Femtonde söndagen efter trefaldighet (årg. 2)

Ett är nödvändigt, Matt 11:28-30 (årg. 2)

Jag skickade dagens text på »remiss« till min systers bönegrupp. De läste den och tyckte att den var bra. Det är en utmärkt utläggning. Jag kan bara stämma in, men för att ändå bidra med substans till en längre predikan, så ska jag nu krångla till det allt vad jag kan.

Inför texten

Denna text adresserar alla som är tyngda av bördor.1 Detta är en tydligare adress än vad man kanske lägger märke till vid första anblicken. När Plutarchos ska beskriva hur en vis man ska vara, så räknar han upp »vacker, vänlig, liberal/fri, ansedd, rik, vältalig, utbildad och filantropisk«. Motsatsen är alltså en man som är ful, obelevad, begränsad/inskränkt, vanhedrad, i behov/fattig, dålig som talare, okunnig och misantropisk.2 Att ha ett milt och ödmjukt hjärta ingick inte med självklarhet i idealet. Det vilade snarare något pinsamt över att inte kunna försvara sin heder.3 Vi kan konstatera att Jesus, som han beskrivs i Matt 11:28–30, bara delvis stämmer överens med Plutarchos ideal för en vis man. Hans inbjudan riktar sig inte till mänskligheten generellt sett, utan till dem som arbetar och är betungade. Han erbjuder dem ett ok – inte frihet från bördor. Han erbjuder dem utbildning … Kan man säga så? Jag vet inte om jag tar en alltför billig poäng om jag liknar detta vid en folkbildningsrörelse. Han vänder sig inte till de fullärda, utan han uppmanar dem som arbetar och är betungade att komma till honom och lära av honom. Förtryckande regimer i många sammanhang har velat och vill motverka bildning. Detta kan gälla på så väl makro- som mikronivå.4 Frågan är då bara: Vad får man lära sig av Jesus? Det förtäljer inte texten. En lärare med ett milt och ödmjukt hjärta innebär dock något av ett drömläge! Här kan man ställa alla de frågor man verkligen undrat över. Texten avslöjar visserligen inte vad vi får lära av Jesus – kanske är det olika för olika personer – men det man får lära sig leder till att man finner vila för sin själ. En paus.

Ordet, som beskriver hur oket är, är ett ord att älska! Χρηστóς översätts i Newmans uppslagsverk bland annat till »kind, loving, merciful, morally good, upright, easy to bear, good« [vänlig, kärleksfull, barmhärtig/skonsam, moraliskt god, uppriktig/rakryggad, lätt att bära, bra].5 Ett sådant ok vill jag gärna bära!

Inför kyrkoåret

Söndagens tema är Ett är nödvändigt. Den gammaltestamentliga texten, 1 Kung 17:8–16, beskriver hur en änka och hennes son genom ett mirakel slipper svälta ihjäl. De hjälper främlingen som ber dem, trots att de inte har något överflöd alls. Texten ur Apg 4:32–35 be skriver vad jag förstår kommunismen i dess essens: Av var och en efter hans förmåga – åt var och en efter hans behov. Det må vara många problem med kommunismen i dess många skepnader, men här och där skymtar en gemensam grund. Apostlagärningarna beskriver hur de som kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen räknade det han/hon ägde som sitt; de hade allt gemensamt.6 Apostlarna delade ut åt var och en efter hans/hennes behov.7 Gemensamt för dessa båda texter är att livet innehåller möjligheten att välja vad man ger prioritet – men ser man till det vidare sammanhanget för texten ur Apostlagärningarna, så ser man att detta med frivillighet inte är så enkelt. Kapitel 5 innehåller minst sagt hotfulla tongångar.

Inför predikan

I min egen konfirmationsbibel är Matt 11:28–30 märkt med små blad, tecknade i blyerts. Det finns så många, i synnerhet i tonåren, som vill att vi ska vara si och så. Föräldrar och lärare säger »gör dina läxor«, klasskamrater förmedlar kanske på olika sätt att du måste anpassa dig till gruppen, reklamen säger »följ modet«, idrottsföreningen säger »utmärk dig – gör enastående idrottsprestation« och nyheterna säger att nu går det riktigt illa. Det är inte lätt att veta vilka röster som man ska lyssna på. Kanske har man också en inre röst som säger »du är bra som du är« och »du kan göra en positiv skillnad« – eller kanske i stället »du kommer aldrig kunna klara det här«.

