Psaltaren 119 – Tredje söndagen efter trefaldighet

Psalm 119 är Bibelns längsta kapitel. Den är också Psaltarens längsta alfabetspsalm. Psalmen följer det hebreiska alfabetet med 8 verser som börjar på samma bokstav. Ämnena skiftar vid byte från en bokstav till en annan. Vi vet inte vem eller vilka som skrivit psalmen. Jag tycker att det är en fin påminnelse om att det viktigaste inte är vem som får äran av det vi gör, utan att det vi gör får blir till välsignelse.

I dagens verser verkar det som att det är trögt för psalmisten. En sån där dag då det är stumt inuti. Sådana dagar kommer ibland, när vi är vilsna. När vi undrar om det vi gör spelar roll. Dagar då lovsången är stum och bönerna verkar studsa tillbaka ohörda. Ibland undrar vi till och med ifall Gud glömt oss. 

De där dagarna är det lätt att låta känslorna dra ned oss. För en del av oss blir det ofta så. Vi är olika ihopsatta. När känslorna rusar iväg kan hela livet kännas omöjligt. Men känslorna är en opålitlig barometer, en tveksam chaufför vid ratten till våra liv.

Kanske övertolkar jag dagens text, men när jag läser den är det som att förtvivlan sipprar ut igenom bokstäverna. Men här finns också en desperat längtan att Gud ska förbarma sig, gripa in. En vilja att hitta tillbaka till gnistan, till lovsången igen: Låt min bön nå fram. Låt din hand bli mig till hjälp.

Jag vill ta med mig den där viljan in i mina dalar. Vill tillåta Gud att gripa in. Vill öppna mig så att Guds ljus och liv får och kan komma in i mig igen. Det är inte alltid så enkelt att mena orden i den bönen. Ibland är det liksom enklare att stanna kvar i det uppgivna än att släppa in Guds ljus och börja om. Kanske kände psalmisten sig så när han viskade till Gud: sök rätt på din tjänare.

Det jag särskilt vill skicka med dig idag är bönen i vers 175:
Låt mig leva för att prisa dig,
låt dina lagar vara min hjälp.

Tillåt Gud att visa dig sin väg, sitt hopp i Ordet. Tillåt lovsången att sippra fram ur ditt inre en gång till.