Femtonde söndagen efter trefaldighet (årg. 1)

Ett är nödvändigt, Matt 6:31–34 (årg. 1)

Barmhärtige Gud, när oro och bekymmer får makt över oss, hjälp oss då att vila i dig, skilja mellan stort och smått och lämna framtiden i dina händer. I Jesu namn. Amen.

Vi befinner oss i Jesu bergspredikan, Matt 5–7. Efter sitt dop (1) där den himmelska rösten presenterar honom: »Detta är min älskade son, han är min utvalde« och efter prövningen i öknen, där han testas om han håller måttet i sitt kommande hans uppdrag(2) träder Jesus öppet fram. Han lämnar Nasaret och går till Kafar­naum. Matteus ser, att det gamla löftesordet om något nytt i Guds rike, nu kommer att ske. »Folket som bor i mörker har sett ett stort ljus, och för dem som bor i dödens land och skugga har ljuset gått upp.«(3) Jesus träder fram och började förkunna: »Omvänd er.

Himmelriket är nära.«(4)Jesu trefaldiga tjänst tar sin början, att för­ 103kunna, att undervisa, att bota.5
Bergspredikan inleds med en storslagen beskrivning av Jesus som den nye Mose. Folkskarorna gick upp på ett berg (observera »berget« som metafor). Jesus satte sig ner, lärjungarna trädde fram, Jesus öppnade sin mun och undervisade.

Inför texten

I min analys av kapitel 6 har jag på nytt upptäckt hur väl Matteus strukturerat hela detta avsnitt. Jesus inleder med uppmaningen: »Var noga med att inte utföra era fromma gärningar i människors åsyn, för att det skall lägga märke till er.«6 I Bibel 2000 framgår det inte helt klart hur början och slutet av kapitlet hör samman i en tydlig inklusio. Bakom orden »era fromma gärningar« finns ordet »er rättfärdighet«. Jesus uppmanar oss att »söka Guds herravälde och dess rättfärdighet«7. Den rättfärdighet, som lärjungarna upp­ manas att söka, beskrivs rytmiskt och dynamiskt i inledningen av kapitlet. De »fromma gärningarna«, dvs rättfärdiga handlingar som

Jesus önskar se hos sina lärjungar är gåvor (som uttrycker en djup medkänsla): barmhärtighet,(8) bön och förbön (9).Alla dessa tre områ­den är otroligt väl formulerade av Matteus. Satserna är strukturellt lika varandra, rytmiska. Matteus stilkänsla är utomordentligt god. Första en tänkt situation då lärjungen väntas göra den handling som nämns ovan. Sedan följer en uppmaning att den inte ska ske inför människor. Lärjungen ska inte vinna egna fördelar – snarare skall handlingen ske i det fördolda. Så kommer löftet att Gud ser i det fördolda och kan därför bekräfta den utgivande kärlekens kraft hos den enskilde.

I detta sammanhang går Jesus hela tiden till rätta med skrymtarna, hycklarna, de som förställer sig och visar upp en fasad, som inte svarar mot sin inre kärna i hjärtat.

Jesus uppmanar sina lärjungar nu att söka Guds rike och dess rättfärdighet.(10) Jesus presenterar själv Guds herravälde i den fortsatta berättelsen i Matteusevangeliet. Mönstret fick Jesus troligen från den bön,  som Jesus bad varje morgon, Ps 145. Jesus gick som lyhörd Son in i Faderns omsorger.

Herren stöder dem som vacklar, han rätar krökta ryggar.
Allas ögon är vända mot dig och du ger dem föda i rätt tid.
Du öppnar din hand och stillar allt levande hunger.
Rättfärdig är Herren i alla sina gärningar, kärleksfull i allt han gör.(11)

I psalmen sägs även att »Ditt rike står i alla tider, ditt herravälde från släkte till släkte«(12). Jesus ger en ny realism åt dessa gamla löften om det rike som står i alla tider. Detta rike tar gestalt genom Jesus. Lärjungarna får undervisning om detta rike på bergspredikans kullar. I fortsättningen kommer det också att presenteras genom de gärningar Jesus gör. Lärjungarna uppmanas att inte enbart söka detta rike utan även tjäna i dess anda.

Ytterligare ett motiv följas upp i de slutverser som alltså utgör vår predikotext. »Därför säger jag er« – uppmaningen gäller att inte göra sig bekymmer för vårt liv och för vår kropp. Ett nyckelord i detta sammanhang är »göra sig bekymmer«(13). Hela tiden ges löftet att Gud, vår himmelske Fader, Skaparen, vet vad vi har behov av. Som skapare vet Gud vad som gäller för oss, våra liv och våra kroppar.(14) I detta sammanhang går Jesus till rätta med hedningarnas hållning. De söker efter allt detta yttre, men den som lärt kän­na Jesus får en ny öppenhet för Skaparen och hans rätta omsorg om den enskilde.

För vi samman dessa två olika motiv kan vi ana ett förhållnings­ sätt som är genuint för Jesus: dels uppmaningen att söka Guds herravälde, vilket Jesus förkunnar och gör levande aktuellt, när­ varande, dels uppmaningen att leva äkta utan förställning i dess kraft! Då sker en fördelning till fördel för var och en enskilt. Då får varje dag sin egen dynamik av nåd och kärlek och barmhärtighet. Förrycker vi detta perspektiv, drabbar oss den kommande dagen med sin plåga.

