Artonde söndagen efter trefaldighet (årg. 1)

Att lyssna i tro, Joh 7:14-18 (årg. 1)  

Ibland har jag funderat kring det nästintill omöjliga projektet att identifiera Messias bland alla de profetiska och politiska rörelser som dök upp under den intertestamentala tiden och därefter. De etablerade judiska rörelserna hade att utöva sitt ledarskap i balansgången mellan den romerska militärmakten och det egna folkets förväntningar. Felsteg här kunde få ödesdigra konsekvenser i både den ena och den andra riktningen.

Till den politiska dimensionen kan föras den religiösa. Här fanns också en viktig balansgång att uppehålla. Å ena sidan fanns kravet på Guds helighet och transcendens, att inte förknippa Gud med något skapat eller förfärdigat som skulle kunna fördunkla den sanna karaktären hos Gud. Å andra sidan fanns Guds immanens i historien, att Gud i olika skeden hade ingripit i Israels historia och skulle kunna göra det igen.

Att känna igen uppenbarelsen av Gud i historien är av central betydelse också för den kristna tron som utgår från att Jesus är Kristus, den som ställt de troende ansikte mot ansikte med Gud. Genom tron ges människan den andliga klarsyn som kan föra henne till bekännelsens möjlighet: jag tror, hjälp min otro. Men den kristna tron går också steget längre: när jag har upptäckt Guds vilja med sin värld har jag också ett uppdrag och ett ansvar att handla därefter.

Utifrån mötet med texten och traditionen kommer jag nedan att utveckla mina tankar i riktning mot den kristna förkunnelsen av evangelium. Särskilt kommer jag att uppmärksamma Jesu anspråk på ett legitimt ärende, den kristna traditionens betoning på människans rätta förberedelse och den kristna predikans särdrag i den höga kören av röster som frågar efter lyssnare. 

Inför texten – att tala å någon annans vägnar

Frågan om tro eller otro är central i Johannesevangeliet. Genom en rad händelser som av evangelisten beskrivs som tecken, framförs det kristna budskapet om Jesus som sänd av Gud. De olika tecknen beskrivs i regel mycket kortfattat i jämförelse med de teologiska utläggningar och kontroverser som följer i dess spår. Jesus gör tecken och under och folket ställer sig frågande inför vad detta ska betyda rent teologiskt.

Den här aktuella texten är en del av ett försvarstal där Jesus offentligt rättfärdigar sin verksamhet i polemik mot sina vedersakare. Talhändelsen är insatt i det sjunde kapitlets kontext med firandet av lövhyddefesten i Jerusalem, men skulle även kunna passa in i andra yttre sammanhang. Den inre logiken berör frågor om Jesu legitimitet och budskapets plats utifrån tolkningen och tillämpningen av de gammaltestamentliga utsagorna.

Avsnittet som utgör predikotext avgränsas mot det närmast föregående av en beskrivning av uppmärksamheten kring Jesus och de delade meningarna om hans person. Detta skapar själva förutsättningarna för Jesu försvarstal: att söka övertyga den som tar del av tal och text om själva grunden för Jesu anspråk.

Den direkta anledningen till Jesu försvarstal är en redaktionell anmärkning om judarnas »förvåning«, konkretiserad med frågan om lärdom utan studier. Textraden fungerar som en litterär inledning och förklaring till den kommande utläggningen, oavsett om judarna verkligen var förvånade, ifrågasättande eller ironiska, som det ibland föreslagits.

Jesu första replik gäller hans undervisning, att den inte är hans eget påfund, utan att den kommer direkt från Gud. Repliken fungerar som en förklaring till frågan om lärdom utan studier, men framför allt som en övergång till att sätta in undervisningen i ett teologiskt sammanhang. Jesus gör anspråk på att vara sänd av Gud och det avgörande testet för att förstå om detta anspråk är sant eller inte är att »göra hans vilja«. Här föreligger alltså i texten en tydlig koppling mellan tron som görande och tron som försanthållande.

Detta »empiriska« test av Jesu anspråk kompletteras med ett mer »juridiskt« anspråk. Sanningen i Jesu anspråk styrks av att han inte talar i egen sak utan undervisar å någon annans vägnar. Denna hänvisning till att vara budbärare alternativt vittne för sanningen, skapar en distans som förväntas fria Jesus från misstankar om jäv och egen vinning. Om detta kunde accepteras av de församlade eller inte framgår inte av texten, men Jesu retorik har ändå förmedlat en tydlig teologisk indikation av sändningens innehåll och karaktär.

Efter det som utgör vår predikotext går Jesus i fördjupad dialog med folket, dels genom en diskussion om att vara besatt av en ond ande, dels genom att hänvisa till den praktiska tillämpningen när två lagar ska vägas mot varandra. Dessa tillägg skapar ytterligare argument till det som varit hela sammanhangets övergripande ärende: att visa på legitimiteten och riktigheten i det Jesus gör och säger. Att vidare anklaga honom för att han i sin verksamhet bryter en lag mot en annan är inte annorlunda än de prioriteringar som alltid måste göras när lagen måste tolkas i konkreta situationer. Men respekten och lydnaden för Mose lag står fast. 

