Domssöndagen (årg. 2)

Kristi återkomst, Joh 5:22-30 (årg. 2)

Lars-Åke Lundbergs kända psalm Guds kärlek är som stranden (PoS 289) finns några rader som kan få vara en inledning till denna söndag:
»O, döm oss Herre, frisäg oss i domen / I din förlåtelse, vår frihet är.«

Inför texten

Evangelietexten är en del av ett längre tal, eller predikan, som har till syfte att förklara och utlägga. Stilen är en blandning av prosa och poesi, ett högstämt talande, inte helt olikt Guds tal i gt, vilket understryker auktoriteten i och ursprunget för det Jesus säger. Detta är typiskt för Johannes. Vidare har Jesu tal många gånger dubbla innebörder i Johannes, bokstavliga och symboliska, vilket gör att hans lyssnare ofta misstolkar det.(1) Men inte här! Jesus är i detta tal glasklar, vilket gör att talet står ut från andra i Johannesevangeliet. En orsak till det kan vara att kap 5 inleder ett avsnitt i Johannesevangeliet(2) där olika under eller handlingar av Jesus ger upphov till långa tal och samtal/diskussioner, och att man valt att låta åtminstone inledningen vara otvetydig när det gäller Jesu identitet, uppdrag och legitimitet (de teman som behandlas i hela kapitlet).

Talet föranleds av en berättelse där Jesus helar en man på Sabbaten, och kan ses som ett direkt svar på Jesu uttalande och de judiska ledarnas reaktion i v 17–18. Hur Jesus kan säga det han gör

i v 17 utläggs i talet, v 19–47. Avsnittet som bryggar mellan helandet och talet(3) liknar mer en iscensättning av talet, än en genuin berättelse. Om man tar hela kapitlet som en berättelse skulle Jesu tal noga räknat vara ett sätt att mota de judiska ledarnas vilja att döda honom,(4) men det är ju snarare ett svar på frågorna kring sabbaten och Jesu relation med Gud.(5) Det rör sig alltså mer på ett abstrakt idéplan än ett händelseplan i en berättelse. Detta gör att fokus faller än mer på talet som en utläggning av det Jesus just har gjort i v 1–9a.

Evangelietexten är alltså en mindre del av ett större tal. Talets inledning(6) klargör Jesu identitet genom hans relation till Fadern, vårt stycke klargör Jesu uppdrag, att ge liv och hålla dom, och den avslutande delen(7) klargör Jesu legitimitet – att vittnesbördet om honom är korrekt. Vårt stycke kan vidare delas upp i domens betydelse nu, som indirekt uppmanar till att ta ställning för Jesus(8), och den slutgiltiga domen, då den dom som nu har föregripits faller.(9)

Det som Jesu tal och handlingar i kap 5–10 specifikt tar spjärn emot är de judiska högtiderna, i kap 5 sabbaten, i kap 6 påsken, i 7:1–10:21 lövhyddohögtiden, och i 10:22–47 tempelinvigningsfesten (hanukkah). På olika sätt problematiserar Jesus dessa högtider och pekar hän mot sig själv och sitt uppdrag. Dessa berättelser och tal är alla del av det första större avsnittet i Johannes som har kallats för »teckenboken«(10). Jesus utför här sin offentliga gärning, där hans tal och handlingar är tecken på vem han är och vad Gud vill. Det andra större avsnittet(11) har kallats »härlighetens bok«, där Jesus dels vänder sig mot lärjungarna i undervisning (12), dels förhärligas i passionen(13). Vårt stycke passar väl in i detta större sammanhang där helandet på sabbaten är ett tydligt tecken på vem Jesus är, vilket fördjupas i det följande talet.

Så några centrala detaljer i stycket. Man kan först notera att stycket liksom hänger på ett antal ord som verkar ha en särskild tyngd och utan problem skulle kunna fördjupas ytterligare av författaren till evangeliet: dom, ära, Fadern, Sonen, höra, ord, liv, död, makt, med flera. Av dessa verkar dom, liv och höra stå fram som särskilt viktiga och ringar in vad texten vill säga. Domen är både nu och framtida, liv är det som Jesus har kommit för att ge och höra handlar om att tro på det Jesus säger.