Inför kyrkoåret

Samtliga texter för denna söndag markerar nödvändigheten av att tänka igenom hur vi graderar våra angelägenheter. Nehemja levde ju i en tid då det nya templet i Jerusalem rests upp på nytt. Nehemja är angelägen om att stärka folket i dess nitälskan för landet, uppbyggnaden, gudstjänsten i templet. Han vill inskärpa angelä­genhet och att folket gör rätta val i den situation det nu befann sig i. Det sätt han väljer, för att övertyga folket om deras samtida an­ svar, är att visa på hur Gud lett dem tidigare. Det heliga kollektiva minnet hos folket kommer ihåg hur Gud handlade tidigare under ökenvandringen åtskilliga århundraden tidigare. »Gud övergav inte våra fäder i öknen.«(15) »Molnpelaren« vek inte från dem om dagen och »eldpelaren« lyste för dem om natten.(16)

I Efesos talade Paulus i sitt avskedstal till de äldste. Paulus anförtror de äldste åt Gud och hans nåderika ord. Gud kan göra dem till byggstenar i det levande tempel som kyrkan kan bli i Efesos. Då gäller att göra rätt prioriteringar. Guld eller silver har Paulus inte begärt. Snarare visar han upp sina händer – genom dem har han verkat. Hans uppmaning följer i samma anda som bergspredikans ord: »att ta sig an de svaga med herren Jesu egna ord i minne: Det är saligare att ge än att få.«(17)

Denna söndag i kyrkoåret infaller i slutet av sommaruppehållet. En ny termin börjar. Nya beslut fattas. Här gäller det att se vad som är främsta uppgift som lärjungar i denna tid.

Inför predikan

Identifikation med nutidsmänniskans livssituation känns alltid an­gelägen för varje ansvarig förkunnare. Två sammanhang möts: dels nutidsmänniskans, den postmoderna människans; dels den värld som öppnar sig för oss som förkunnare genom ett nära studium av evangelium, i detta fall närvaro på bergspredikan berg och framställningen av Gudsherraväldet och dess ethos. Predikanten lever i bägge dessa »världar« och skall försöka skapa ett möte mellan dem. Ibland tynger hon/han mer på det ben som vilar i post­ moderniteten och försöker föra in det postmoderna synsättet i den första kristna församlingens tänkesätt och livsmönster; ibland tynger hon/han mer på en fot som vilar i den första kristna för­ samlingens tro och livs tolkning i sitt försök att levandegöra den för den nutida människan. Hur hittar vi en tolkningsmetod som gör rättvisa åt bägge perspektiven? Hur finner vi djupnivåerna i det texten framställer på berättelsenivån och hur finner djupperspektivet hos den postmoderna människans livshållning? Min överty­ gelse säger mig att »i djupnivån« kan vi finna frågor som förenar och berör oss båda.

Jag har idag försökt att genom textens fönster blicka in och själv närvara såsom en nutida lärjunge på bergspredikans berg. Några perspektiv har öppnats för mig.

Vi finner idag en längtan att söka efter det som är större än våra små privata livssammanhang. Något som kan förena oss i djup gemenskap som går utöver nationella, religiösa, politiska gränser.

Jesus uppmanar oss att söka Guds eget herravälde. Detta kan vara en tveksam utsaga. Det typiska för den postmoderna människan är hennes individualism. Samtidigt visar hon sig som en människa som söker det som går utöver henne själv. Guds herravälde är större än alla våra nationella, politiska begränsningar, större än våra samfund, religiösa mönster. Det är ett rike som varit, är och skall vara. Jesus är dess kung och öppnar ständigt nya horisonter, där liv och gemenskap blir till. För den som bultar, klappar skall dörrar öppnas.

Vi finner även en längtan efter ett mänskligt liv, som är äkta, när­ varande och tillitsfullt. Jesus varnar för hyckleri, skrymteri, förställning, falskhet i vår vilja att leva bland människor, i vår vilja att tjäna varandra med gåvor, böner, fasta, med hela vårt liv. Faran Jesus pe­kar på är att våra yttre handlingar inte svarar mot vår inre känsla, hjärtats renhet. Jesus uppmanar oss att söka denna rättfärdighet som äkta och oanfrätt av lumpna motiv; att vilja synas utan att ha något att bidra med som är äkta. Denna längtan finner vi hos den nutida människan oavsett tro och bekännelse. Det som Jesus öpp­nar för oss är att Gud, Skaparen, Jesu Kristi far, med kärlek känner människan i hennes innersta. Vår längtan kan mötas av Guds längtan att möta den enskilde med en kärlek som kan förlåta, för­ ändra och nyskapa.

Vårt behov av genuin tillit till varandra, till oss själva är hisnan­de stor. Hur byggs den upp? Hur byggs förtroende upp? Det Jesus gör är att vi får finna en balans i våra liv och för våra kroppar. Je­sus öppnar för oss att leva i tillit till Gud som Skaparen; att inte jaga efter väder och vind, men bygga upp dagen med rimlig balans över vad vi faktiskt behöver; göra en vettig prioritering som ger en solid trygghet åt varje dag.

-Tord Ireblad -Tro & Liv 2009

1. Matt 3:13–17
2. Matt 4:1–11
3. Matt 4:16
4. Matt 4:17.
5. Matt 4:23–25.
6. Matt 6:1.
7. Matt 6:33.
8. Matt 6:2–4.
9. Matt 6:5–6 och en rätt fasta 6:16–18.
10. Matt 6:35.
11. Ps 145:14–17.
12. Ps 145:13.
13. Matt 6:25, 28, 31, 34.
14. Matt 6:8, 32.15. Neh 9:19.
16. Neh 9:20.
17. Apg 20:33–36.