Annandag påsk (årg. 3)

Möte med den uppståndne, Joh 20:19–23 (årg. 3)

I himlen firar man ständigt påsk. »Lammet som blev slaktat är värdigt att ta emot makten och få rikedom och vishet och styrka och ära och härlighet och lovsång«, sjunger änglarna.(1)

Inför texten

Liksom Lukas berättar evangelisten Johannes om hur Jesus plöts­ligt står mitt bland sina lärjungar på påskdagens kväll, hur han önskar dem frid, hur han visar sina händer och hur han talar om lärjungarnas uppdrag och om syndernas förlåtelse.(2) Utöver dessa gemensamma drag är det mycket i detaljerna som skiljer mellan Lukas och Johannes. Den mest markanta skillnaden gäller Anden, som Jesus enligt Lukas utlovar åt lärjungarna efter en tids väntan i Jerusalem – fyrtionio dagar senare kommer Anden.(3) Hos Johannes får lärjungarna ta emot Anden samma dag som Jesus har uppstått. 

Lärjungarna var samlade bakom reglade dörrar »av rädsla för judarna«, skriver Johannes med ett för honom karaktäristiskt ut­tryck.(4) Johannesevangeliet är tillsammans med Matteusevangeliet det mest utpräglat judiska av evangelierna, och evangelisten vet naturligtvis att lärjungarna själva är judar. Men i detta evangelium får »judarna« beteckna den grupp av judar i Jesu och evangelistens samtid som inte tar emot Jesus som Guds Son.

När Jesus nu är tillbaka bland lärjungarna, ger dem sin frid och överlämnar Anden, uppfyller han det som han lovade i sitt av­ skedstal vid den sista måltiden: »Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt ... min frid ger jag er ... Jag går bort och kommer till er igen«.(5) Han visar sin »sida«, den sida som soldatens lans genomborrade då Jesus hängde död på korset.(6) Ur denna öppnade sida flödade blod och vatten, »strömmar av levande vatten« som flyter från Jesu inre, An­ den som de troende skulle få när Jesus »hade blivit förhärligad«.(7)

Jesu död har gjort det möjligt för dem som tror att ta emot Anden. Fadern har sänt Jesus för att uppenbara Gud, för att göra Guds vilja och för att frälsa världen—det hör vi gång på gång i Johannes­ evangeliet.(8) Här säger Jesus att han sänder sina lärjungar på sam­ma sätt som (katho ̄s) Fadern har sänt honom själv.(9) Liksom Andens nedstigande inledde Jesu verksamhet vid evangeliets början, inle­der överlämnandet av Anden lärjungarnas verksamhet i världen. Med hjälp av Anden skall de föra vidare Jesu uppdrag att uppen­bara Gud och ge världen möjlighet till frälsning.

Det specifika uppdraget som lärjungarna får består i att »förlåta« och »binda« andras synder. De fortsätter alltså inte bara Jesu fräl­sande verksamhet, utan också hans dömande verksamhet. Man har frågat sig om denna så kallade fullmakt att förlåta och binda verkligen kan innebära att lärjungarna ges en oinskränkt auktoritet att bestämma vem som skall få Guds förlåtelse och vem som blir utan. Troligen är det på ett annat sätt vi skall förstå Jesu ord »Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden«. I den grekiska texten på­ minner formuleringen överraskande mycket om den moabitiske kungen Balaks ord till siaren Bileam i Fjärde Moseboken: »Välsig­nad är den som du välsignar, förbannad den som du förbannar«.(10)

Trots att Bileam är en moraliskt tvivelaktig figur framställs han ändå som utrustad med profetisk gåva. Det är sant att den är förbannad som Bileam förbannar, men det beror inte på att Bileams förban­ nelse har någon magisk verkan, utan på att han bara kan förbanna den som Gud redan har förbannat. Israel, som är av Gud välsig­nat, måste även Bileam välsigna.(11) På motsvarande sätt kan Jesu lärjungar inte annat än att förlåta de synder som Gud förlåter, och »binda«—det vill säga låta bli att förlåta—vad Gud inte förlåter.(12) Anden ger dem en profetisk visshet om Guds vilja.

Inför kyrkoåret

Annandagen är en kvarleva av påskens »oktav«, den åttadagars­ period som inleds med påskdagen och avslutas i och med den andra söndagen i påsktiden. I det katolska kyrkoåret firas fortfa­rande påskoktavens alla dagar med samma högtidlighet som själva påskdagen. Halleluja­sången återkommer efter fastetidens uppe­håll. Varje dag sjunger man i mässan lovsången Gloria, »Ära vare Gud i höjden«, som annars bara sjungs på söndagar. Gudstjäns­terna avslutas med »Gud, vi tackar dig, halleluja, halleluja«. De här liturgiska finesserna är tänkta att understryka påskens rang som den viktigaste och mest glädjefyllda högtiden.

Påskoktaven inleder samtidigt påsktiden, den period av sju veck­or som avslutas med pingstdagen. Det är Lukas kronologi, med Kristi himmelsfärd på den fyrtionde dagen i påsktiden och Andens utgjutelse på den femtionde, som formar kyrkoåret. Påsktiden är alltså också en pingsttid, då vi både jublar över Jesu uppståndelse och – allt intensivare ju närmare vi kommer pingstdagen – ber om den helige Ande. I dagens evangelieläsning blir sambandet mellan påsk och pingst än tydligare.