Talet om dom kan fördjupas på olika sätt (14). Det första man kan notera är att det är Jesus som är domaren, och att han har fått den makten av Gud (15). Jesus pekar hela tiden tillbaka på Fadern för det han gör(16). Jesus är som en lärling som gör det han ser sin mästare, Fadern, göra. Han är ingen dålig och upprorisk lärling som de judiska ledarna vill göra gällande, utan kan tvärtom inte göra något av sig själv (17). Samtidigt är ju Jesu relation med Fadern något mer, enheten mellan honom och Fadern understryks genomgående i stycket, och Jesus kallar också sig själv för Guds son i v 25 – vilket bara händer tre gånger i Johannesevangeliet (18). Till det kan läggas att detta att ära Gud många gånger i nt är att erkänna honom som Gud (19), vilket alltså i v 23 tillämpas på Jesus.

En sista detalj är det Jesus säger om att de döda ska höra Guds sons röst i v 25. Detta kan tolkas på olika sätt. I förhållande till v 28 finns en spänning, där v 25 säger att detta inte bara handlar om den sista tiden utan även kan hända här och nu. En del har tolkat detta som att det är de »andligt döda« som åsyftas (20), vilket säkert finns med i Johannes mångbottnade språk, men i ljuset av Lasaros uppståndelse i kap 11 är det inte otroligt att tänka sig att det även handlar om fysiskt döda (21).

Inför kyrkoåret

Evangelietexten är på många sätt en tidlös text, vilket ju delvis beror av stilen i Johannesevangeliet. På så sätt fungerar första årgångens text mer tydligt som en avslutning på kyrkoåret, där domssöndagen summerar och utvärderar, än denna. Men temat med dom finns där tydligt och knyter an texten till domssöndagen, och årets slut.

Den gammaltestamentliga läsningen är en kort beskrivning av Gud och en domstolsscen. Domen i gt är ofta något som folket längtar efter – det är den dag då rättvisa äntligen ska skipas och allt ställas till rätta. I Dan 7 framställs Guds dömande makt mot bakgrund av fyra odjur som hotar folket och Gud, men som slutgiltigt förintas av Guds suveräna makt. Fortsättningen med v 13 är mycket viktig som bakgrund till evangelietexten. Här talas om en människoson (22) som ges »makt, ära och herravälde« (23). I evangelierna använder Jesus, och bara han, detta uttryck om sig själv. Det får alltså tolka det han gör och är. Uttrycket tangerar flera saker i evangelietexten, som Jesu makt, ära, domen (24), och ursprunget hos Fadern, men lägger även till saker som den mer politiska dimensionen.

Episteltexten är i kontrast till gt-texten mer individuellt fokuserad. Alla uppstår vid tidens slut för att dömas, vilket är det dominerande perspektivet i nt (25). Människans själ är inte odödlig utan dör med kroppen, för att uppstå till domen. Vidare döms människorna »efter sina gärningar« (26). I evangelietexten är det dock tydligt att tron kommer före gärningarna, som är en konsekvens av tron (27). Man kan också notera att det nya Jerusalem som verkar vara centrum i den nya himmel och jord som skapas »kommer ner ur himlen« (28) – d v s ner på jorden. Den nya himlen och jorden innebär alltså en förvandling av det gamla, inte en flykt från det.

Evangelietexten möter söndagens tema indirekt. Huvudfrågan i Jesu tal är hans identitet, och en del av detta är hans dom, dels nu, dels en gång i framtiden. Noga räknat skulle bara v 26–30 handla om den sista tiden. Men stycket som helhet binder, som vi sett, samman det kommande med nuet.

