Tjugoförsta söndagen efter trefaldighet (årg. 1)

Samhällsansvar, Matt 22:15-22 (årg. 1)

Texten för denna söndag handlar om skatt till kejsaren och finns i alla tre synoptikerna med vissa mind re skillnader. Gemensamt är att den förekommer i slutet av evangelierna, strax efter Jesu intåg i Jerusalem. Jesu verksamhet går mot sitt slut och sammanhanget beskriver den ökande spänning en mellan Jesus och de religiösa ledarna. I Markus 12 och Lukas 20 föregås texten av liknelsen om arrendatorerna i vingården som skymfar och slår ihjäl ägarens utskickade tjänare, vilket var en tydlig anklagelse mot de religiösa ledarna. Åter givandet av liknelsen avslutas med konstaterandet att ledarna kände sig träffade och ville gripa Jesus men inte vågade för folket.

I Matteus finner vi också liknelsen om arrendatorerna i nära anslutning, men omedelbart innan texten är liknelsen om bröllopsfesten placerad. Den finns i Lukas i ett tidigare sammanhang. Gemensamt för de två liknelserna är att de utskickade tjänarna blir misshandlade och ihjälslagna. Här kom mer de med det glada budet att bröllopsmåltiden är iordningställd, men de inbjudna vill inte kom ma utan trakasserar istället sändebuden. De religiösa ledarna förstår att det är de som beskrivs. Dagens text börjar därför med att fariséerna kommer överens om att göra sig av med Jesus genom att försöka få fast honom för något han sade. Lukas förklarar maktförhållandena lite mer noggrant: Genom att ställa känsliga frågor försökte de »få fast honom för något yttrande, så att de kunde överlämna honom åt ståthållarens makt och myndighet « (Luk 20:20). Bara den romerska överheten kunde utfärda dödsstraff och det gällde därför att kunna föra fram någon överträdelse mot romarna för att kunna få Jesus dömd. Och då tar de till denna brännande fråga om skatt till kejsaren. Valet är smått genialiskt. Om Jesus svarar nej till att betala skatt till kejsaren så är det bara att ta honom till ståthållaren och anklaga honom för uppror mot Rom. Om han svarar ja är det troligt att stora delar av folket skulle vända sig emot honom.

Form

Texten är till sin form berättande med inslag av dia log mellan Jesus och personer som försöker snärja honom med kniviga frågor. Berättaren återger såväl parternas tankar som deras agerande. Den här formen av berättelse med inslag av dialog är vanlig i evangelierna och inte sällan är det just dialog med motståndarna som återges. Formen kallas ofta »stridssamtal«. Själva situationen där det handlar om ett slags test och försök att »sätta dit« Jesus måste påverka tolkningen. Om Jesus i andra former talat om förhållandet till den romerska överheten, kan vi förmoda att formuleringarna varit annorlunda.

Personbeskrivningarna är framställda i starka kontraster. Först får vi veta att ledarna är ute efter Jesus och vill få fast honom, sen återges hur frågeställarna smickrar Jesus och försöker få honom att försäga sig. Men Jesus ser deras onda avsikter, börjar med att kalla dem hycklare men går ändå vidare med att ge ett slags svar på den ställda frågan. Efter dagens text fortsätter Matteus med att berätta om ytterligare »frågesportskamp« mellan Jesus och de religiösa ledarna. Den avslutas med att Jesus går till motangrepp och ställer en knivig fråga till fariséerna om vem det är som David kallar »herre« i Ps 110:1. Fariséerna har redan svarat att Messias är Davids son och nu frågar Jesus varför David i så fall kallar sin son för »min herre«. Den frågan var tydligen riktigt svår eftersom det står: »Ingen kunde svara honom, och efter den dagen vågade heller ingen längre ställa frågor till honom« (22:46).

 Textutläggning

Denna söndags tema är »samhällsansvar« och texten är vald med tanke på detta. Den konkreta frågan som ställs till Jesus är om det är rätt eller inte att betala skatt till kejsaren. För de ockuperade områdena inom romarriket måste det här ha varit en mycket brännande fråga. Vid ett annat tillfälle (Matt 17) ställs frågan till Petrus, och därmed också till Jesus, om plikten att betala den judiska tempelskatten, men här handlar det om skatten till den romerska överheten. Romarna drev in skatter på olika sätt, både genom personlig skatt enligt befolkningsregistren, men också genom att ha väg och stadsportstullar. Det kostade stora pengar att uppehålla den romerska administrationen och det romerska imperiet och detta fick i stor utsträckning folken i de ockuperade områdena finansiera genom skatter.