Läsningen ur profeten Jeremias bok handlar om Guds folks återvändande från den babyloniska exilen till det heliga landet och Sions höjd. De gråtande skarorna skall föras genom öknen till strömmande vatten. »Deras sorg skall jag vända i jubel, jag skall ge dem tröst och glädje efter smärtan.«(13) Också psaltarpsalmen präglas av glädje och jubel, denna gång över att Gud inte lämnar sin trogne åt dödsriket.(14) Det är inte svårt att se anknytningspunk­terna till de räddhågsna lärjungarnas återvunna glädje då de får se Jesus igen och ta emot Andens strömmar ur hans öppnade sida. Episteltexten ur Första Petrusbrevet riktar blicken mot Kristus som det felfria lammet, med vars blod vi »friköptes« från ett »me­ningslöst« liv.(15) Att Jesus är påsklammet som offrats för att be­ reda möjlighet till ett nytt sätt att leva poängterar också Paulus,(16) men allra tydligast framträder temat i Johannesevangeliet. Redan i början av evangeliet får vi veta att Jesus är »Guds lamm«.(17) Jesus dör samtidigt som påsklammen slaktas, och hans ben undgår att krossas i enlighet med det gammaltestamentliga förbudet mot att krossa något av påsklammets ben.(18) Den uppståndne Jesus visar i dagens evangelium med sina händer och sin sida att han verkligen är Lammet som slaktades, men som nu har triumferat över döden.

Inför predikan

En del av påskens glada budskap till den predikant som har svårt att hitta på något »nytt« att säga vid de stora högtiderna kan väl få vara just att vad som sägs kanske inte alltid är så viktigt. Man kan helt säkert bli glad av en predikan, men ett verkligt påskjubel går nog inte att frammana med ord. Till skillnad från kyrkoårets fest­lösa del, då vi ofta får höra liknelser som behöver förklaras eller förmaningar för det kristna livet som behöver tillämpas, lyssnar vi i påskens gudstjänster till några av de allra mest välkända episo­derna ur evangeliet. Vid sådana tillfällen kan man låta dessa heliga berättelser till stor del tala för sig själva, inramade av böner och sånger som ger uttryck för påskglädjen.

Om jag skulle predika på annandag påsk, skulle jag göra det kort, koncist och meditativt, kanske utifrån följande punkter.

1. Påsken är Lammets övergång från död till liv, som det uttrycks i påsksekvensen: »Död och liv gick i närkamp. Allt i häpnad höll andan. I sin död förintade Gud döden.«(19) Det finns inget viktigare, högre och ljuvligare än att tillbe det triumferande Lammet, Jesus Kristus, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud.

2. Påsken är kyrkans övergång från rädsla till glädje. I påskens perspektiv blir det klart att kyrkans Herre redan har triumferat. Då finns det inget att vara rädd för. Varken ängsligt kappvändande eller instängd isolering utmärker den kyrka som vet sig ha del i Lammets seger.

3. Påsken är din och min övergång från syndens makt till förlå­telsens rike. Där Lammets blod utgjuts flödar förlåtelsen. »Denna heliga natt fördriver all ondska och avtvår alla synder, den återupp­ rättar dem som fallit«, sjunger diakonen i påsknattens traditionella gudstjänst. Ja, varje påsk ger dig tillfälle att börja livet på nytt, som förlåten och förlåtande.

- Tobias Hägerland - Tro & Liv 2011

1. Upp 5:12.
2. Jfr Luk 24:36–49.
3. Apg 2:1–4.
4. Joh 20:19, se 7:13; 19:38, jfr 9:22.
5. Joh 14:26–28, jfr 16:7.
6. Joh 20:20, jfr 19:34.
7. Joh 7:38–39. Detta ställe borde nog översättas: »Är någon törstig, skall han komma till mig, och den som tror på mig skall dricka. Som skriften säger: Ur hans inre skall flyta ström­ mar av levande vat­ ten«. Se den förklaran­ de noten i Bibel 2000.

8. Joh 3:17,34; 4:34;5:30,36; 6:38–39; 7:16;8:26; 9:4; 12:49; 14:24.
9. Joh 20:21, jfr 17:18.
10. Joh 20:23 (an tino ̄n aphe ̄te tas hamartias apheo ̄ntai autois, an tino ̄n krate ̄te kekrate ̄ntai),4 Mos 22:6 (hous ean euloge ̄se ̄is sy euloge ̄ntai, kai hous ean katarase ̄i sy kekate ̄rantai).

11. 4 Mos 22:12,18,20,35,38;23:8,12,20,26; 24:1,13.
12. Tobias Hägerland, »The Power of Prophecy:
A Septuagintal Echo
in John 20:19–23«, The Catholic Biblical Quarterlyvol 71 (2009), s 84–103.

13. Jer 31:9–13.
14. Ps 16:6–11.
15. 1 Pet 1:18–23.
16. 1 Kor 5:7–8.
17. Joh 1:29,36.
Joh 19:14,33,36, jfr 2 Mos 12:46;4 Mos 9:12.
19. Påsksekvensen, lov­sång som sjungs före evangeliet under pås­koktaven (se Den svenska psalmboken 464).