Kraven upphör inte efter tonårstiden. Även som vuxna kan vi ha krav på oss att vi ska vara något som vi inte är och göra sådant som vi inte kan. Det finns så många bördor som andra människor, och kanske också vi själva, lägger på oss. Att ha ett nytt kök, karriärsutveckling, att passa in och se bra ut. När som helst kan dessa strävanden kullkastas; någon säger att vi har fula tår, det blir modernt med öppna hyllor, vi förlorar jobbet, går i pension, eller kommer inte in på den utbildning som vi har tänkt oss. Vi har en press på oss att vara smalare, att köpa en bil som vi inte har råd med, och kanske att genomföra uppgifter som vi inte klarar.

Har ni hört uttrycket »level of incompetence«? Konceptet innebär att alla klättrar i karriärsstegen tills man nått den grad där man helt enkelt inte klarar av sina arbetsuppgifter längre. Då klättrar man inte längre. Då har man nått sin inkompetensnivå – sin »level of incompetence«. Om kraven är oket och formen på nacke och axlar är kompetensen, så innebär alltså inkomptetensnivån att oket och nacken inte längre passar ihop.

Tankegången att alla strävar och når sin inkompetensnivå är måhända ett roligt tankeexperiment, men jag tror att det nog sällan är så i verkligheten. Många av oss – ja, alla – har förmågor som aldrig kommer till sin rätt, som aldrig blir använda. En del talenter gräver vi själva ner. För vi vågar inte. Vågar inte riskera att misslyckas. Det är bättre att inte ta risken. (Chansen förvandlas till en risk.) Andra sidor tystar andra ner. Det finns många ordspråk för denna livshållning. »Bättre vara tyst och framstå som en idiot, än att tala och bevisa att man är det.« Humor är kanske bästa sättet att hantera denna kollektiva ångest för att inte duga. En trygg gemenskap där misslyckanden inte hotar. Fråga inte vems fel det var när det värsta hänt. Fråga hur man kan gå vidare.8 Vem kan ge styrka och uppmuntran att gå vidare?

Det gäller inte bara att få använda sin kompetens, utan också att få använda den till något som känns viktigt. Vad är värt mitt engagemang? Jag har sett de mest intelligenta och närvarande personer bli loja och illojala, när de har förlorat ansvarsfulla uppgifter. Här väcks förvisso frågan om att vara trogen i det lilla, men också om att få möjlighet att utveckla sin potential. Jag minns en kvinna som ägnat hela sitt liv åt att koka kaffe i missionsförsamlingen. När hon blev äldre engagerade hon sig i att ordna sinnesrogudstjänster – och det var vad hon egentligen alltid hade velat göra. Var finns ett sammanhang där jag kan få utveckla mina drömmar?

Vad tycker du att är verkligt viktigt? Vågar du följa ditt inre tilltal? Här blir de flesta av oss lite generade. Vågar vi ens ställa frågan?

Om jag får uttrycka det på ett till synes trivialt sätt: Den börda Jesus ger dig är ergonomiskt riktig. Den passar dig. Oket är format efter din kropp. En god vän förklarade att Jesus inte ger bördor, utan hjälper oss att bära dem. Vet ni, förresten, att det finns tandemok? Jag såg ett sådant en gång. Det var utformat för att vila på två nackar med en börda på vardera yttersida. Den ena mannen, som bar, var ung och starkt och den andra var gammal och knäade vid varje trappsteg. Den unga mannen drog ner bördan på sin sida för varje steg, så att det lättade något för den gamla mannen. Så gör Jesus! Jag funderar på om den börda Jesus ger oss är empati – förmågan att kunna känna med andra. Jag tror att det är just de saker som ingick i ordet som användes för att beskriva oket: vänlighet, kärlek, barmhärtighet, moralisk godhet, ärlighet, uppriktighet. Strunta i utseendet, rikedomen, hedern, vältaligheten, och allt det där andra som ingick i Plutarchos uppfattning om hur en vis man skulle vara! Strunta också i uppfattningen om att bara män skulle kunna vara visa eller viktiga! Kom till Jesus och lär av Jesus, som har ett milt och ödmjukt hjärta. En kvinna sa för länge sedan till mig när vi skiljdes åt: »… och håll alltid ögonkontakt med Jesus!« Jag tycker att det håller fortfarande. Uppriktighet och kontakt, mod och lojalitet. Det håller.