Inför kyrkoåret – att lyssna med de rätta förutsättningarna

De senare söndagarna i trefaldighetstiden betonar olika aspekter av den kristna tron i relation till Gud, samhället och medmänniskan. Genom att firningsdagar som den helige Mikaels dag och tacksägelsedagen förläggs till denna tid, framgår inte alltid dessa sammanhang med tydlighet. Begrepp som tro, ansvar, lydnad och delaktighet lyfts på ett särskilt sett fram vid denna tid och belyses utifrån de olika bibeltexterna och deras inriktning.

Texterna för de olika årgångarna betonar kopplingen mellan att veta och att göra i enlighet med det man blivit undervisad om. Svårigheten ligger inte så mycket i att förstå vad som är rätt som att göra det som är rätt, lär oss andra årgångens gammaltestamentliga läsning från 5 Mos 30. Texten från Mika 6 betonar på motsvarande sätt det näraliggande och samtidigt det svåraste: att leva i kärlek och troget hålla dig fast vid sin Gud.

Två episteltexter hämtas från lärjungarnas predikoverksamhet enligt Apg 5 och Apg 6. Utifrån sin predikan möter lärjungarna olika gensvar hos dem som lyssnar till evangeliet. Jakobsbrevets text från andra årgången är mer teoretisk och diskuterar både lagens innehåll och lagens anda, inte minst mot bakgrund av den mänskliga benägenheten att döma andra.

Den tredje årgången har en delvis annan infallsvinkel, med vishetstextens uppmaning till att lyssna för att vinna livet och Matteusevangeliets texter om skatten i åkern och den dyrbara pärlan som köpmannen kom över. Betoningen ligger här på reflektionen över livet, vad som är värt att kämpa för och ge sin fulla hängivenhet till.

Den tidigare rubriken i 1983 års evangeliebok var »Trons lydnad«, med en betoning på hörande och görande uttryckt i viljan att handla efter sin tro och övertygelse. Genom att ändra rubriken temat till »Att lyssna i tro« uppfattar jag en förskjutning mot de hermeneutiska förutsättningarna för att alls uppfatta och omfatta den kristna tron. Människans vilja till att lyssna och handla spelar dock i sitt liturgiska sammanhang en avgörande roll.

Kanske kan man se detta som en betydelseförskjutning från Martarollens handlingar för att förstå den kristna tron till Mariarollens lyssnande för att finna grunden för sin tro. Detta väcker ett anslag i betoningen av den rätta beredelsen inför gudstjänsten. Genom en rätt förberedelse inför gudstjänsten, Ordets och Bordets sakrament, fördjupas tron och vår egen kristna identitet. I förberedelse och deltagande förenas lyssnande och handlingar till en enhet som fördjupar tron och sätter in den i sitt sammanhang. 

Inför predikan – att lyssna trots bruset av anspråk

Att lyssna är kanske den svåraste konst en människa kan ägna sig åt. Det krävs »a minute to learn, a lifetime to master«, som det sades i reklamen för ett sällskapsspel på 980-talet. Att lyssna handlar inte bara om en yttre urskiljningsförmåga, det handlar lika mycket om att känna sig själv så pass väl att de inre rösterna inte omedelbart skriver om och klassificerar de intryck som strömmar mot en och gör dem till något välbekant.

Samtidigt frågar vår tid efter lyssnare. Inte bara den kommersiella reklamen utan i hög grad även det offentliga rummet karaktäriseras av en jakt efter lyssnare, människor som deltar i samtalet, människor som tar del av budskapet, människor som genom sitt deltagande ger en slags legitimitet åt dem som framför något. Lyssnaren är informationssamhällets nya kund och bekräftelsen på informationsproducenternas framgångar.

Den kristna traditionen har alltid gjort en tydlig koppling mellan hörande och görande. Lyssnandet är inte bara en neutral konsumtionsvara som kan brukas efter eget gottfinnande, utan ett förpliktigande ansvar som kräver åtaganden. Om inte Ordet verkar i linje med vad det var utsänt till betraktas det i metaforisk bemärkelse som förfelat, förkvävt eller uppsnappat av fåglarna. Liksom det finns ett samband av ansvar mellan det sagda och det gjorda, finns det ett samband mellan det som hörs och hur den troende agerar utifrån detta.

Ytterst förknippas detta med Ordet som blev människa, konkretiserat inom tid och rum. Som i så mycket annat förbereder oss gudstjänsten för vårt liv i världen. Kallelseropet inför textläsningen: »listen for the Word of God«, manar oss att bereda oss för det glada budskapet som möter oss idag liksom alla dagar. Gudstjänsten är, när den är som bäst, ett kallelserop till den kristna människan att se de gärningar som Gud redan gör i vår värld, idag liksom alla dagar.

 -Hans Andreasson,  Tro & Liv 2006