Tjugofemte söndagen efter trefaldighet

Den yttersta tiden, Matt 24:3-14 (alla årgångar har samma text)

Över kapitel 24–25 i Matteusevangeliet står i Bibel 2000 rubriken »Talet om tiden slut«. Matteus har här utgått från det apokalyptiska kapitel 13 i Markusevangeliet och till detta lagt en rad liknelser om Herrens återkomst (Matt 24:45–25:41). I såväl Markus som Matteus utgör dessa texter om de yttersta tiderna Jesu sista undervisning innan passionshistorien tar sin början (Matt 26–27). Matt 22–23 redogör för Jesus sista uppgörelse med Jerusalem, templet och de olika judiska partierna, vilket avslutas med Jesu klagan över Jerusalem, som inte velat komma till honom (Matt 23:37–39).

Inför texten

Matt 24:1–14 börjar med att berätta att Jesus och lärjungarna lämnade templet och dessa beundrande pekade på de ståtliga tempelbyggnaderna. Detta kommenterar Jesus så: »Se på detta – sannerligen, här kommer inte att lämnas sten på sten, allt skall brytas ner« (v 1–2). När de sedan var ensamma på Olivberget frågade lärjungarna, med anledning av vad Jesus sagt, vid vilken tidpunkt templet skulle brytas ner. Och de tillade: »Och vad blir tecknet för din återkomst och för tidens slut?« (v 3), I förlagan i Mark 13 är lärjungarnas fråga formulerad så, att man ser att nedbrytandet av templet uppfattas som ett tecken på de yttersta tiderna. I Matteus, tillkommet efter templets förstöring år 70, är frågorna om tiden för templets nedbrytande och tecknet för tidens slut åtskilda. Jesu svar på dessa frågor utgör hela det apokalyptiska talet (Matt 24:4–25:41), som är resultatet av ett redaktionsarbete gjort i flera omgångar före Markus, av Markus och sedan av Matteus.
 Talet målar ut de kommande prövningarna och den sista stora nöden med hjälp av traditionellt judiska apokalyptiska bilder och exempel, och leder fram till den trösterika profetian om att Människosonen, efter alla dessa lidanden, skall komma med makt och härlighet och samla sina utvalda (Matt 24:30 f ).
 Matt 24:4–14, som är den del av talet som ingår i predikotexten, varnar lärjungarna för falska messiasgestalter (v 4–5), för att låta skrämma sig av krig och katastrofer (v 6–8) och för att komma på fall då de blir hatade och plågade (v 9–10). Falska profeter och laglöshet skall försvåra livet för dem (v 11–12). Men den som håller ut skall bli räddad, sedan budskapet om riket förkunnats i hela världen (v 13–14).
 Flera gånger sägs att slutet dröjer. Krig och katastrofer »är inte ännu slutet« (v 6), utan början till slutet (v 8). Falska messiasgestalter (v 5) och profeter (v 11) kommer att hävda att de kommer med slutet. Men först måste evangeliet förkunnas för alla folk. »Sedan skall slutet komma« (v 14). Under tiden – medan stridslarm, hungersnöd, jordbävningar, tortyr, mord, avguderi och inbördes hat i församlingen pågår – samtidigt med evangelieförkunnelsen för alla folk – gäller det att hålla ut. Ty »den som håller ut till slutet skall bli räddad« (v 13). Här ligger textens tyngdpunkt och budskap; vad som än händer, håll ut! Ty räddningen kommer och är på väg – och är egentligen här i budskapet om riket.
 När evangelisterna utmålar dessa plågor och lidanden som skall drabba lärjungarna, använder de ett traditionellt schema av apokalyptiska föreställningar ytterst hämtade från profeterna. Krig (Jes 13:2–10), jordbävning (Amos 8:8 f ), hunger (hos profeterna ett stående resultat av krig) och motsättningar mellan vänner, inom familjer och »den enes svärd mot den andres« (Hes 38:21) skall inträffa i samband med Herrens dag. Den ondska som profeterna och Jesus ser och kritiserar redan i den innevarande tiden skall förökas och komprimeras i de yttersta tiderna. Men när man talar om detta är det inte preciserade profetior utan traditionella bilder och exempel och den ordning de har i texterna (som t ex i Mark 13 eller Matt 24) säger ingenting om någon tidtabell eller liknande.
 På samma sätt talar dessa traditionella exempel om den ondska som såväl Jesu lärjungar som alla andra människor tyvärr upplever redan nu. Jesu ord i Matt 24:2 ingick enligt Matt 26:61 i det han anklagades för i processen mot honom. Tempelprästerna upplevde uppenbarligen dessa ord som ett hot. Ett hot som Matteusevangeliets läsare vet har blivit verklighet, då romarna år 70 förstörde templet.