Det finns kanske många som läser det här, och som kommer att lyssna till era predikningar, som inte alls tycker att de har fått en lätt börda. Kan vi inte ibland hamna i situationer när det bara blir för mycket? Just när vi kommit ur en svårighet, så drabbar oss tre till. Gud skickar inte olyckor, inte sjukdom, inte död. Tvärtom – det är Gud som hjälper oss att bära, ger oss kraft att resa oss igen. Gud ger också vilostunder. Gud ställer krav på oss – det är bara att bläddra några kapitel bakåt, till bergspredikan, om man tvivlar på det. Men att olyckor skulle drabba på ett rättvist sätt, i enlighet med en gudomlig plan, tror i alla fall inte jag. Nej, låt det onda uppröra. Teodicéproblemet får inte lösas, för då skulle det onda på något sätt bli legitimt. »Det onda finns därför att …« Nej, det onda ska inte finnas! Däremot finns det en poäng med kroppens och psykets signaler när vi befinner oss i en orimlig situation. Smärta och ångest är meningsfulla reaktioner på skadliga situationer. Nyligen hörde jag på radion att det skulle hållas en kampanj för att öka förståelsen för psykisk sjukdom. Mitt bidrag till den kampanjen är att jag tror att psykisk sjukdom oftast är rimliga reaktioner på orimliga situationer. Inför Jesus behöver man inte skämmas för sina problem, för sin brist, för att man måste anstränga sig. »Kom till mig alla ni som arbetar och ären betungade.« Problemen är i stället något vi kan bottna i: Så här är det. »Jag har bara en handfull mjöl i krukan och lite olja i kruset. Sedan är det slut.« Så sa änkan i Sarefat. Det är ett hopplöst läge, men Elia sa inte: »Då får jag nog gå till någon annan.« I stället sa han: »Kom med det du har – eller, jag menar, med en liten del av det du har.« Vi är inte hopplösa – trots att vi har brist! Vi är inte hopplösa – trots att vi inte är ansedda. Vi är inte hopplösa – trots att vi arbetar och är betungade. Vi vill komma till dig för att lära av dig. Och du ska skänka vila åt vår själ.

Jag kom inte för att döma dig, men jag såg dig i din nöd.

Därför kom jag för att rädda dig, ifrån synd och evig död.

Jag kom för att ge dig liv – liv i överflöd.

Linda Joelsson - Tro & Liv 2010

1. I 1917 års översättning står det »Kommen till mig, I alla, som arbeten och ären betungade, så skall jag giva eder ro« (Matt 11:28). Detta har även min morfar kryssat för – med ljusröd penna.

2. Dale Martin: The Corinthian Body. New Haven / London: Yale University Press, 1995, s 51.

3. Bruce . Malina: The New Testament World. Insights from Cultural Anthropology. London: SCM Press, 1983, s 36.

4. En vän i södra Indien berättade i slutet av 1980-talet hur svårt det var för utbildade kvinnor att bli gifta (arrangerade äktenskap var och är det dominerande systemet). Man ansåg att de blev förstörda av sin utbildning.

5. Barclay M Newman, Jr: A Concise Greek-English Dictionary of the New Testament. Stuttgart: Deutsche Bibelgesellschaft, 1993, s 199.

6. Apg 4:32.

7. Apg 4:35.

8. Se gärna Harold S Kushners intelligenta bok When bad things happen to good peolple. New York: Avon, 1981