Söndagen efter jul (årg. 2)

Guds barn, Mark 10:13–16 (årg 2)

»Tjåttingar« brukar vi göteborgare kallas för när vi kommer ut bland öborna i skärgården. »Tjåttingar« därför att vi är utbölingar, inte födda där, inte en del av fiskarsamhället. Vi som inte hör hemma där har fått vårt öknamn efter menlösa, värnlösa barns dag 28/12. Vi är tjugoåttingarna – de som inte platsar.

Söndagens bibeltext får mina tankar att genast gå till öbornas öknamn på landkrabborna. Jesus talar om att vi måste ta emot Guds rike som barn för att bli en del av det. Det är annorlunda med Guds rike. Ett annat paradigm förväntas. Vi blir utbölingar, »tjåttingar«, för den här världen, men en del av en annan familj.

Texten i dopdebatten

Denna text har blivit flitigt använd i dopdebatten. Att Jesus tog emot barnen när lärjungarna avvisade dem har använts för att ställa frågan varför barnen inte får döpas. Samtidigt har vi troendedöpare använt samma text för att visa att barnen redan står under Guds välsignelse och är en del av Gud rike.

Det finns exegeter som menar att denna fråga ligger bakom textens ursprungliga författande. Alltså att dopdebatten var i full gång när Markus skrev texten och därför lades de två första verserna in för att hävda barndopens giltighet. Jesu ord »hindra dem inte« återfinns liknande i Apg 8:36 och används där i dopsammanhang. Men med påståendet att detta är Markus inlägg i dopdebatten får man problem med kronologin och dateringen av evangeliet. Och frågan är om man inte för mycket läser in en senare debatt in i en text som egentligen inte är speciellt tydlig åt varken det ena eller det andra hållet. Texten kan ju uppenbart användas för båda sidor i argumentationen. Textens huvudbudskap har ju en helt annan poäng. Markus lyfter fram en perikop som bidrar med en ytterligare dimension till temat vad som menas med lärjungaskap.

Även om inte texten får vara en avgörande text i dopfrågan, och dopfrågan inte heller är primär i texten, så är det ingen anledning för att undvika den aspekten i predikan. Texten har fått ett eget liv utanför Markus egentliga budskap och alla församlingar som känner till detta torde inte ha problem att dopfrågan lyfts in denna söndag. Om man vill gå förbi dopfrågan så beror det inte på texten, utan på andra hänsynstaganden.

Texten i detalj V 13: Texten börjar med att Markus berättar att »folk kom fram«. Vilka de var vet vi inte. De utmålas bara som folk i allmänhet. Markus sätter istället ljuset på lärjungarna och deras reaktion. Textens fokus ligger på dialogen mellan Jesus och lärjungarna och inte på vad som Jesus gjorde med barnen. Varför lärjungarna föser bort barnen vet vi heller inte. Anledningen till reaktionen hade varit intressant att förstå, men bara att de gör detta är nog så intressant. Man kan anta att det var många som var runt Jesus. Och barnen leddes fram så att Jesus skulle kunna röra vid dem. Man kan ana trängsel och irritation.

V 14: Jesus blir förargad. Varför? Var det för att de inte hade tålamod med besvärliga människor eller var det för att de gav sig själva privilegier då de skulle vara nära Jesus. Om Jesus såg en sådan självbild i dem kan förargelsen lätt förklaras. Då var ju de inte bättre än den religiösa eliten som Jesus så ofta angrep med hårda anklagelser. Just för att de satte sig själva på religiösa piedestaler.

Det är typiskt Markus att ta med en sådan reaktion hos Jesus. Han är inte sen att utmåla lärjungarna i dålig dagen. Till skillnad från Lukas och Matteus som inte nämner Jesus reaktion på samma sätt och inte heller svartmålar lärjungarna på samma sätt.

Himlen tillhör de fattiga utropar Jesus i saligprisningarna i Matt 5:3. Här återkommer det. Men nu är det barnen som är ägarna. Parallellen fördjupar betydelsen i vad Jesus säger i nästa vers om hur man ska ta emot Guds rike. Gudsriket tillhör sådana som de eftersom de inte har något i sig själva att basera tillhörigheten på utan får helt förlita sig till sitt barnaskap. Guds rike kan endast tas emot som en gåva. En parallell till Paulus undervisning om nåd och tro finns tydligt i denna text.

V 15: Jesus inledande ord »sannerligen« introducerar vad som ursprungligen kan har varit en annan perikop. Parallellen i Matt 18:5 som för oss vidare till Mark 9:36 tyder på detta.

Versen innehåller något av den spänning som finns i hela Jesus undervisning om Guds rike. Det är både redan nu och ännu inte. Man kan alltså ta emot Guds rike nu med hopp om att man får gå in i riket i framtiden. Men riket, i nuet eller i framtiden, är hela tiden Guds nåd och barmhärtighet. Aldrig kan det utläsas i evangelierna att man skulle kunna bygga det på sig själv.

V 16: Perikopen avslutas med att Jesus tar barnen i famnen och lägger händerna på dem. Denna vers binder ihop handlingen så att texten avslutas. Utläggningen om lärjungaskap är färdigt och Jesus avslutar med att välsigna. Intressant är att lägga märke till hur tydligt handpåläggningen lyfts fram. Det blir närmast till en enkel liturgi för en välsignelseakt. I så pass många bibelsammanhang betonas just handpåläggningen att vi inte kan gå förbi faktumet att det var en viktig liturgisk handling i den tidiga kyrkan. När Jesus skulle röra vid dem och välsigna barnen var det just handpåläggningen som blev det centrala. Detta kan vara en mycket viktig lärdom för oss i ett samhälle som blir mer och mer individualiserat med minskad kroppskontakt. En utmaning för oss att återerövra.

Texten i predikan

Vad är lärjungaskap? Religiös, social och ekonomisk position faller platt till backen när Jesus får undervisa oss och lärjungarna med sitt praktiska exempel. I Jesus perspektiv behöver man inte vara en av de accepterade utan får förbli en »tjåtting«. Textens budskap är starkt och tydligt. Men ett vanligt och kanske utnött budskap kan få nytt liv när det i en text som denna tar barnens perspektiv och argument.

Men om textens utmaning är att förstå vad Jesus menade har vi inte kommit speciellt långt med predikan. Den större utmaningen måste ligga i att hitta vägar för att inkarnera budskapet i vårt liv, i vårt kött. Jag tror inte att texten handlar främst om en förändring i tanke och teologi utan om förändring i karaktär, attityd och sinnelag. Den förändringen tar tid och kräver mod att konfrontera. Den förändringen blir svår att predika fram.

- Marcus Sönnerbrandt, Tro & Liv 2003