 Frågan om tecknet för Jesu återkomst och tidens slut ställs av lärjungarna i anslutning till traditionellt apokalyptiskt tänkande (se Dan 14:4, 13). De prövningar som tas upp i Matt 24:4–14 förekom i någon form redan på Matteus tid och har på så sätt och vis sina motsvarigheter också idag.
 V 4–5 överensstämmer i stort med Mark 13:5–6 och varnar för falska messiasgestalter, som säger: »Jag är Messias« och bedrar många. Falsk andlighet, bedrägliga frälsningsläror uppträder i alla tider. Man måste vara uppmärksam på dem, särskilt då de uppträder »under mitt namn«, d v s de åberopar sig på Jesus och hans ord.
 V 6–8 överensstämmer med Mark 13:7–8. Lärjungarna uppmanas att inte låta skrämma sig av »stridslarm och krigsrykten«. »Sådant måste hända« enligt apokalyptiskt tänkande – det är ett gudomligt måste – och hör samman med profeternas tal om Herrens vrede på domens dag. Detta beläggs genom v 7, som med orden om att »folk skall resa sig mot folk och rike mot rike« anspelar på Jes 19:2. Det slutliga kriget vidgas till ett världsomfattande krig. Också hungersnöd och jordbävningar skall förekomma överallt. Men detta är inte slutet, utan »början till födslovärkarna« (v 8). »Födslovåndorna« är en stående apokalyptisk term för de lidanden som har med Messias ankomst (se not till 24:8 Bibel 2000). Det betyder att dessa lidanden (krig, hungersnöd etc) är den negativa motbilden till det messianska riket. Dessa nödtider hänvisar samtidigt till den kommande härligheten, utan att någon tidtabell anges. Det är samma tanke som av Paulus uttrycks så: »Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår« (Rom 8:18). Just i skapelsens suckan under förbannelsen anar man befrielsen för Guds barn och hela tillvaron (Rom 8:19–23).
 V 9–12 motsvaras inte helt av Mark 13:9–13, som använts i Matteusevangeliet redan i 10:17–22. Matt 24:9 liknar Mark 13:9 a, 13 a, medan Matt 24:10–12 inte har någon motsvarighet i Mark 13. Matt 24:9–12 handlar om förföljelse av lärjungarna utifrån. De skall utlämnas »till att plågas och dödas«, och alla folk skall hata dem därför att de står för något särskilt, Jesu namn. Enligt parallelltexten i Matt 10:17 f skall de torteras i synagogorna och inför ståthållare och kungar, därför att de vittnar om evangeliet och därmed är hotade för makthavarna och maktgrupper i omgivningen. Dagens exempel på tortyr i militärdiktaturer kan ge en föreställning om vad det är frågan om. Detta skall dock leda till avfall och splittring i församlingen i form av angiveri och inbördes hat (v 10). Och i församlingen skall många falska profeter uppträda. Detta var ett problem i urkyrkan – de falska profeterna »har utgått från oss« (1 Joh 2:19). De underblåser hatet inom kyrkan och genom dem tilltar laglösheten. De är sannolikt sådana som inte erkänner någon lag alls och som därmed inte ger den svaga nästan någon rätt alls. Då kallnar kärleken till de svaga, det som är något av det viktigaste enligt Matteusevangeliet.
 V 13–14 motsvarar Mark 13:3. Utsagan i v 13 »Men den som håller ut till slutet skall bli räddad« (SvKb 1917: »Men den som är ståndaktig intill änden, han skall bli frälst«) får i Matteusevangeliet en annan betydelse än i Markusevangeliet, där den syftar på uthållighet under förföljelse, när lärjungarna »blir hatade av alla« (Mark 13:13 a). I Matteusevangeliet gäller utsagan något mer positivt, nämligen att hålla ut i kärleken till de svaga, en kärlek som inte bedrar andra eller anger bröderna (alltså motsatsen till det som sagts i v 10–12). Som kontrast till alla de prövningar som nämnts i Matt 24:4–12 sägs att »budskapet om riket skall förkunnas i hela världen och bli till ett vittnesbörd för alla folk« (v 14), vilket betyder att den räddning man väntar vid rikets och Människosonens ankomst redan är på gång. Och detta budskap och detta rike är en motkraft mot alla de apokalyptiska eländena, mot krig, tortyr, angiveri, hat, falsk religion och laglöshet. Det finns hopp, om alla folk nås av budskapet om nästankärleken i den mening som det framträder i Matt 25:31–46.Ty kärleken till de minsta bröderna är måttstocken vid domen. När detta nått alla och aktivt motverkar krig, hunger etc. »skall slutet komma«.

