­ språk har vi i Bar 5:5 där det står att Jerusalems barn skall komma från öster och väster. En annan parallell finns i Jes 66:11 där Gud skall låta sina barn finna tröst i Jerusalem som en mor tröstar sina barn. Detta är intressant för att i denna Jesajapassage, liksom i vår evangelietext, används en kvinnlig metafor för Gud. Detta är van­ ligt i den senare delen av Jesajaboken.(4)

I v 23:35 citerar Jesus den gammaltestamentliga text som vi för det mesta förknippar med berättelsen om Jesu intåg i Jerusalem.5I Matteusevangeliet syftar detta framåt på domens dag då Jesus skall komma tillbaka och erkännas som Messias av alla.6 Detta till skillnad från textens parallellställe i Luk 13, där det berättas att Je­ sus sade detta innan intåget i Jerusalem, och där en möjlig tolk­ning av detta jesusord är att han skall hålla sig undan fram till den dag då han rider in i Den heliga staden.

En viktig symbol i texten är att Jesus vill samla Jerusalems barn, det gamla förbundets folk, till sig, för att folket inte skall göra om de misstag man gjorde då profeter dödades och de som Gud hade sänt till folket stenades. Jesus skulle kunna skydda folket undan fa­ ror, såsom en höna samlar sina kycklingar under sina vingar, men den möjligheten har folket avvisat, därför att det inte ville, säger Jesus. Genom sina ord markerar Jesus en kontinuitet mellan hur folket avvisat honom och hur de tidigare avvisat andra som Gud sänt till dem genom den gammaltestamentliga historien. På detta sätt understryker Jesus också kontinuiteten mellan hans verksam­ het och de förbund Gud slöt med Abraham och med hela folket på Sinaiberg.

Texten aktualiserar kopplingen mellan de två delar som den kristna kyrkan har valt att dela in sin heliga skrift, bibeln, i: Gamla och Nya testamentet. Vi lever i ett kulturklimat där det länge varit accepterat att tala om en dramatisk skillnad mellan bibelns båda delar och där Gud framställs som väsentligt mer kärleksfull och sympatisk i Nya testamentet än i det Gamla. En sådan läsning är grovt missvisande och mycket orättvis mot det Gamla testamen­tet. Om man väljer att göra de bibelställen där Gud är hård och dömande till typiska för det Gamla testamentet och de samman­ hang där Gud är kärleksfull till typiska för det Nya, så får man na­turligtvis ett resultat som överensstämmer med den ovan nämnda schablonbilden. Men jämförelsen skulle också göras med omvän­da kriterier och då skulle resultatet bli det rakt motsatta.

Att ett bibelbruk som leder till att Gamla testamentet misskredi­teras behöver stävjas på alla sätt är nödvändigt av flera skäl. För det första krävs detta för att vi skall ha en realistisk och respektfull syn på den tro som våra medmänniskor som har en mosaisk tro har. I den kristna kyrkan finns en skrämmande historia av antijudisk­het som vi behöver ha aktuell och varje tendens till att detta skall upprepas behöver uppmärksammas och stävjas. För det andra får man en helt skev bild av kristologin om man inte har en stor
känslighet för hur nära Jesus kände sig den tradition som Gamla
testamentet förmedlar.
I Gamla testamentet ser vi hur Gud söker komma nära den mänsklighet som genom syndens inträde i världen skiljts från Gud.

Jesu person och verk måste förstås som en fortsättning på detta gudomliga handlande. Jesu verk står inte i motsats till det Gud gör i Gamla testamentet, utan tvärtom fullföljer det. Dock fullbordas inte Guds frälsningsverk i den berättelse som Nya testamentets evangelier förmedlar. Slutet har ännu inte skett. Bibeln pekar framåt mot parusi, mot Jesu återkomst och den yttersta domen som den punkt i frälsningshistorien som fullbordar Guds frälsningsverk.

Inför kyrkoåret

Vissa teologer sammanfattar kristen tro under rubriken »Skapel­ se och frälsning«. Rubriken för denna söndag i kyrkoåret, »Fräls­ningen«, är alltså oerhört omfattande. Det är en utmaning för en predikant att välja ut något bland allt det man skulle kunna om detta enorma ämne för en predikan. De övriga texterna talar om försoningen, om detta förunderliga att det tragiska, det som gör oss ledsna, kan vara vägar till ljus och glädje. Detta löser inte li­dandets problem. Vi får inte veta varför det svåra drabbar män­niskor, men lidandet får en annan dimension som gör att det får en annan betydelse.

Den gripande historien om hur det faktum att Josefs bröders svek, då de sålde honom som slav till Egypten, blev början till en händelsekedja som ledde till att Josefs familj överlevde en miss­ växt, berättar om hur Gud kan vända det onda till någon gott. Jo­sef sade till sina bröder: »Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott.«(7) Episteltextens uppmaning att de som lider skall över­ lämna sitt liv åt sin trofaste skapare och göra det goda är proble­matisk eftersom den kan användas på ett förtryckande sätt, som ett skäl till att stå ut med förtryck och orättvisor utan att söka en förändring. Att tala om försoning är riskfyllt – det kan missuppfattas – men ändå nödvändigt om vi skall tala om ett kristet förhåll­ningssätt till ondskan och frälsningen.

Inför predikan

I vår tid har vi ofta svårt att tala om ondska. Moderniteten vill ofta reducera ondskan till ett pedagogiskt eller metodologiskt problem. Kommer vi bara på rätt teknik, så löser sig problemen. Men kristen tro talar om ondskan som en kraft som vill förstöra det goda livet, som något vi behöver räddas undan. Vår tids problem att tala om ondska gör att vi har svårt att tala om kristologi överhuvudtaget. Hur talar man om en frälsare när man har svårt att tala om den ondska vi behöver räddas undan?

Jerusalems tempel hade förvandlats från att vara ett mäktigt tecken på Guds närvaro och Guds trohet mot Sinaiförbundet, till ett tomt skal, en ruin som påminde folket om det som de hade förlorat. Jesus vill samla folket och skydda det, men de ville inte. I stället för att samla folket går Jesus ensamhetens väg, dömd och utstött, som en brottsling vandrar hand mot sitt lidande och sin död. Där fullbordas försoningsverket, där vinns frälsning åt oss. En gång skall Jesus komma tillbaka och då skall alla säga: »Välsignad är han som kommer i Herrens namn!« Det skall bli en stund som ser ut som en triumf, men den triumfen är en frukt av att Gud är den lidande tjänaren. Frälsningen kommer inte av att folket sam­ lades kring Jesus, utan av att det stötte bort honom och att han led och dog.

Det är väsentligt att bibeln också använder kvinnliga metaforer för Gud. När Lina Sandell skrev en psalmtext där denna metafor användes, Du ömma kycklingmoder, ändrades detta av Evangeliska fosterlandsstiftelsen till Du ömma fadershjärta. I den kristna traditio­nen har Gud gjorts till exklusivt manlig på ett sätt som inte över­ensstämmer med bibelns vittnesbörd och som dagens text är ett utmärkt exempel på. Detta är betydelsefullt att lyfta i en predikan över denna text.

Arne Fritzson

1. Jer 12:7, Hes 11:22–25,1 Kung 9:7–8
2. 2 Krön 24:20
3. Jer 9:11, Mik 3:12
4. Jes 49:15
5. Ps 118:25
6. Upp 1:7
7. 1 Mos 50:20