Inför predikan

Steget från evangelietexten till de tidiga trosbekännelserna i kyrkans historia är inte långt. Uttryck som Fadern, Sonen och Guds son, och tema om Jesu identitet och legitimitet, föregriper på många sätt de klassiska formuleringarna i bekännelserna. Det finns ett kristologiskt ärende i den större texten. Samtidigt finns eskatologin också där som en underavdelning till det kristologiska ärendet. Den dom som en gång ska genomföras är redan nu verksam genom det Jesus gör och säger, och eskatologin kanaliseras så att säga genom kristologin, grundas i den, och aktualiseras redan nu. Detta var ju Bultmans stora insikt och tes när han läste Johannes, men det är viktigt att se att den balanseras i texten av det framtida perspektivet. Domen kan ske i och med att evangeliet predikas, men texten pekar även hän mot en framtida, slutgiltig dom. Som Paulus säger i 1 Kor: »Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda av människor« (29). Om världens hopp enbart ligger i det kyrkan gör just nu, är det inte mycket till hopp. Detta är ju också insikten som finns i den gammaltestamentliga läsningen – domen är något att vänta på med hopp och tillförsikt, eftersom Gud då kommer att göra upp med ondskan. I ljuset av detta finns kraft att leva nu.

Samtidigt finns ju en utmaning i detta omedelbara nu. Det gör anspråk på vårt ställningstagande. Den rättvisa domen som Sonen utför bevisar att han kan äras som Fadern, att han är Gud. Den som hör detta och verkligen lyssnar i tro kan få del av det eviga liv som erbjuds, det liv som demonstreras när mannen helas i berättelsen, och när Lasaros uppstår i kap 11 – men också ett liv som motar de negativa politiska strukturer som Människosonen ska döma.

Ovan noterades den för oss kanske lite obekväma bilden av Jesus som domare. Jesus betonar starkt i texten att han har fått denna auktoritet att döma av Fadern. Men kanske ligger det en tröst i att veta att den som dömer också är den som kallar sina lärjungar för vänner (30). Det är också tydligt i texten att Jesus kommer med liv, och inte bara dom (31).

Att säga att vi döms efter våra gärningar är något som vi inte alltid har haft lätt att hantera i vår protestantiska tradition. Ändå finns en hel del positiva aspekter i detta. Det innebär ju att det vi gör spelar roll. Det räknas, och Gud är intresserad av hur vi lever våra liv. Att göra det goda är faktiskt, gott, och att göra det onda är något ont. Det kan vara en befrielse att få veta att något man gjort har varit fel, att inte bara hamna i ett träsk av subjektivt tyckande och skuldkänslor som ska behandlas terapeutiskt, utan att någonting faktiskt kan vara fel. Att veta detta kan ge kraft till ett sunt avståndstagande och möjlighet att lämna saker bakom sig, vilket också signaleras i Lars-Åke Lundbergs psalm som citerades inledningsvis. Hoppet inför den sista dagen handlar både om Guds nåd och rättvisa.

Josef Forsling, Tro & Liv 2010

1. Jfr 2:19–21, 3:3–4, 8, 14, 4:10–11, 6:26–27, 35–58, 8:28, 33–35, 12:34.

2. Joh 5–10.

3. Joh 5:9b–18.

4. Joh 5:18a.

5. Joh 5: 18b.

6. Joh 5:19–21.

7. Joh 5:31–47.

8. Joh 5:22–25.

9. Joh 5:26–30.

10. 1:19–12:50.

11. 13:1–20:31.

12. 13:1–17:26.

13. 18:1–20:31.

14. Jfr Joh 3:16–17, 12:47–48, Rom 8:1.

15. Jfr Apg 10:42, 17:31.

16. Joh 5:23, 26–27, 30, fr Joh 12:44, Luk 10:16.

17. Joh 5:30.

18. Förutom här även i 10:36; 11:4.

19. Jfr Rom 1:21, Fil 2:10–11, 1 Tim 1:17, Upp 4:9, 11.

20. Jfr Bibel 2000 fotnot till v 25.

21. Jfr 1 Kon 17:17ff, 2 Kon 4:32ff, Luk 7:11–16.

22. B2000 »en människa«, jfr Hes 47:6, den gammaltestamentliga läsningen i tredje årgången, som har samma uttryck i grundtexten.

23. Jfr Joh 5:27.

24. Jfr Matt 25:31–46.

25. Jfr Joh 5:29, Dan 12:2, Apg 24:15, 2 Kor 5:10.

26. Upp 20:12, jfr Joh 5:29, Matt 25:31–46, Rom 2:6–8.

27. Joh 5:24.

28. Upp 21:2.

29. 1 Kor 15:19.

30. Joh 15:15.

31. Jfr Joh 3:16–17.