Psaltaren 095 – Fjortonde söndagen efter trefaldighet

Här är ännu en psalm som låter oss hisna i mötet med Guds storhet och makt som skapare. Det är en kröningspsalm, som påminner kungen, och oss alla, om vem som egentligen har makten.

Här får vi lovsjunga tillsammans inför vår skapare, med blicken fäst vid den förunderligt vackra planet som är vårt hem. Allt detta, höjder och djup, i Guds händer. Och vi, hans folk, fåren i hans hjord. Guds omsorg om sina får, ja, den bilden känner vi. Här är perspektiven både överväldigande stora och alldeles nära. Det är så vi möter Gud. Det svindlar av både storhet och närhet.

När en kung kröntes var det klokt att påminna om Guds storhet och makt. Också den utvalde kungen böjer knä inför den högste. Gud förväntar sig av en ledare att hen har omsorg om fåren. Kritiken är vass mot de herdar som vallar sig själva (Hesikel 34:2). Det finns en frestelse för varje kung och makthavare att låta associationen med Guds makt bli ett verktyg i egna händer, vilket så ofta blir en väg till korruption och förfall. Jesus Kristus visar hur Gud vallar sina får. Han går nära.

Om ni ändå ville lyssna till honom idag! Lovsången och tillbedjan behöver följas av lyssnande. Besinning. Vår klippa, vår räddning, led oss på rätta vägar! Ge oss ögon som ser din storhet och vår kallelse till omsorg!

Att gå ut ur våra palats, att vända blicken mot djupen och höjderna, att utsätta sig för att känna sig liten i mötet med det vidunderliga är ett botemedel för kungar av alla slag. Vi må vara småpåvar eller presidenter, men alla behöver vi känna yrsel i mötet med Gud. Alla behöver vi knäböja inför vår skapare.