Den tillspetsade situation i vilken frågan ställs gör att Jesu svar inte bör drivas för långt. Jesus ger inte en undervisning om vad som alltid ska gälla i förhållande till ockupationsmakter eller orättfärdiga skatter. Men det som Jesus lyfter fram är själva principen. På myntet fanns kejsarens bild präglad, som en olympisk gud. Myntet representerade den världsliga makten under vilken även den troende människan måste underställa sig. Det var själva grundprincipen. Paulus säger något liknande i Rom 13:1: »Varje människa skall underordna sig all den överhet hon har över sig.« Det kan verka som att både Paulus och Jesus går väl långt i att foga sig i de politiska systemen, men vi måste konstatera att varken Paulus eller Jesus slog sig samman med någon av de revoltrörelser som fanns i deras tid. Än mindre skapade de någon egen. Istället verkar de för en inre revolution som kunde förvandla samhällen. Ofta har man ställt Romarbrevets 13:e kapitel mot Uppenbarelsebokens 13:e kapitel. I Uppenbarelsebokens 13:e kapitel beskrivs överheten som odjur som hädar Gud och vill tvinga alla människor till underkastelse. Det här är ingen överhet som den troende människan kan underordna sig. Man kan fråga sig vad som är själva poängen i Jesu svar. Motståndarna vill snärja honom till att ta ställning mot den romerska ockupationsmakten. På den punkten ger Jesus ett ganska vagt svar som snarare talar för att underordna sig. Men Jesus fortsätter – om man nu ger kejsaren det som kejsaren tillhör så ska man också ge Gud det som tillhör honom. Det här är ett radikalt uttalande. På mynten fanns kejsarens bild och det symboliserade den världsliga makten. På motsvarande sätt finns det något som har Guds bild präglat på sig, nämligen människan. Människan gjordes till Guds avbild. Orden som används för att säga detta i 1 Moseboks första kapitel är i Septuaginta, den grekiska översättningen av gt, eikon. Det är samma ord som används här i Matt 22:20. Mycket talar för att själva poängen i Jesu uttalande inte ligger i den första delen av svaret utan just här i fortsättningen. Människans högsta lojalitet är till den Gud vars bild finns präglad i hennes varelse. Det viktigaste för människan är att ge sig själv till Gud. Det är en större och viktigare fråga för människan än frågan om skatt till överheten.

Textaktualisering – inför predikan

Dagens text aktualiserar ett antal olika områden. Det första handlar om själva förhållandet till Jesus. Mellan Jesus och den tidens religiösa ledare fanns en tydlig spänning som allt mer utvecklades mot en ren fiendskap från ledarnas sida. Jesus utmanade både deras religiösa auktoritet och deras etablerade förhållande till den romerska överheten. Här gick meningsmotståndarna samman i en gemensam strävan att försöka göra sig av med denne Jesus som inte drog sig för att kritisera sin tids ledare. Också i dag är Jesus obekväm för många människor, inte minst makthavare eller människor i auktoritetsställning. Lösningen till detta är inte att frånsäga Jesus all radikalitet, utan istället att låta hans ord och exempel vara en utmaning och ett föredöme.

Det andra området handlar om alla våra frågor och Jesu svar. Även i dag ställer människor en massa frågor där man vill veta vad Jesus eller hans efterföljare har för svar. Precis som då ger Jesus inte alltid de raka svar som efterfrågas utan sätter istället fingret på en annan punkt än den frågan gäller. »Jesus är svaret« är en slogan som fortfarande kan användas men det är viktigt att framhålla att Jesus faktiskt inte ger färdiga svar på varenda fråga vi kan ställa. Framförallt visar Jesus oss vägen till Gud och betonar vår överlåtelse till att tjäna Gud med våra liv.

Det tredje området är själva temat för den här söndagen – samhällsansvar. Frågan som ställdes till Jesus gällde kontroversiella skatter av ockupationsmakten Rom som folket var tyngdes av. Och Jesus svarar faktiskt: »Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren …« I vårt land, som sägs ha världens största skattetryck men där skatterna faktiskt går till den egna befolkningen, finns det all anledning att säga likadant: Ge då staten vad staten tillhör! Man kan ha synpunkter om alla regimer och all slags skattepolitik, men som Jesus-efterföljare är det inte skattefrågan som utgör skiljelinjen för vad som är rätt eller inte. Och slutligen, det fjärde och viktigaste området som texten aktualiserar är vår egen tillhörighet. Människan är skapad till Guds avbild. Dagens text säger: Ge Gud det som tillhör honom. Uppmaningen till att tjäna Gud med vår tid, våra pengar, vår begåvning och allt som våra liv handlar om, är textens viktigaste aspekt. Det behövde de människor höra som var ute efter att sätta dit Jesus. Det behöver vi alla höra. Att våra liv tillhör Gud och att vi tjänar honom genom att göra hans vilja är den viktigaste dimensionen av att vara människa. 

Lennart Boström, Tro & Liv 2003