Palmsöndagen (Lukasserien)

Vägen till korset, Luk 19:28–40 (Lukasserien)

Berättelsen om intåget i Jerusalem är en berättelse om passion. Den inleder fastetidens kulmen och handlar om sång på gatorna. Sången väcker uppmärksamhet, den föder engagemang och motstånd och den kan faktiskt leda till döden – och till något nytt.

Inför texten

Det är inte helt korrekt att kalla Lukas berättelse för intåget i Jerusalem. Men Lukas berättar om att Jesus närmar sig Jerusalem och Matteus skriver att han »drog in i Jerusalem«.(1) Lukas är ensam om att tillägga att Jesus, när han närmar sig Jerusalem, gråter över staden. Det förstärker känslan av passion i berättelsen. Olycklig kärlek och sorg över andra människors olycka är drivkraften till det Jesus gör.

Närmandet till staden snarare än intåget i staden förstärker att berättelsen är avslutningen på den långa reseberättelsen som börjar i Luk 9: 51. Jesus beger sig från Galiléen och en ganska fridsam tillvaro som förkunnare om Guds rike mot Jerusalem där hans fiender finns. Jag tolkar Lukas reseberättelse som en förkunnelse om att en ny fas inträder i Jesus verksamhet. Skarorna glesnar, lycksökarna försvinner och förkunnelsen inriktas mer på lärjungaskap och efterföljelse.(2)

Hela proceduren andas dramatik. Myndighetspersonerna var fientliga men vågade inte göra något drastiskt eftersom Jesus var populär.(3)

Jesus börjar färden mot Jerusalem i Jeriko. I Jeriko hade han berättat historien om de tio punden som väcker känslor av obehag och ångest hos många (»det nedgrävda pundets ångest«, vad har jag gjort med mitt liv?). Den understryker Jesus betoning av totalt engagemang, risktagande och hängivenhet till skillnad från rädsla och försiktighet. Vilka är beredda att följa Jesus mot Jerusalem efter detta?

Det ska nog ändå betonas att Lukasevangeliet inte bara är en uppmuntran till de starka efterföljarna, de modiga och trosvissa. Lukas slutar sitt evangelium med att Jesus uppmanar lärjungarna att gå ut och predika syndernas förlåtelse.(4) Det är hopp för dem som inte vågar sjunga på gatorna och som inte vågar satsa allt och ta stora risker. Men dagens text fokuserar lidandet, modet och passionen.

Betania var en by några kilometer utanför Jerusalem vid Olivbergets östra sluttningar. Betfage är inte lika lätt att lokalisera men är enligt Talmud en förort till Jerusalem. Det kanske är Betfage som är »byn rakt framför er«. Det är inte helt säkert att det är en ungåsna som avses, Lukas skriver att det är ett föl. Men varför ska det inte vara en åsna när både Matteus och Johannes skriver att det var en åsna? Att ingen hade suttit på åsnan kan betyda att den skulle vara oanvänd tills den togs i bruk för ett heligt ändamål. »Herren behöver den« är mer än ett lösenord. Det är ett teologiskt budskap. Om Herren syftar på Jesus, vilket det troligen gör, får Jesus här i texten bära gudsnamnet. »Herren« kan ju också ha en mer allmän betydelse och betyda att åsnan ska stå i Guds tjänst. Språkligt sett är den bästa innebörden »åsnans ägare behöver den« och då syftar det nog på Gud som är alla människors och djurs ägare. Jesus ägde ju ingen åsna. Jag tror att Lukas här ger Jesus gudsnamnet Herren.(5) När det står »De som ägde åsnan« förstår vi att det fanns mer än en ägare. Flera fattiga delade på en åsna.

Lärjungarna verkar vara aktiva. De hjälpte Jesus upp på åsnan. Var det de som tog initiativet till demonstrationen? Inga palmkvistar hos Lukas, bara mantlar. De galileiska lärjungar som hade följt Jesus till Jerusalem och som hade sett det han gjort var förväntansfulla inför vad Jesus skulle göra i staden.

Alla fyra evangelisterna berättar att folket sjöng »Välsignad är han som kommer i Herrens namn«. Men endast Lukas och Johannes kallar Jesus för kung. Lukas har inget Hosianna men han proklamerar fred i himlen. Det kan vara en hänvisning till Jesus ord till de lyckliga framgångsrika lärjungarna som återvände efter ett uppdrag att proklamera Guds rike. Jesus säger där att Satans har slungats ned från himlen.(6) Fariséerna bad Jesus att uppmana lärjungarna att sluta ropa och sjunga. De själva lyckades inte få tyst på dem. Men Jesus svarar att sången på gatan är ofrånkomlig. Den kan aldrig tystas. Lukas berättar om Jesus som en fredskonung och om lärjungar som aktivt utför en offentlig handling med sång och procession. Den skulle leda till döden men deras sång var ändå inte förgäves. Tvärtom, ett frö till uppståndelse.