Inför kyrkoåret

Budskapet denna dag – i linje med tematiken för dagen och i textvalet – är det som Amostexten uppmanar sina läsare till med orden: »Bered dig att möta din Gud.« Just denna söndag med dess tema och text infaller så sällan i kyrkoåret att den bara har fått en serie texter, d v s här finns inte texter för tre årgångar. Av det kan man dra slutsatsen att temat är tillbakahållet i den svenska evangelieboken. För alla dem som vuxit upp och levt i vissa delar av svensk frikyrklig tradition är det en intressant upptäckt.
 Vad är det då som gör att de tre texterna har valts till temat »Den yttersta tiden«? Den gammaltestamentliga läsningen ur Amos ska ses i relation till bokens konsekvent genomförda profetiska domsförkunnelse över folkets obotfärdighet och ovilja att återvända till sin Gud. Guds tålamod är framme vid en avgörande gräns. Än en gång kallas folket till avgörelse och bot. Dagens text visar på vem denne Gud är som kallar och dömer. Det är han som är jordens skapare och upprätthållare. Det är han som avslöjar sina planer för människan som därmed inte behöver leva oviss om Guds vilja. Det är han som kan förvandla mörkret till morgonljus, härskarornas Gud. I beredskapen att möta Gud ligger domens verklighet fullt synlig, men också hoppet om liv och framtid.
 I episteltexten är tonen en annan och denna gång är såväl allvaret som hoppet knutet till Jesus Kristus. Beredskapsmotivet är starkt och samtidigt förtröstansfullt för den som lever rättfärdigt utifrån de förutsättningar som att vara född av Gud ger för alla dem som kallas Guds barn. Inför den förväntan om Jesus Kristi ankomst skapar gäller det att leva enligt hans vilja. Hopp och förtröstan blir därför kraft för den som väntar på Herrens ankomst och inte ett hot.
 Den bärande tanken i evangelietextens livfulla och färgstarka språkbruk är inte så enkel att se, måhända, men den är att det gäller att hålla ut, räddningen kommer, Guds rike skall förkunnas i hela världen. Däri ligger hoppet! Guds vilja ska manifesteras och för den som håller ut finns räddningen inom räckhåll även om den föregås och omramas av förskräckligheter av olika slag.

Inför predikan

Man kan göra långtgående reflektioner om denna text och dess långa verkningshistoria. Redan skillnaden mellan Markus version av det eskatologiska talet i förhållande till Matteusversionen (se ovan) gör klart att föreställningarna om vad som ska föregå tidens slut har ändrats och korrigerats efter de erfarenheter som människor gjort genom historien. Medan templets nedbrytande var ett tecken på tidens slut för Markus, har det sambandet upplösts i Matteusversionen och visar på att det evangeliet skrivs ner efter Jerusalems och templets fall. På så sätt kan vi med den långa historien därefter se hur föreställningarna om tidens slut och vad som varit tydliga tecken på den saken inte visat sig vara riktiga. Hittills har alla dessa prognoser visat sig vara vilseledande och direkt felaktiga. Spekulationer om dessa ting är lika lönlösa då som nu, och Jesu ord förtjänar att faktiskt tas på allvar: »Se upp så att ingen bedrar er«.
 Grundbudskapet denna söndag måste vara tydligt: Människans hopp står till den Gud som håller hela världen i sin hand, han är dess skapare och upprätthållare (Amos) och den guden har i Jesus Kristus synliggjort sin vilja och skapat möjligheter för alla människor att bli Guds barn och därmed att leva i kraft av det liv som livet i Jesus Kristus innebär. Vad som än händer gäller det att hålla fast vid hoppet i trygg förvissning om att Guds rike skall segra över det onda.

Harald Riesenfeld, Tro & Liv 2008
Texten som här har bearbetats något har tidigare varit publicerad i Tro & Liv 5, 2005.