Inför kyrkoåret

Palmsöndagen inleder stilla veckan och avslutningen på fastetiden. Fastan börjar på askonsdagen och avslutas på påskdagen. Det blir 40 vardagar. Övriga texter, Jesaja 50:5–10 och Romarbrevet 5:1–5 andas beslutsamhet i lidandet. För Paulus till och med stolthet. Det är vetekornets lag som genomsyrar alla texter. Det vi gör i tro och hopp är som ett frö. Palmsöndagen har en tvilling, första söndagen i advent. Dessa båda söndagar förenas av berättelsen om intåget och av psaltartexten Ps 118. Men bakom första advent finns en krubba med ett barn och bakom palmsöndagen finns ett kors.

Inför predikan

Min kommentar inför predikan blir två berättelser.
Den första är från 1944 då ungdomar i Köln agerade mot nazismen genom att sjunga och spela på gatorna. Swing Kids dansade till amerikans jazz och de unga Edelweisspiraterna var också ute och sjöng:

»Av Hitlers tvång har vi fått nog/Han slagit oss i bojor/Men snart ska frihetens timme slå/och vi ska slita våra bojor./På Hitlerjugend tar vi kål. Edelweiss på marsch – oss rår ingen alls på.«

Det var ett ungdomligt upptåg, och uppror, mycket farligt. Jag tror att många kalkylerade med att det skulle kunna gå bra. Inga
myndigheter är väl så okänsliga, om inte annat så för sitt eget goda
rykte, att de sätter unga sjungande människor i fängelse. Nazisterna var också först osäkra på hur de skulle hantera dessa grupper, men hösten 1944 slog de till mot dem och deras unga ledare avrättades. Deras sång var av samma slag som lärjungarnas sång vid intåget i Jerusalem. Edelweisspiraterna sjöng på gatorna en sång som ledde till döden.

Skulle de därför ha avstått? Hade de inte kunnat tänka sig andra alternativ, alltså mindre farliga handlingar som också hade varit bra för själva saken. Men det fanns inte många alternativ som hade tillräckligt stort genomslag. De unga Edelweispiraterna har blivit kända för tusentals svenska skolungdomar genom att de presenteras i skriften »Om detta må ni berätta – en bok om förintelsen«. Den utgavs på uppdrag av regeringen och syftar till att stärka känslan och vilja för demokrati, medmänsklighet och alla människors lika värde. Edelweisspiraternas sång på Kölns gator påminner om lärjungarnas sång på Jerusalems gator.

Den andra berättelsen är en historia från min barndom. Som barn byggde vi små båtar och tävlingskörde med dem i bäcken på landet utanför en mellansvensk stad. En pojke åstadkom ett underverk, en träbåt, snidad av ett vedträ med köl och mast och segel som hans moster hade hjälpt till att sy. Den var målad och snygg och fungerade i vatten.

Men pojken var slarvig och glömde båten på olika ställen En dag var båten borta och sörjdes djupt. På våren, sent i mars året därpå, var han inne i stan. Där fanns en loppmarknad med fina hantverk. Där såg han båten, hans egen båt, den kunde köpas men den var ganska dyr. Han sa till försäljaren att det där var hans båt men mötte ingen förståelse. Köp den om du vill ha den, sa mannen.

Väl hemma på torpet igen pratade pojken med sin moster. Mostern sa: ja du är en slarver och ingen tror på dig när du säger att det är din båt, jag tror dig. Men du måste köpa den, vad sägs om två veckors indragen veckopeng? ok.

Så lördagen före påskveckan nån gång på 1950-talet cyklade en moster och hennes systerson in till stan i snöslasket (det var långa vintrar då) för att dyrt köpa tillbaka pojkens förlorade egendom, den han åtrådde, sin egen skapelse. Det var ett intåg med förväntansfull glädje, styrd av åtrå, av kärlek.
Så tänker jag mig intåget i Jerusalem. Som när pojken från en socken cyklade in till stan för att köpa tillbaka sin egendom, för att betala sin egen skapelse som han förlorat.
Berättelsen om hur Jesus rider in i Jerusalem är också en berättelse om att Gud kommer till sin egen skapelse, till människorna, till sina egna. Gud är inget främmande, skrämmande väsen, utan vårt ursprung, anledningen till att vi finns, och tron på Gud är en respons på att vi har detta ursprung. Det står i Johannesprologen: han kom till sitt eget, men det står också hans egna tog inte emot honom. Bibeln är en berättelse om kärlek som är obesvarad och om en Gud som ständigt försöker att återvinna gensvaret.
I Kristus som rider in i staden ser vi Gud som åtrår sin egen skapelse och som vill ha den tillbaka i den mån den är förlorad. Gud vill att kärleken ska blomma upp igen, att medskapandet ska få ny fart. Nära varandra, nära Gud, tillsammans igen för att finjustera den här världens framtid. Till detta kallar oss Gud.
Passion betyder att Gud inte får det gensvar som behövs. I stilla veckans slut skymtar ett kors. Det visar på den kärlek som inte ger sig. Som inte kan upphöra.
Du har fått en liten historia om en pojke, den kan du berätta om i predikan på Palmsöndagen. Om någon frågar om det är sant ska du säga ja, det är sant. Om någon frågar om det har hänt så kan du säga, det vet jag inte. Men sant är det.

-Åke Jonsson -2010

1. Matt 21:10.
2. Luk 9:57–62.
3. Luk 19:48.
4. Luk 24:47.
5. Fil 2: 9–11. 
6. Luk 10:18.